Av Kjell Sundström

Ol Pålsa, Olof Pålsson, eller Ol Påscha som var det gängse uttalet under 1800-talet, har gett oss idag ovärderliga uppteckningar om livet i sin hemtrakt i helg och vardag. Vi får följa honom på en vindpinad Gåxsjö i nätupptagning sommar som vinter och i fullastad roddbåt med sin handelsfilials varor på den 17 km långa roddvägen efter Gåxsjönoret och Sikåsån, oftast i kvällens mörker. Hans glädje känner vi när han får komma hem på lördagskvällen efter en vecka på slåtter-”myrn”, där han tampats med mygg, knott och broms och gått blöt i sommartussar, och möts av mormors nyskurade golv och nykokta kaffe. Då känns allt besvär glömt. Han tar oss med på en ingående beskrivning av sitt bröllop år 1862, men berättar även om sina svåra dagar när barn och hustru dör i unga år i plågsamma sjukdomar som idag har varit enkla att bota. Men hans starka gudstro hjälper honom att gå vidare.

Hans anteckningar är en form av bondedagbok men ändå inte. Bondedagböcker började skrivas på 1800-talet och fick sin höjdpunkt några decennier efter 1800-talets mitt och det var också då, år 1878, som Olof började skriva ned sina ”Minnen”. De tryckta almanackor som vid mitten av 1800-talet allt mer började komma i användning anses som en inspirationskälla till många dåtida dagböcker. Det var där lätt att vid varje dag notera vad man varit med om, som sådd och skörd, vedhuggning, husbyggnad, resor till kvarnen och marknaden och dagens väder. Men även de allt fler utgivna tidningarna gav idéer till nedteckning av det dagliga livet. Det märks att Olof också var en ivrig tidningsläsare, så hängiven att hans hustru varnade honom för det. Han säger själv att han började upptäcka och komma ihåg det gamla sedan han radikalt byggt om sin gård och kastat gamla föremål, men bidragande var även att hans far, maka och ett ungt barn hastigt gick bort.

Men Ol Pålsas ”Minnen” är inte, som i många typiska bondedagböcker, oreflekterade kalendariska anteckningar om vad som hänt under dagen, sådant saknas nästan helt. Han vill beskriva och till eftervärlden förmedla hur livet verkligen var på hans tid. Lite märkligt är att han hade några jämnåriga kamrater i sin hemtrakt som också lämnade efter sig uppteckningar från samma tid. Den ene var kommunalmannen och handlanden Olof Svensson i Mo, en ivrig urkundssamlare och utgivare av den sakrika boken ”Hammerdals kyrka och församling m.m.” år 1904. Han skrev också en krönika om Mo som beskrev hur byn såg ut under hans uppväxttid. Den andre var barndomsvännen Olof Modin i Västermo som fick studera och blev präst. I hans bok ”Gamle prostens minnen” får vi också lära oss om vardagslivet i bygden vid 1800-talets mitt. Andra samtida skribenter i socknen var Erik Eriksson i Övergård, Sikås, född 1857 och uppväxt i Övergård i Solberg, som skrev mer traditionella bondedagböcker om skörd och väderlek, men även längre stycken om bolagsaffärer, fäbodliv mm (namnet Övergård följde med när han år 1902 flyttade till Sikås). Hans omfattande dagböcker finns i avskrift på Nordiska Museet.

Anders Jönsson i Fyrås, född 1871, skrev dagböcker större delen av sitt vuxna liv och av Per Jönsson i Bye, född 1819, finns bevarade dagboksanteckningar från 1894 och 1895 återgivna i Hammerdalskrönikan 2005. Abraham Öhrberg, som var Ol Pålsas barndomsvän i Gåxsjö, har i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala två utförliga beskrivningar, den ena om handelsresor, återgiven i Hammerdalskrönikan 1987, den andra om det religiösa och sedliga livet i sin hemtrakt vid 1800-talets mitt. Även bonden och kommunalmannen Anders Nilsson på Åsen, född 1840 i Yxskaftkälen, har i samma arkiv en berättelse ”Hamnbjen”. Även den finns återgiven i Hammerdalskrönikan 1987. Det går utläsa av ett brev från Anders Nilsson att bägge skribenterna tydligen blivit uppmanade av språkforskaren Herman Geijer att sända in berättelser till arkivet. Geijer reste 1910 i trakten och tog upp namn till Generalstabskartan. I brevet beklagar sig Anders Nilsson för att han är så dålig på att skriva, han kunde inte ens sitt alfabete. Men skriva kunde han, otaliga är de välformulerade arvskiften och bouppteckningar jag sett av hans hand med lättläst handstil. Varför fick inte dessa intresserade personer några efterföljare under 1900-talet?

