Från Ol Pålsa krönika

Något om underteknad Olof Pålsson i Gåxsjö m.fl.
Då jag förut tagit mig före att antekna ett och annat om våra förfäder och mina föräldrar, min förra hustru och våra barn, samt andra anförvanter och släktingar. Och nu senast några rader om min nu aflidna Syster Sigga (jämte andra antekningar) må jag nu slutligen antekna något om mig. Men om den värkliga bilden med vandraren kan väl andra bättre dömma och skrifva. 

Mina föräldrar voro Pål Ersson och Karin Larsdotter i Gåxsjö. Vi voro endast 2ne syskon. Min syster Sigga var född den 6te juli 1830 och jag den 5te juli 1840. Från mina första barnaår, då jag var endast 1, 2 och 3 (ett, två och tre) år, mins jag ännu några enstaka fall och förhållanden och vissa personer, varaf en del voro goda, men icke alla d.v.s. jag tykte så. Och när jag börjat mitt 5te år fick jag börja att gå i skolan hos en by ”skolmästare” som fått tillnamnet Träben Anders. Men första dagen blef jag led att ”sitta inne” och bad att få gå ut, men sprang då hem ”luflös” och bad att få läsa hemma. Men min syster som var ensam inne följde mig genast tillbaka. Och sedan gick det, ty han var särskild flink med de små. Men då han sade att jag skulle ”räken ol-a” (läsa a, b, c) förstod jag ej hans mening och började 1, 2, 3 o.s.v. Men jag kunde nog läsa A, B, C. Mins även att skolan fortsatte till kl 7 a 8 på qvällarne, och att vår dräng Olof Gärdlund kom en mörk höstqväll och bar mig hem Qvarnsäck (på ryggen). Andra året fick vi en annan skolmästare Fanjunkar Lagerstädt. Och bland annat som jag minns från den skoltiden var hans historier under rasterna och särskild om hans deltagande i striderna mot Ryssland, och huru han kunde finna Ryssarnes kulor i sina fickor. Och att vi skulle läsa några rader vardera af qvällbönerna till afslutning, sedan vi voro väl uttröttade, sådana byskolor fortsattes cirka 2 a 4ra veckor i varje by, och vi voro glada att få vara med. 

Sedan Folkskolläraren L.A. Flygt kom till Hammerdal var jag 3ne terminer hos honom först i ett litet hus i Svartback i Åsen, och sedan i ”Högandals folkskola” i Mo när den blef färdig. Under skoltiden på Åsen var jag hos min goda moster ”Johannis Imbar”. Och i Mo fick jag och 3ne pojkar från Borgvat- tnet bo i skollärarens kök. Och på den tiden fingo s.k. monitörer (elever som instruktörer) hjälpa Folkskollärerne med förhör af hemläxorna och särskild då vi stodo i cirklar omkring väggtabellerna för att lära oss stafva och läsa rent. Och med denna anordning följde även att vi ej behöfde slarfva sönder så många böcker, då vi skulle lära oss läsa. Det medelades visserligen icke heller undervisning i så många ämnen som nu. Men vi fingo lära det lilla någorlunda väl, och det var att ”läsa rent” och om möjligt felfritt, samt att lära lilla och stora katekesen med språken, jämte bibelshistorien utantill. Men att räkna, skrifva och läsa på kartan kunde bero på om föräldrarne ville eller ej. Gymnastik var mera tillfälligt, men sång öfvades flitigt. Och vi fingo sjunga ej blått Psalmverser utan även andra goda verser. Och både det ena och andra invärkade godt på barnasinnet. Och särskild afslutningstalen vid äxamen invärkade djupt på oss, ty vi älskade vår lärare och undervisningen. 

Och många af oss hade nog velat fortsätta längre. Men jag slutade skolan såsom många andra innan jag fylde älfva år för att deltaga i arbetet hemma. Under flera föregående och 2ne efterföljande somrar var jag hos min syster Sigga i fäbodarna för att hjälpa henne med vad jag kunde, såsom att ”räns fjöse”, samt kok ”surmissmor” (af ko) och bära vatten samt ”rask” ihop någon skräp ve ifrån skogen och det sista hufudsakligen för att ställa till myrök för fåren m.fl. på ”jal-an” (gärdet) (som sedan, dermed, skulle blifva bovall). Sista året jag fick vara i bodarna d.v.s. första året vi voro i Nysundsbodarne och hade nyskiftena måsta jag på hösten jet fåren i det mörka, steniga och okända skiftet. Och Sigga, samt Kerstin och Anna Brita på Bränna skulle jet kor och kalfvar samt jitter. Vi måste vara så många i Nysundsbodarne för att kunna vakta kreaturen så att de ej gingo in på sina gamla betesmarker, ty gärdesgårdar voro ej i bruk på den tiden, åtminstone ej inom byalagen. I båda gårdarna hade vi tillsammans minst eller cirka 30 st. kor, 30 a 35 st. jitter och 50 st. får om vi medräkna kalfvar, killingar och lamm. 

Sedan jag slutadt skolan fick jag vara med i litet af varje såsom att fiska och köra samt passa upp, men dessutom fick jag taga mig till med vad jag ville och det sista var väl kärast. Och bland annat satte jag ut många ripsnaror och fick cirka 100 st. fjäll- och dalripor under vintern och på våren satte jag ut 2ne räfsaxar och fick en räf, samt beröm särskild af farfar, som även köpte några ripor för 8 skilling (idag 2012 cirka 10 kr) styck, annars fick jag 6 skilling per st. Under vintern 1853-54 fick jag påminna mig vad jag läst i hemmet och skolan, samt utföra nätbinning af cirka 150 famnar (270 meter) nät varaf en del voro mycket finmaskade, dessa sysselsättningar hörde dock hufvudsakligen till qvällarbetet, ty vi pojkar ville och måste vanligen hjälpa till med arbetet ute om dagarna. Under vintern och våren 1854-55 gick jag och läste för Pastor O. Brundel i Hammerdal, vi voro 46 barn deraf 20 pojkar. Och vi fingo då lära oss ytterligare nära 50 Psalmer och 165 bibelspråk utantill. Och konfirmations undervisningen avslutades vid midsommar. Men dermed var det slut med den bästa tiden. Ty vi ynglingar skulle enligt sed och ordning arbeta flitigt och på hösten Ambulerande lärare i bondstuga, teckning av JZ Blackstadius, Svenska Skolmuséet. blef vi utan dräng, varaf följde att jag även skulle hugga ved i skogen och draga ihop de tunga stockarna, som dock ej var mer än cirka 6 alnar (cirka 3, 5 meter), ty vi körde ved på finnslädar. 