Han kunde inte sitt alfabete, sade Anders Nilsson, och man kanske inte tragglade alfabetet så mycket under folkskolans första tid. Hur undervisningen gick till åren kring 1850 är dock mycket noggrant beskrivet av Ol Pålsa. Folkskolestadgan från 1842 lade stor vikt vid att barnen även skulle få lära sig skriva. Tidigare hade man nöjt sig med att barnen fick lära sig läsa så att de kunde ta del av katekes och psalmbok. Det var kunskaper som förmedlades av någon i dåtidens storfamilj med tid över för sådant, av en byskollärare eller av socknens anställda roteskollärare, det varierade under olika tider.

Innan folkskolans undervisning hade slagit igenom hos befolkningen var det mycket dåligt med skrivkunnigheten. I Sikås lär det bara ha varit Jonas Västlund, död 1856, och bonden och handlaren Nils Ersson i Norstun som kunde skriva. Västlund var också en tid byskollärare i byn. Det berodde kanske på att han fått lära sig skolämnen när han var dräng i prästgården hos prosten Abraham Burman. I Görvik var det Erik Persson, född 1822, som var den skrivkunnige, i Hallen hade man lantmätaren De Molé (från Mo by i Junsele) och hade man tur, som i Ede där det fanns ett officersboställe, kunde officeraren föra bystämmoprotokollet. Byordningsmannen behövde sedan endast med viss möda underteckna med sitt namn.

De kringbyggda gårdarna med huslängor i fyrkant runt en gårdsplan började bli omoderna när Ol Pålsa växte upp. I Gåxsjö hade man redan på 1840-talet flyttat bort gårdarnas södra längor för att få mera luft och ljus; bönderna ville kanske också efterlikna den nya öppna gårdstypen med bostadshus och flygelbyggnader. Gårdarna såg alltså ut som den äldre målade tavlan av Hurtiggården. Endast Västgården hade kvar sitt fjös (ladugård) vid gårdens södra sida. Allt det här går att se på 1848 års laga skifteskarta. Ingen annan by i Hammerdal hade vid den här tiden så allmänt gjort om de kringbyggda gårdarna. Att fjöset fick tillhöra gårdsfyrkanten var ovanligt. I Hammerdal var det regel med bostadshuset, para-byggninga (parstugan), på norra sidan och med ingång mot söder och kammarsbyggnad (undantagsstuga), härbergen, loge, stall och vedlider fick sedan bilda den kringbyggda gården. Fjöset fick oftast ligga utanför. I laga skiftesprotokollet går det se att en del nybyggda bostadshus är i två våningar, har rödfärgats och fått brädtak i stället för nävertak. Det här är nymodigheter som kommer årtiondena före 1850. Det är också därför Fale Burman finner det anmärkningsvärt att Olof Andersson i Västgården har rödfärgade hus år 1794.

Olof Pålsson bygger helt om sin gård på 1870-talet. Hans bostadshus får sexdelad plan med två rum vid varje gavel, farstu och ett rum innanför den. Han bygger efter en då så populär hustyp som bygger på 1730-talets mönsterritningar för högre officerare och som efter 120 år blivit modernt även hos allmogen i Jämtland. Den kommer att styra bostadshusens utformning en bit in på 1900-talet och ännu idag kan vi se sådana hus som dominerande inslag i våra byar. En bryggstu och kammarsbyggning i vinkel med bostadshuset bygger han helt i linje med den då moderna gårdsplanen.

Ol Pålsas nyuppförda hus torde från början ha haft öppna spisar, idag syns det bara i kammarsbyggningen som har kvar sin spiskåpa från den öppna spisen. Vedspisen har ännu inte nått Hammerdal och Gåxsjö på 1870-talet, även om jag vill minnas att jag sett en räkning från Hammerdals Handelsaktiebolag på en järnspis år 1873. Husqvarna och Norrahammar gjorde dock sina första kokspisar åren 1878-79. Näfeqvarn började med gjutjärnsspisar 1858 och Bolinder var väl ungefär samtida. Före järnvägens ankomst till Östersund 1878 var det tungt att med hästforor transportera spisar från Sundsvall dit de kom med båt. Det var en orsak till att det dröjde. En annan nog så viktig anledning var att med järnspisen förlorades den så upplysande elden som gav ljus i rummet. Det behövdes därför en investering i en fotogenlampa samtidigt med spisen. Fotogen kom tydligen till Östersund vintern 1861-62. Olof Modin var då studerande vid Östersunds läroverk, men även informator hos läkaren Afzelius, och hos denne kunde han nu göra sina läxor för första gången utan att ha talgljuset vid sin sida.

Järnspisen gav en bättre arbetsställning, sparade ved och förändrade matlagning och bak. Småkakor och vetebröd kunde nu gräddas i ugnen. Man åt sällan på trätallrikar, oftast lades fisk eller köttstycken på bröd. Soppor och gröt brukade alla som satt vid bordet äta ur samma stora träskål. Slidkniv och fingrar användes som hjälp vid matbordet, bordsknivar och gafflar kommer först på 1880-talet. Diskning behövdes inte, det räckte att slicka av skeden och ställa den i skedkaret som hängde på väggen. Om familjen fick främmande kunde det hända att pigan fick till uppgift slicka av skeden noggrant innan hon dukade med den. Olof tycker att kvinnorna fick det mycket arbetsammare mot 1800-talets slut mot i hans barndom, nu var det porslin som dagligen skulle diskas, mera av städning, trasmattor att tillverka och tvätta och en ständig kaffekokning.

Bostadshusens stengrunder fick under 1800-talets senare del allt finare kilade granitstenar i Hammerdal. Tidigare användes naturliga mindre staplade kalkstenar eller obearbetade någorlunda välformade granitstenar. Ungefär så byggde också Olof, men hade han byggt ett årtionde senare så hade stengrunden säkert blivit av kilad sten. Med den nya järnvägen till Östersund under 1870-talet kom stenarbetare från Dalarna och Hälsingland till Jämtland och lärde ut sin teknik. I Edefors i Hammerdal byggde länsman Nilsson kvarn, såg och ny damm vintern 1860–61. Enligt avlöningslistorna hade han mer än 50 personer anställda vid bygget, de flesta från Dalarna och Värmland, ett flertal av dem var stenarbetare.

Den ladugård Olof bygger 1879 bör vara timrad i 16-17 timmervarv med fjös och stall i samma byggnad och med väl tilltagna fönster, men med en låg höskulle som är trång vid långväggarna. Den ladugård han river hade säkert en foderbod och ett fjös med ett ”te” (fjösfarstu) emellan. Fjöset hade ”gäll”, en övervåning där får och höns inhystes och där även pigorna kunde ligga. Stallet var tidigare alltid en separat byggnad, men hade foderskulle, ofta med en uppkörsbro. Det fanns alltså stalljällbru eller gällbru, men inte fjösgällbru. Några fönster fanns oftast inte på stallet när det var en separat byggnad, men på fjöset kunde det finnas ett mycket litet fönster på röstväggen. Man hade för sig att djuren sparade på foder om de stod i mörker. I stallet användes alltid ljuslykta, i fjöset tog man ljus från tjärvedstickor, lysved. Skillnaden är intressant, berodde den kanske på att stallet var männens domän eller att det var farligare med brand i stallet, eftersom stallet tillhörde den fyrbyggda gården. Arbetstiden i stallet var också kortare än i ladugården. Det gick där inte åt så mycket av det dyrbara talgljuset. I fjöset förekom redan den öppna elden, eftersom man där kokade sörpa.