Men utom det vanliga arbetet, ville nog mina föräldrar m.fl. såsom mormor och syster Sigga hålla mig till sedlighet och Gudsfruktan varaf även kan nämnas de Kristliga bönerna i A.B.C. boken samt lilla och stora katekesen och bibliskan och så fick jag läsa högt i bibeln och psalmboken under qvällarne. Och så fick jag ofta följa till kyrkan i Hammerdal från och med ett a två års ålder till dess jag konfirmerats. Samt att då vi ej kunde komma till kyrkan, särskild höst och vår skulle vi följa i böna på sönn- och helgdagar då man läste en predikan och sjöng psalmer. Och jag fick ofta mer eller mindre starka intryck af Guds Ande. Och särskild under den stora väckelsen under åren 1853 och 54 fick jag starka intryck af sanningen och detta kanske kraftigast genom sången. Och vid konfirmationen. Men jag kom icke ändå till någon hel afgörelse för sanningen. Ty det var mycket af det jordiska och förjängliga som ville intaga första rummet i mitt hjärta, men dervid kunde jag bedja till Gud att icke lämna mig i ett vrångt sinne. Men det var och är dock så att det sinliga, denna världens väsende är mera begärligt för vår natur. Och det sannas att menniskans uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag kom mer och mer in i de syndiga nöjena, men jag var ofta orolig, hälst då jag var ensam, och då jag hörde Guds ord och kristlig sång. Och vad som drog mig till Ungdomsvännerna, var väl icke minst att min älskade Gunilla min kära barndomsvän även var med. Men så vid en väckelse inom orten blef hon väkt och kom till tron på Jesus sin dyre frälsare. Och även jag blef starkt påverkat af sanningen, men kunde ”icke då” taga det afgörande steget, ty då skulle väl folket tänka att det var för henne jag blef kristen. Och höll mig borta cirka 1 ½ år. Men under denna tid, det var väl på hösten 1858 stod jag och tittade på stjärnorna i en klar höst qväll och fick då se en stjärna i nordost vid horisonten som hade en liten tagg och blef ännu mera orolig (men fick sedan veta att det var en Kommet och den lilla taggen blef stor år 1859). 

Och vid samma höst var jag som vanligt i böna och den som då läste, Erik Gärdlund, sjöng till slut en ny sång, ”kom min vän och låt oss gå upp till Sions gårdar, ingenting dig hindra må o.s.v.” som gjorde ett djupt intryck på mig. Och så efter någon tid kom Pastor O. Hedin i Hammerdal till Gåxsjö och höll husförhör och vid bibelläsningen tog han 9de kapitlet i Apostlagärningarna der det bland annat står huru motståndaren Saulus blef omvänd och detta invärkade så, att även jag ville komma in på rätta vägen, huru det än blir med allt annat. Och detta var något nytt för mig. Och efter några dagar fick jag nåd för allt genom tron på Jesus Kristus min Frälsare. Och har sedan velat hålla mig till densamme trofaste frälsaren. Men ack huru klent har det icke ofta varit med både tron och trons frukter. Och jag har ofta staplat af ifrån den rätta vägen. Ja än har det varit det, och än något annat som dragit mig och jag har intet i mig att åberopa men mycket att afbedja Gud miskunda Dig öfver mig syndare för Jesu Kristi skull och led mig närmare Dig nu, och under de återstående dagarna af mitt lif. 

(Om den blivande hustrun Gunilla Olofsdotter) 
Och om min barndoms vän som blef min hustru vill jag antekna att det var en lång tid som vi knapt talade något med varandra. Och sedan även jag blifvit troende dröjde det nog mer än ett år innan vi kommo att tala enskild med varandra, oaktat vi voro närmaste grannar. Och jag även viste att hon hade flera friare, men jag var blyg både emot henne och hennes föräldrar. Men så vid en resa från ett bröllopp i Ottsjön, körde vi ensamma ett litet stycke och då tog jag mig mod att säga, att det var väl nu försent. Varpå hon svarade, att det var nog som det har varit, d.v.s. att fastän vi aldrig talat med varandra om något äktenskap, ja icke ens att vi höllo af varandra, så var det nog så ändå från hennes sida. Och hon hade väl alltid förstått att det var så även från min sida. 

Och tack vare båda våra mödrars behjälplighet blef jag gift med min barndomsvän Gunilla Olofsdotter i Västgården den 30 mars 1862 då jag var 21 år, 8 mån. och 25 dagar. Och hon 22 år, 1 mån. och 24 dagar. Och under det stora brölloppet begagnades Guds ord och Kristlig sång vid gemensamma andaktstunder och af vissa även dessutom. Men det förekom väl även onyttigt tal m.m. Och det vore väl icke underligt af så mycket folk och så mycken god mat, jämte kaffe och the, samt något litet vin. Vid den sedvanliga ”begåfningen” fingo vi en pokal och 4 skedar af silver samt en ”Storbibel” och cirka 900 Kronor (idag nära 50 000 kr) samt i skickningar af frånvarande släkt och vänner 204:02 Kr och sådana kunde variera från 50 o 37 öre till (tio) Kronor dock vanligast 1 a 1:50 (idag 50-75 kr). Min farbror Olof Ersson i Backom, Ottsjön och hennes morbror Olof Karlsson i Bye sände tio kronor vardera. Och under brölloppet kom en resande ung Lapp och denne förärade oss en Renskalf som vi fick slakta några år derefter. Och många gaf och sände matvaror m.m. Summa 1.104:02 (idag nära 60 000 kr) var efter senare penningvärde minst 2.000 Kronor. 