Fjöset kan ha legat utanför gårdsfyrkanten av brandsäkerhetsskäl snarare än av hygieniska orsaker. Där det fanns gott om kalksten, som i Solberg, Fyrås, Bye, Ede och Fagerdal, byggdes även en del stenladugårdar med stall, fjös och skulle i samma byggnad. I Fagerdal byggdes de av en familj från Dalarna som kom dragande med barn och packning på en kälke på höstens slädföre och innan vinterföret tog slut vandrade de hem igen.

Även fäbodstugor ändrades mycket under Ol Pålsas tid. I hans barndom hade stugorna ingång från gaveln med sitt långa takutskott. Där förvarades den tre alnar långa buveden. Det fanns ingen spishäll, utan bufolket eldade på det jordstampade golvet och makade in den långa veden allt eftersom den brann upp. En glugg på ena långväggen med ett bord och vid röstväggen en sänglave som gick efter hela väggen. Fäbodstugan var som ett hus från medeltiden. Efter mitten av 1800-talet bygger man hus med golv och innertak, ingång från långväggen med farstu, stort rum i stugan med en inkammare, ”kava”, innanför spisen.

Vedhanteringen förändras vid mitten av 1800-talet. Lars Olofsson i Brattåsen, född 1826, berättar i en tidningsintervju när han är 103 år att han i sin ungdom med yxa högg upp veden i lämpliga längder på vedbacken, såg användes inte. Vid timring av hus höggs också stockarna av med yxa, såg verkar allmänt börja användas först på 1850-talet. Det syns t ex på knutändarna om de inte är för väderbitna. Tydligen var sågarna ännu inte så effektiva.

På åkern härskar fortfarande en ensidig spannmålsodling med svartträda vartannat år, men ju mer hö som efterfrågas genom de ökade skogskörslorna, desto mer vinner vallodlingen insteg på de gamla åkrarna. Snart kan Ol Pålsa skörda 200 höhässjor och sälja hö till skogskörare ända långt borta i Ångermanland. Det är kvinnan som sår på åkern med rätt sväng på armen, i en del fall ända tills radsåningsmaskinen kommer en bit in på 1900-talet. Kvinnans sådd var nog ett arv ända från stenåldern. I Gåxsjö torkade man säden i storhässjor med upp till 21 roor. Storhässjor förekom även i Sikås, Raftsjöhöjden, Mo och på Åsen.

En nybyggd tröskmaskin omnämns i Gåxsjö laga skifteshandlingar från 1851. Det torde då vara en tröskvandring som avses, d.v.s. hästen går runt utanför logen och driver en roterande axel, som i sin tur driver ett enkelt tröskverk inne i logen. Men säker kan man inte vara, redan 1794 säger Fale Burman att Hans Andersson i Gåxsjö har uppfunnit en ”Trösk Maskin” med rullar. Den först nämnda tröskmaskinen hade forbonden Olof Hemmingsson låtit bygga. Han hade säkert sett nymodigheten på sina resor.

Den vanligaste tröskmetoden var annars tröskbulten, en stor konisk trästock som drogs av en häst inne i logen och manglade den på golvet utlagda säden. Tröskning av korn med slaga upphörde vid sekelskiftet 1900. I Sikås tröskade Erik Håff 1898 hela årsskörden på sin gård med slaga. Vid tröskning av råg använde man slagan även på 1930-talet. 

När Olof Pålsson är 17 år hjälper han sin svåger i Grötom med bjälkkörning, skogsavverkningarna hade nu nått tallskogarna efter Hårkan. En annan person i Gåxsjö, kallad ”Gästriken”, brukar vara vid Hårkan på bjälktäljning, liksom vid Ströms Vattudal vid samma tid. Han är skicklig i sitt arbete och tjänar bra med pengar. I Gåxsjö börjar skogsavverkningarna komma igång först under de sista åren under 1860-talet. Det framgår bl.a. av efterlämnade papper från Sven Olofsson i Mo, som var skogsuppköparen Heffners högra hand i Hammerdal. Rångnorskanalen anläggs och en hel del arbete krävs i Gåxsjönoret för att göra om kvarn- och sågdammar, spränga stenar m.m. Lägligt nog kommer en högkonjunktur i skogen några år i början av 1870-talet, vilket ger goda inkomster genom skogsförsäljning och arbetstillfällen. En tid på gott och ont tycker Olof, ingenting blir sig likt efter den tiden. Alltför många har lärt sig alltför dyra vanor som de har svårt att lämna när kärvare tider kommer. 