(Som bonde på Hurtiggården)
År 1863 lämnade far och mor ifrån sig gården m.m. och då min syster afstod sin andel af gården emot (2.000) Riksdaler (idag cirka 110 000 kr) i utlösen, och att vi naturligtvis skulle lämna födoråd till mina föräldrar och mormor. Min systers utlösen var således mycket liten, med det var så att de som fingo stanna hemma fingo alltid mer än de som måste ut. Ja, vi fick gården som var efter markens beskaffenhet väl häfdat efter tidens sed och husen voro även någorlunda. Vi bodde i gamla mangårdsbyggnaden och far och mor samt mormor flyttade till kammarsbyggnaden som hade 2ne våningar och var cirka 30 alnar lång. Denna uppsattes av far år 1843, således endast 20 år och på sitt sätt en ståtlig byggnad på högsta platsen. Men mangårdsbyggningen och de andra husen stodo på en lägre och sned plats, emedan morfar Lars Olofsson som flyttade gamla Östgården till denna plats (vid åren 1795-1800) emedan har var mycket rädd om åkern, såsom man ofta var, och det helt naturligt.

Och i följd deraf lutade gårdsplanen snett bakåt emot gamla mangårdsbyggningen och de andra husen. Men jag började ej med husbyggnader, utan tog upp större och ändamålsenligare diken emellan åkern och Gårdstjärn och ristade upp flon och påförde grus- och sandjord från den högsta kullen på åkern och de andra två chaktades ned i en utdikt lok m.m. Och den sten de gammalt skjutsat ned i flon ifrån åkern flyttade jag ned i Gårdstjärn. Emellertid fick jag 108 höhärsjer utom i bodarna då jag började och fort nog fick jag mer än dubbelt. Men så började jag att tänka att ej blått husen stodo illa, utan även Gårdstjärn var besvärlig och mossjorden vid densamma var alltför dålig att odla på. Och började fundera om vi skulle flytta gården till västra kanten af Mesjömyran eller och till Åsen (Lomåsen) ty jag tänkte blifva en stor jordbrukare. Men det var väl något som liknade Amerikafeber som smittat mig. Men min Hustru Gunilla sade att till Mesjömyran kom hon icke, men till Lomåsen kunde hon flytta om det så skulle vara. Och det var alltid något att lita sig till vad hon sade. Men hon var ej tvär och omöjlig. Och på hösten 1867 började vi flytta bodarne d.v.s. odla på den nya platsen. Ty vi tänkte att det skulle väl förr eller sednare bli en gård derstädes. Och så var det väl ingenting förlorat med att flytta bodarna nära mitten af skiftet. 

Men så skjutsade jag hö till några platser inom Ramsele socken och då fick jag se små åkerlappar emellan stora stenblock och huru de kunde vara inträngda ojämförligt mera än vi af Gårdstjärn m.m. Och sedan blef det ej längre fråga om att flytta ifrån farsgården den gamla Hurtiggården, utan vi fortsatte lungt på den plats vi fått m.m. Men vi kommo ej till något storardadt resultat vad skörden beträffar. Men de förberedande öppna dikena, samt cirka 3 K.m. täckdiken, kommer dock till nytta. Men det kostbara arbete vi nedlade på Åsen (Västra Lomåsbodarne) har ännu ej kommit till afsedd nytta. Var det börjat af obetänksamhet och stormod? Samtidigt med odlingsarbetet hemma och på Åsen m.m. företogo vi oss även att bygga om gården hvilket kunde vara behöfligt, men det var även en följd af skogsäljning och mindre knapp penninge tillgång. Om jag dröjd med att sälja skogen, och även med att bygga om gården några år, hade skogen kommit i ett högre värde. Och husen möjligen blifvit bygd enligt nyare tidens fordringar. Emellertid sålde vi cirka 2/3lar af skogen under åren 1868-1900 och fick cirka (10.000) Kronor (idag cirka 510 000 kr) hvilket visserligen var en stor summa, men likväl en mycket dålig affär. 

Och så var jag ingen mästare at skjöta pengar, ty jag företog mig mycket som ej återgäldade omkostnaderna m.fl. orsaker. Men vi arbetade mycket strängt hvilket även framgår af särskilda antekningar om min hustru. Och vi vill nu blått tillägga att då man vill ha fram mycket arbete måste man slita ont, om man ej har god tillgång på pengar. Och det var så från början. Och även under den s.k. stortia 1873 och 74 måste man så långt möjligt försöka att reda sig själf. Men att nämna något särskild är väl mindre passande, ty arbetet räcker nog till för alla som vill arbeta. Borde dock kanske nämna att jag skulle såga timmer vid vår tungsamma såg under 3ne dygn utan att vila något (med blått en liten gosse till hjälp). Ty jag hade mycket timmer och måste derföre taga väl vara på min andel af sågtiden. Och då vi hade groft timmer varaf rotstocken hade 10 a 16 tums topp (25 – 40 cm), och skulle såga 2 a 3 tums plank af en stor del, och samtidigt stapla upp vad vi sågade, blev jag slutligen så utarmat att jag ofta somnade medan sågen gick igenom stocken. Jag blev dock några gånger sjuk af öfveransträngning och förkylning så att vi måste söka läkare. 

(Som minne af huru hästforslotten var under 1850 och 60 talen må nämnas att vi kunde föda säx st större och mindre hästar nästan uteslutande med bara hästfor och Olof Jonsson och Per Ersson hade kanske ännu mera hästforder. Och för att i någon mån kunna visa huru min faders Nyröjdningar kunde växa må anteknas att vi fick aderton lass bara i Dröftesnäset och dess närhet och på södra sidan om Gåxsjön och Gåxsjönoret var det i det hela ännu bättre.) 

(Som Byhandlare i Gåxsjö)
Efter den s.k. ”Stortia” blef det mindre brist på arbetskraft och då vi i det närmaste hade byggd om gården m.m. började vi på hösten 1875 tänka på att taga oss till att blifva Byhandlande. Och den 1 December tog jag första lasset med varor af H.H. Aktiebolag (Hammerdals Handels AB), på kredit, ty det blef så aftalat att jag skulle taga varor derstädes och lämna betalning i mon af försäljning. Men varorna stodo i höga priser även efter stortia. Och här anteknas några prof (se samma prisexempel i del 1). 

Emellertid blef det en dålig inkomst som ej betäckte fraktomkostnader och tidspillan, och så fick vi betydliga utborgningar som vi måste förskottera af egna pengar. Jag fick dock slutligen frivilligt betalt. Men i följd af handeln kunde jag ofta ej få vara med i arbetet, varaf ofta följde äxtra förlust, visserligen kunde min hustru skjöta handeln, men hon hade vanligen även hon mycket annat att göra. Vi tog emellerid handeln för att dermed få något indrag för de kostbara husen och kanske även vila något efter de föregående årens stränga arbete, men det blef ingen värklig vila utan tvärtom, ty jag skulle frakta hit varorna och detta var ofta svårt i snö och vatten på isarne och särskilt höst och vår och kanske ännu värre att ro och skjutsa desamma m.m. under sommaren. Och vi fingo ej alltid varorna då det var ”fint före” utan då de funnos på lager, så att vi blefvo led handeln. Men det var värre att sluta än börja. Det blef dock nära slut 1878. Och år 1879 byggde vi Ladugården med tillhörande, och 1880 satte vi upp kornladan m.m. Och dermed hade vi bygd om hela gården utom herberget. 

(Stockholmsresan och dess ödesdigra följder)
Och år 1881 voro vi befriade från handeln och husbygget. Och företogo då en resa till Stockholm. Och orsaken dertill var att få se. Men så var min hustrus syster Kerstin något angripen af lungsot och ville söka Läkare i Stockholm. Och systrarne ville följas åt d.v.s. min hustru ville hjälpa och se sin syster till godo. Men till Östersund reste vi i olika sälskap. Kerstin och hennes man m.fl. tog skjuts efter landsvägen. Men min hustru och jag hade väl mera anlag för att slita ont. Och för att resan skulle blifva så billig som möjligt gingo vi västra vägen öfver Nybodarne, Klumpen, Raftkälen, Raftsjöhöjden, Munkflohögen, Storbränna, Grötom samt skogs ginvägen öfver Kläppe till Östersund och dervid tog skjuts endast efter landsvägen Häggenås-Hölje. Vi gingo således mer än 2/3lar af vägen och buro våra bättre kläder och matvaror m.m. nedpackade i en mycket stor koffert och en kappsäck m.m. Och dessa tunga saker buro vi i ”mesar”. Och så voro vi mycket oroliga för våra barn som vi lämnat hemma oaktat även mor var hemma, ty Pål Olof och Gunilla voro små. 

På lördagens morgon stego vi och våra medresande från Gåxsjö, Sikås, Sikåskälen, Yxskaftkälen, Görvik och O. Henriksson i Grötom på tåget och åkte samma dag ned till Sundsvall der vi togo in i rum för resande till Söndagsaftonen. Men inne på gården sutto Herrar och Damer vid glasen till sent på qvällen. Men på Söndagsmorgonen hörde vi att skomakare voro i fullt arbete! Vi bevistade Gudstjänsten i Kyrkan och detta var en välsignad stund. Men på aftonen kom Ångfartyget Nordstjärnan norifrån, som vi skulle följa och lassade af ett stort parti järn och det var ett bedröfligt slamrande och ovanligt för oss att se och höra ett sådant lif på söndags kvällen. 

Och så stego vi cirka 600 personer på båten. Af dessa voro cirka hälften emigranter (kanske delvis en följd af den stora strejken i Sundsvall). Varaf en del voro alvarliga och tårarna voro ej långt borta hos några och många av småbarnen gräto, ty det var så fullt med folk och ovanligt. Men de äldre tröstade dem med att det skulle blifva så roligt när de kommo ut på det stora hafvet. Och så blefvo de lugna, åtminstone för en stund. Det var ett osunt och oroligt lif ombord, dels emedan en del blefvo sjösjuka och dels af trängseln och det öfermodiga beprisandet af Amerika. Men det var även andra, som talade förståndigt, eller ock voro tysta. 

På måndagen kommo vi till Stockholm och togo in på Hotell Riga. Och fick då genast bref från våra kära barn Karolina m.fl. der hemma med goda underrättelser, hvilket kom oss till stor glädje, ty vi hade varit oroliga för barnen m.m. under hela resan. Men nu gingo vi glada ut i den stora staden, der det var mycket som var ovanligt för oss att se. Vi reste även ut till några af stadens omgifningar. Men så började vi mera tänka på hemmet och blefvo likgiltiga för allt det storartade och märkvärdiga vi sågo. Och efter cirka en vecka reste vi samma väg tillbaka, ty Norra Stambanan fans ej då. Från Östersund gingo vi största delen även tillbaka. Men hade skjuts till Hammerdal för våra saker. Och nu hade vi sett Stockholm, hvilket särskilt min hustru önskade. Kanske dock hufvudsakligen för att hjälpa sin syster Kerstin. Vi lefde mycket billigt och tarfligt både i Stockholm och under resorna fram och tillbaka. 

Och då vi kommo hem och såg våra barn och mor, blefvo vi väl mycket gladare än då vi såg det stora och ovanliga i Stockholm m.m. Visserligen hade lilla Gunilla varit något dålig kanske i följd deraf att de större barnen tagit de mindre med sig ut på sjön, der det blef något kyligt, men hon syntes nu återställd. Andra dagen måste modren taga barnen med sig öfver Gåxsjön ty hon skulle taga emot kreaturen i västra Lomåsbodarne. Och även ha barnen med sig och jag skulle fara landvägen med häst och stanna på slotten. Men lilla Gunilla blef åter sjuk när hon kom till bodarne och första natten ropade hon pappa – pappa oupphörligt. Och på morgonen skickade modren bud ned på slotten. Men när jag kom kunde hon ej säga pappa mer, ty hon var hårdt sjuk och även modren blef sjuk, så att vi måste skicka bud till Ström efter doktor Smitt. Och under tiden skulle jag försöka skjutsa dem ned till sjön för att sedan ro . Men det blef en dålig skjuts på en långsläda å den knuliga och delvis sanka marken. Vi hade den lilla i en korg och bar henne styckevis. De måste ligga nere i båten, men då det var betydlig motvind och kyligt lade jag en stor bordduk öfver dem, men derigenom m.m. blef den lilla mycket svettig. Och då doktorn kom sade han att hennes sjukdom, Charlakansfeber hade då övergått till Difteri och att resorna öfver Gåxsjön och dragen i fäbodarne m.m. hade bidragit dertill. Och vad han ordinerade kunde ej hjälpa den lilla. 