Gång på gång återkommer Olof i sina ”Minnen” till den kalla och dåliga klädedräkten på hans tid. Folk frös om vintern på den långa vägen till kyrkan, i kyrkan, under resor till andra byar och vid fisketurer. De som var äldre än Olof ansåg att kalsonger var en lyx som inte behövdes, något som också verkar framgå i bouppteckningar. Kalsonger kommer dock i försäljning under 1800-talets sista årtionden som man kan se i bevarade räkenskaper hos P. Olssons Garn-, Specerioch Diversehandel i Mo. Nyttan av dem verkar till slut ha nått fram.

Olof Pålsson kan vara mycket kritisk till de kunskaper som geologin lyckas inhämta under 1800-talet. Han tror inte alls på att inlandsisen kan flytta stenar över långa avstånd och han tror att sten bildas av jord och ämnen i dess omgivning. Nedisningen var svår att acceptera även av geologer en gång, så han må där vara förlåten. Han studerar kalkstensbranter vid Hårkan och försöker dra slutsatser som dock blir felaktiga. Men han grubblar också över myrarnas tillväxt och hur gamla stubbar och träd kan vara som han hittar i dem. Där hamnar han ofta i rätt tidsskala, de stubbar som kom fram i Gårdstjärn på stort djup var säkert 3 000 år gamla.

Han hade dock möjlighet att i sockenbiblioteket i Hammerdal läsa böcker som tydligt beskrev sådana här frågor. Där fanns t.ex. Thörnebohms populärt skrivna ”Sveiges geologi”, Thörnebohm är fortfarande ansedd som Sveriges främste geolog genom tiderna. Jonas i Mårtengården i Sikås berättade för mig en gång, att när han konfirmerades vid sekelskiftet så fick han tillgång till sockenbiblioteket som då fanns i prästgården. Konfirmationsundervisningen tog han lätt på men boken ”Sveriges geologi” lärde han sig utantill.

Olof Pålsson funderar också över ortnamnen, han redovisar de folkliga förklaringar han hört men han tror inte på dem. Han försöker tolka namnen efter någon egenskap hos platsen, men det är inte lätt att komma på vad som kan vara namnbildande. Det går dock se en utveckling från den äldre krönikan som skrevs senast 1908 och den nyare krönikan, som blev färdig 1916. Nu står det klart för honom att namnet på ån Raftan kommer av de tvärkrokar ån gör, påminnande om nävertakens raftkrokar i rät vinkel. Ottsjön betyder ”över sjön”, inget annat. Olof Pålsson var den som gav upp namnen i Gåxsjötrakten för generalstabskartan hösten1910. Det kan man se i Herman Geijers fältdagbok. Rimligtvis resonerade de om olika namns tydningar den gången, det kanske förklarar saken.

Men Olof Pålsson skrev inte bara ner sina minnen, han ville också ta vara på äldre föremål och byggde med tiden upp en samling på över 300 föremål som allsidigt återspeglade ”den gamla tiden”. Hans samling skulle bli en av de första inspirationskällorna till bildandet av friluftsmuseet Jamtli. När landshövding Johan Widén med fru Ellen, som var ordförande i den då nybildade föreningen Jämtslöjd, besökte Gåxsjö träffade de också Olof Pålsson och fick se hans samlingar. Efter det mötet fick Ellen Widén idén att Jämtslöjd borde förvärva äldre hus och inreda dem med de gamla föremålen. Det första hus som Jämtslöjd satte upp på Jamtli var Anners-Hämingsagårdens bostadshus från Sikås, uppsatt 1912. Några år därefter skänker Olof Pålsson större delen av sitt ”museum” till Jämtslöjds ”Fornby” och Sikåsgården inreds med föremål från hans samlingar. Så är det inte längre idag, men Olof Pålssons vilja att berätta om de gamlas liv förs ändå vidare här på Jamtli, in i vår tid. Med Ol Pålsas minnen/krönika i fem handskrivna band och hans stora föremålssamling på Jamtli är han en viktig person i Jämtlands historia.