Och af det öfriga vill jag nu endast antekna, att en stund förr än hon dog, ville hon upp ur vaggan. Och tog då omkring halsen på mig med båda armarne. Och höll så fast en stund. Och sedan ville hon till sin mamma som låg sjuk och tog då omkring halsen på henne på samma sätt. Om detta var för att bedja oss om hjälp (ty hon kunde ej tala mer), eller om det var för att taga avsked af sina kära föräldrar, kan jag ej säga. Vi sörgde mycket, och förebrådde oss att vi for ifrån henne. Och förde henne åter ut på sjön 2ne gånger m.m. som var farligt för henne. Och varföre hon ropade pappa, pappa sista natten hon kunde tala, berodde väl derpå att jag hade hulpit henne så många gånger, och emedan då Pål Olof fick dia sin mamma, fick Gunilla sin hufudsakliga föda genom en diflaska som jag hjälpte henne med, i synnerhet om nätterna. Och då vi vanligen lågo alla fyra i en säng höll hon sig till mig. Och Pål Olof till sin mamma. Jag sörjde af flera orsaker mycket då min far afled, men jag sörjde väl icke mindre då min lilla kära dotter dog. 

Ja, så slutade vår Stockholms resa under knapt en vecka. Min hustru blef dock frisk denna gång, men på hösten blef hon förkyld, och fick då svår kolik som satte sig i ett insnärd brock, som doktor Smitt ej kunde afhjälpa. Men sedan hon legat nära en vecka i stora plågor sände vi åter ett bud som skulle hämta Doktorn som dock ej kunde, eller ville, följa med, ty han viste nog att han ingenting kunde göra. Men hon bad att jag skulle gifva henne ett större antal droppar af dem doktorn ordinerat och jag kunde ej annat tvärt emot Doktorns föreskrift. Och då gaf sig koliken. Men nära en månad derefter blev hon sjuk på samma sätt af förkylning och då kokte vi upp ärtris i en stor bytta (bår) som hon satte sig öfver, med varma kläder öfver sig och den varma ångan, d.v.s. detta bad verkade så att hon åter blef frisk. 

Men så i Nyårshelgen 1882 höll Pastor Sandell predikningar i Yxskaftkälen och vi blefvo bjudna att få vara med. Men hon blef dessutom bjuden i nästan alla gårdar att dricka kaffe, och detta jämte förkylning hade till följd att hon nu för tredje gången blef sjuk i kolik den 4de januari under det hon var i vår kalla bryggstuga för att baka Råg- och Vetebullar. Ty hon skulle hålla syförening och på den tiden hade man för sed att hålla kalas för sina grannar m.fl. Och när jag då på e.m. kom hem från skogen var hon mycket hårdt sjuk i kolik och nu hjälpte varken det ena eller andra. Men hon hade full sans och hade tro och hopp till Gud genom Jesus Kristus sin Frälsare och så afled hon efter endast 2ne dagars sjukdom 41 år, 11 mån. och 2 dagar. Ja, jag var väl icke värd att ha denna ädla, värksamma och uppoffrande hustru. Och derföre tog Gud bort henne. Ja Hans vägar äro underliga och högre än våra vägar. 

Under hennes första kolik sjukdom förordnade hon det så att jag efter hennes död skulle få sitta i orubbat bo. Och detta var nog väl betänkt och förståndigt, så att vi bättre skulle kunna hålla tillsammans och hjälpa varandra Barnen och jag. Och om det fått vara så hade detta nog varit till det bästa för barnen, och troligen även för mig. Men det går ofta underligt här i verlden. Och kanske i samband med detta förordnande bad hon ”att jag skulle se barnen till godo”. Och ”att jag skulle vakta mig för Tidningar”. Och båda dessa böner gingo ifrån hennes hjärta och voro behöfliga och mycket väl betänkta. Och jag har kommit ihåg dem tusende gånger. Men då jag bröt, eller rättare avstod ifrån förordnandet, hade detta en värksam och viktig invärkan på utförandet, att se barnen till godo. Ty sedan en del av sammanhållningen bröts blev det ofta mycket svårt och barnen miste nog en del av förtroendet till sin far och började gå sina egna vägar som inte alltid voro goda. Varav följde många sorger och tårar både för Barnen och mig. 

Och ifråga om tidningar så var det naturligtvis Världsliga och politiska tidningar hon ville att jag skulle vakta mig för. Och denna omsorg var nog berättigat, ty jag har haft allt för stor lust för tidningar. Och hennes bön har många gånger kommit mig till hjälp, så att då jag tänkt taga en tidning och dervid kommit ihog hennes bön, kan jag ofta i stället tagit min bibel eller annan kristlig bok och deraf har jag ofta haft stor välsignelse. Emellertid sedan min hustru afled, hon som var den ledande kraften och en kär och huld maka och en kär och omtänksam mor. Och då hon var borta blef det ofta mycket tomt för oss. Visserligen var Karolina nära 17 år och Kerstin över 12 år. Men Pål Olof ej fullt 3ne år. Och det gick någorlunda bra en lång tid och det torde kanske ha blivit bättre och bättre. 

(Det andra äktenskapet)
Men så började jag tänka att Brita Svensdotter var en sedig och duglig flicka som kanske måste vara ogift. Om jag var ogift såsom jag sade till min hustru medan hon var frisk att ej ingå nytt äktenskap vid hennes död. Och började tänka att ett sådant löfte icke – var rätt. Och visserligen bad jag Gud leda mig även i denna sak. Men om jag följde Guds Olof med sonen Pål Olof, 4 år 1883. ledning eller gick mina vägar, deröver har jag ofta varit mycket orolig, både vid den tiden och även senare. Och så talade jag med Prosten Feltström om saken och han tillstyrkte den nya förbindelsen sedan han hört att jag talat med henne. Och om detta förhållande må här anteknas att jag redan på hösten 1882 hälsade henne och bad att hon skulle gå till Elgsjön och hjälpa mig lägga ut några nät, ty jag ville träffa henne. Och hon kom och jag frågade, vilka planer hon hade om sin framtid. Och hon hade ej något emot att ingå äktenskap med mig. Men som jag själf var oviss, avtalades så att jag skulle tala med Prosten om saken (hvilket jag gjorde ej långt derefter, se här ofvan). Sedan jag talat med henne och vi lagt ut näten gick hon hem och jag stannade i Nysunnbodarna till andra dagen för att taga upp näten. 

Om denna resa upp till Elgsjön och för att träffa Brita vill jag även antekna att då jag skulle gå hemifrån var jag orolig ty det var underligt. Och så var det bara mor samt Kerstin och Pål Olof som skulle vara hemma under natten och derföre bad jag att hon skulle vara rädd för elden, och att de skulle ligga i bryggstugan. Men Kerstin svarade att hon ”ha nog aldrig tänne ti gåln nån gång förut”. Och så gick jag hemifrån mycket orolig. Och det blef så att under natten hade en mindre kubbe som inuti hade rötved fallit ned på golvet varaf även golvet antändes och det brändes ett betydligt hol på detsamma, innan Kerstin vaknade och då var bryggstugan så full med rök att hon ej kunde se var det brann, men fastän hon då var bara cirka 13ton år bar hon hastigt in så mycket vatten att det gick över hela golvet och elden blev derigenom släkt och sedan dörren öppnats hade även röken så småningom skingrats. Och huru fort Pål Olof och mor vaknade mins jag ej, om Kerstin talade om. Emellertid om ej Kerstin hade vaknat, förr än elden tagit större fart, hade de väl blifvit qväfda båda två och sedan elden tagit överhand i bryggstugan var det nog nära att denna byggning och kanske hela gården och 3ne personer fått qvävas eller dö i lågorna. Ty mor var då gammal och svag för att i hast kunna komma ut. Genom att Kerstin vaknade innan det blev för sent, blevo de, och gården räddad. Eller rättare Gud hade genom sina naturlagar stäldt det så att hon vaknade. Ty annars hade denna Elgsjö resa tagit en ända med förskräckelse. 

Sedan jag som redan nämnd är talat med Prosten talade jag även med Folkskolläraren J. Nordin om samma sak. Men han tyktes ej vilja tillstyrka denna förbindelse ty han hade hört att de ej voro som de borde vara i Brattåsen. Men jag svarade att Brita var bättre än de andra och då sade han ej något mer. Ty han förstod väl då, att jag var sjuk för henne. Och då jag sedan kom till Prosten som sade att han tillstyrkt frågan, men då flickorna voro så stora, torde det väl kunna Olof Pålsson med sin andra hustru Brita Svensdotter år 1884. gå ändå. Men ungefär vid denna tid var jag till Brattåsen och talade då om att någon, eller några av Barnen varit dåliga och då grät hon av deltagande för desamma. Och då tänkte jag att då hon hade sådan känsla för mina barn kunde hon ej gärna bliva en elak stömor. 

Och vid denna tid torde väl många börja få veta om saken. Och då jag sedan träffade Stor Abram sade han att detta kunde nog vara bra, men han fruktade att hon, eller de, skulle bliva för stor, eller att gallet och orden skulle blifva för stora, eller det var ungefär något så der. Men det blev nog ändå så att vi skulle ingå äktenskap med varandra, hvilket hade mycket tal och många omdömen till följd. Och för mina kära barn var väl ej detta någon glädjande öfverraskning. 

Sedan då jag träffade min kära moster i Åsen, dock ej för att fråga henne, men hon sade ”det är nog icke så godt att åka bara på en med”, ty hon var alltid foglig i sina ord. Då jag sedan avstod ifrån att sitta i orubbat bo och ordnade om auktion å Barnens andel i boet, dock togo vi undan Modrens kläder som barnen fingo dela. Och samma andel av silver tog jag som förmån, så att det ej skulle komma på auktion, men lämnade detsamma till barnen. Men denna auktion var ej blått obehöflig, utan även sorglig i många avseenden och efteråt har jag ångrat densamma mångfaldiga gånger. Men det var nog som det var. 

Och så skulle lysning begäras och kungöras för äktenskapet men även sedan var jag ofta orolig över det nya. Varav följde att jag drömde mycket gripande om denna nya förbindelse, dock så att jag kommit på orätt plats och att jag trängt ut en annan. Och detta var så svårt och lifligt för mig, att hade ej lysning börjat, hade jag nog slutat med denna nya förbindelse. Men då jag talade om detta för Brita tröstade hon mig med att detta var ju bara en dröm. Och så blevo vi gifta vid midsommar år 1883 och utom att min Syster och hennes Man och mina Barn, samt min förra Svärmor, var även några andra vänner med på det lilla Brölloppet. Och sedan gick det nog bra en tid, d.v.s. fridsamt och vänligt och barnen befunno sig väl. Men sedan blev det nog även mulna dagar. Ja, det är ofta mulna dagar i denna stridens värld, ty synden är med i allt. Och det gick till och med så långt under mulna dagar, att min hustru kunde säga ”Att det finns int så klent e folk som i en henn gåla”. Och det var väl någon orsak till ett sådant uttalande, kanske jag tagit parti för barnen i större utsträckning än hvad hon ansåg lämpligt. Eller det kan nog förekomma många förhållanden der man å ömse sidor kunna säga elaka och opassande ord. Och i synnerhet under sådana förhållanden då man varit gift förut och även har barn kan det blifva många orsaker till misshälligheter och derföre kan man ofta komma att tänka att under detta förhållande vore det bäst att icke ingå nya äktenskap. Och att gifta sig med sådana som varit gifta förut och har barn är icke heller välbetänkt, ty dermed följer många svårigheter. 

Men man tänker sig vanligen ej riktigt före innan man kan börja beträda okända förhållanden. Men kanske det även är så, att Gud låter oss komma i sådant, så att vi skola bliva tuktade, hvilket kan vara mycket behöfligt. Och även ett världsligt ordspråk säger ”Gift dä så får folk tala med dig”. Men det kan även gå så att man blir ändå mera stållt och högmodig sedan. Emellertid bad jag Gud många gånger att han skulle leda och upplysa mig om det rätta i denna sak, men har många gånger ändå varit orolig om det var Guds vilja att jag skulle dra mina Barn och min nya maka in dessa förhållanden? 

Men det är väl så ändå, att en högre makt leder våra öden in på okända vägar, kanske mången gång för att tukta oss, var så behöves. Ja, han låter oss gå våra egna vägar, som ofta kan vara onda, men de kunna vändas till goda. Emellertid företogo vi även nu en resa till Stockholm, så att även min senare hustru skulle få se Stockholm m.m. Och då Norra Stambanan var färdig reste vi den vägen. Och även Karolina följde oss jämte en del andra från Hammerdal och även från Gåxsjö by. Ty det var ett s.k. Godtköpståg. Men vid denna resa köpte vi mat en och annan gång, men blevo ändå snart led att vara i Stockholm och reste då samma väg tillbaka. 

(Som handelsman i Gåxsjö för andra gången)
Vid denna tid utvidgade H.H. Aktiebolag i Hammerdal sin affär och ville även ha en filial i Gåxsjö och framställde förfrågan om jag ville blifva försäljningsman, samt hålla behövliga rum, emot en bestämd lön. Och då detta skulle bliva en rättvis betalning, och en mindre risk än då jag förut köpte och sålde varor för egen räkning. Åtog jag mig detsamma. Men det blev nu en större affär och mycket mera arbete än jag beräknat. Och då handelsboden skulle vara i det s.k. Skolrummet blev det mycket tungsamt att frakta upp varorna i synnerhet som det huvudsakligen var tunga varor som såldes. Och det var svårt och även farligt att frakta isiga Sirapfat och Silltunnor m.m. upp genom trappan. En del säck gods m.m. spelades dock upp och togs in i västra röstkammaren och en del av de tunga varorna såldes från packboden. 

Men att frakta hit varorna från Hammerdal särskild under höst och vår och sommaren var dock ännu värre. Och om frakten ej skulle ställa sig allt för hög, måste vi skjutsa billigt. Och på sommaren kunde ej två hjälpas åt med en båtlast, utan man måste reda sig ensam om det skulle bliva någon dagpenning. Och dessutom var det ytterst sällan vi togo två eller tre båtlaster på en gång, så att man kunde hjälpa varandra med att lasta i och ur båtarne. Varav följde att man icke ville åtaga sig dylik transport. Jag fick derföre ro och frakta de mästa varorna ensam, utom sista året rodde Sven Kämpe det huvudsakliga. 

Vill nu särskild antekna ett fall då vi behöfde varor och då jag ej kunde fara på morgonen, men ingen annan ville fara, ty man hade onda armar eller något annat ont. Alltså måste jag fara till Hammerdal på höstqvällen. Men andra dagen fick jag betydlig motvind. Och som Noret hade fruset under natten ofvanföre östra kanten av Röfvarbrännan var det mycket svårt att taga sig uppöfver med varorna. Ty när jag skulle slå sönder isen bit för bit fördes båten tillbaka av vinden, så att jag blev mycket uttröttat och torr, men tordes ej dricka det iskalla vattnet och kunde i följd derav icke heller äta. Och att Noret frös förr än Hammerdalssjön m.m. detta år berodde derpå att man totallt avstängt vattnet i Gåxsjö havdet för qvarnbyggnad. Emellertid när jag kom upp till Ören vid Gammelbrobäcken kunde jag ej komma längre med den tunga lasten. Alltså måste mjölsäckarne m.m. bäras över en stygg och blöt råk in på Gammalbuvägen och om Karolina som då var ung, ej hade varit bättre än jag, hade det varit omöjligt med mjölsäckarne m.m. 

Ja, Karolina var mig här till mötes med några säckar korn m.m. som skulle malas vid Edefors. Och så for hon hem med handelsvarorna och jag vände om till Hammerdal på qvällen och på morgonen till Edefors, men även detta blev en besvärlig resa, ty ån mellan sjön och Edefors var då isbelagd, så att jag måste fara andra vägar, så att jag innan jag kom tillbaka till Mo var det sent på höstqvällen så att jag måste lämna mjölet i Mo, men måste gå hem på qvällen eller natten. Ty andra dagen skulle jag till Grötom efter säx smågrisar som Lill Bruna måste bära hem på ryggen. 

Och orsaken varföre vi voro så angelägna att få ett annat ras som var friskt var den att det gamla svinraset i Hammerdal och Fölinge voro urartade och odugliga med krokiga huvuden, krokig rygg och usla bakben. Och å många av detta ras kunde trynena växa tvärt åt sidan så att de knaft kunde äta. Men det nya raset derimot voro friska och livskraftiga och blevo eftersökta av alla som voro inträserade av Svinavel och såldes till öster och väster m.m. Och svinaveln tog ny fart överallt häromkring och bara vi här i gården fingo cirka 200 st. under några år. Och dervid fick en sugga 36 st. i 3ne kullar under 13ton månader. Och en annan 49 st. i 3ne kullar under 11 månader. Av de senare dog dock en. Vet ej om alla hade sådan lycka med sina smågrisar. ”Och dom såg ta lycken män dä e föll nytt. Je som dom färat te å” (ord av K. i N.). Emellertid kunde nog min hustru skjöta grissuggor och smågrisar. Nu är det beqvämt att skaffa sig nya raser, eller kanske rättare att köpa smågrisar. 

Det här blev långt och på sidan av ämnet, men jag ville nämna huru svårt det var, att fara ifrån Hammerdal sent på qvällen och via Gåxsjö till Häggenås och tänkte dervid göra väl. Men efter några år fick man se i en av Östersunds tidningarne, att det var en Kyrkvärd och Landstingsman i en av Jämtlands norra socknar, som var sådan att det enda han förstod var att han hade bra grisar. Ja, så kunna de s.k. vännerna skriva. Emellertid om någon vill se vidare om vägen till Hammerdal och om frakt av varor må han se sid. 67-73 i första samlingen (i originalet) å de stora antekningarne (avser originalet). Och man torde väl tänka att jag fick bra betalt för att jag fraktade varor till filialboden i Gåxsjö under sådana förhållanden. Ja, jag fick precis vad jag själv bestämde, men jag vill ej vara dyr, utan önskade heldre få höra det jag tjänat Bolaget på bästa sätt både i den ena och andra avseendet, än tvärt om. 

Under de cirka säx år jag var deras utsäljare omsatte jag varor för cirka säxtiotusen kronor (idag ca 3 660 000 kr) vilket ej var mycket jämförd med nutid, men då var det ej så litet, då det huvudsakligen var tunga varor. Och att jag var så nitisk för Bolaget var endast min skyldighet. Men att jag hade sådan lust dertill, torde delvis bero derpå att jag var kanske största Aktieägaren i Bolaget (200 lott). Och dessutom var styrelsen och andra delägare vänliga mot mig. Och när jag slutade och fick betalt av styrelsens ordförande J. Nordin fick jag några kronor, cirka 20, mer än vad jag beräknad. Hvilket jag ansåg som en liten gåva eller äxtra tack för arbetet. 

Men cirka fäm år derefter fick jag ett brev från samme Kassaman att jag fått 299:97 kronor för mycket på min lön, men derimot hade han krediterat mig för 200:83 kronor av den 8/10 1887. Så att min skuld sedan ränta (å ömse sidor) medräknats (var) 72 kronor 28 öre. Bolagets skuld av 200:83 var dock till Skolbyggnadskassan i Gåxsjö vars kassaman jag var. Men då jag i svaret på brefvet upplyste att Skolbyggnadskassan i Gåxsjö ej hade något att fordra av bolaget. Och att jag icke heller trodde mig vara skyldig bolaget något på min lön. Varav följde att jag sedan blev debiterat för hela summan cirka 300 kr. Således skulle hans böcker vara rätt då det gälde fordran, men icke då det gällde skuld. Och slutligen blev jag stämd enligt yrkande av en aktieägare (som ej var med i styrelsen) under yrkande att betala cirka 300 kr jämte ränta och rättegångskostnader! Hvilket var ett oväntat och obehagligt förhållande. Och derföre sände jag ett brev till styrelsen, som då tog frågan ånyo i övervägande och vars beslut i frågan bifogas.

Utdrag av protokoll, fördt vid sammanträde med Styrelsen för H.H. Aktiebolag den 4 september 1899.
§ 1. S.D. Närvarande alla samtliga ledamöter. Således även Ordinarie Ordf. J. Nordin.
§ 2. I anseende till de intraslade affärer med Olof Pålsson i Gåxsjö å vilken stämning ågått för utbekommande av – efter vad Räkenskaperna utvisa, en summa av 299 Kr. 97 öre å vilka belopp verifikationer till stor del saknas, ansåg Styrelsen det vara för Bolaget mest fördelaktigt, att förlika målet, mot det att Olof Pålsson till bolaget kontant erlägger (100) kronor, jämte ersättning för stämningskostnader 6 kr.—
§ 5. Att justera protokollet valdes A. Burholm och L. Andreasson
Justerat Som ofvan A. Burholm, L. Andersson, Jöns Nilsson
Rätt utdraget betyga Karl Månsson, Olof Signal, vise ordförande 

Och nämnde 106 Kronor erlades, ty jag ville komma ifrån denna tråkiga affär. Och detta var den enda gång jag under hela min tid blivit stämd om jag ej medräknar den tvist Gåxsjöborna haft med Kakuåsborna angående Rångnorsfisket. Denna tvist var ej mellan Huvudboden och filialen, utan mellan Styrelsens Kassaman och mig, men i denna ingick ej blått min lön för cirka 6 år summa 2.400. Utan även en revers, ursprungligen genom en annan person 6.000. Och vidare hans lån av Skolbyggnadskassan i Gåxsjö 1.400. (Således utom flera års ränta å Reversen). Sma Kr. 9.800 (idag ca 500 000 kr). 

Och dessa konton ingingo delvis uti varandra såsom Kassamannens utdrag bevisar och vilka jag efteråt fick se, hade förts annorlunda av Kassamannen, än mina svaga antekningar, eller vad jag beräknat. Af denna obehagliga affär kan man få se i vilket obehag man kan komma, då man icke för fullständiga antekningar. Emellertid tror jag ej att J. Nordin ville vara orättvis, derföre att det en och annan gång kunde förekomma fel i hans bokföring ty han började bliva slö. Och icke heller ville jag vara orättvis. Utan det torde vara det från början stora mellanhavandet och olika beräkningar som var orsaken. Ja, utom detta obehagliga slut, följde även andra förhållanden med affären i det jag ej kunde säga nej till mindre säkra köpare som behöfde matvaror m.m. Och ej kunde betala, så att jag måste betala över 2.000 Kronor (idag ca 100 000 kr) för desamma, hvilken summa jag delvis så småningom återfått. Ja, jag var icke lämplig till handlande. 

(Om Smärlingfisket)
Inom Gåxsjö by har det ej under lång tid förekommit några större stridigheter, utan det har varit så, att man gått varandra till mötes, eller ock har den lidande hållit till godo, naturligtvis kunde det ändå förekomma ett och annat ord emellan vissa gårdar och personer. Och så blev det stridigheter om fiskens och särskild den s.k. smärlingens växtlighet, ty det har varit så att en del började påstå att den s.k. Rångnorsmärlingen ej blir större än högst 7 a 8 tum lång. Detta uttalades vid Häradssyneförrättingen derstädes vid början av 1860 talen och de andra tego och samtykte för sakens skull, men (troligen) ej av övertygelse. Och jag hade då ej börjat framföra min åsigt om den s.k. Rångnorsmärlingen m.fl. Och redan några år förut hade fiskredskapen gjorts mer och mer finmaskat ända till 15 maskstolpar på en halv aln, såsom Ottsjöborna i konkurens syfte redan förut skaffat sig. Men sedan började jag, der min far slutade d.v.s. att framhålla och påvisa det osanna i omnämnde uttalande, ty även Rångnorsmärlingen kan bliva ojämförligt mycket större om han lyckas få leva till 6, 7, 8ta, 9 och 10 års ålder. Men till de sista 3ne åren kommer han sällan eller endast efter stora kullar (upplagor). 

Och det lyckades slutligen att få till en överenskommelse och ett bystämmobeslut att kassera alla nät som hade mer än tolv maskstolpar pr fot, således antogs den s.k. 6 varfvs redskapen. Och de som talade emot påstodo att med sådan fiskredskap blev det att ta småsiken riktigt—. Efter någon tid utkom Jämtlands fiske stadga som bestämde att fiskredskapen ej fick ha mer än högst tio maskstolpar pr fot (utom under vissa förhållanden). Och då jag m.fl. tänkte att då förra ändringen var så välgörande för fisket borde vi nu ta steget ut enligt stadgan, men nu blef det ännu starkare motstånd. Så att vi måste vända oss till K.B. som anordnade ett 

Möte i Kakuåsen den 13 juni 1881.
S.D. Jemlikt Konungens Befallningshavandes förordnande den 21 sistl. Maj instälde sig undertecknad härstädes för hållande av det i K.B.s Kungörelse — utsatta sammanträde med delägarna uti Gåxsjöns, Rångnorets och Ottsjöns fiskevatten: och inställde sig dervid följande delägare

Ottsjön
Erik Persson
Erik Pålsson
Jöns Jönsson
Per Andersson
Per Danielsson
And. Hansson
Erik Hansson
Jonas Persson 

Gåxsjö
Olof Pålsson
Abraham Öhrberg
Abraham Olsson
Hans Andreasson
Per Ersson
Erik Ersson
Hans Mårtensson
Jonas Andersson
Erik Andersson 

Kakuåsen
Erik Jönsson
Hemming Sjölander
Olof Karlsson
Per Olsson
Jöns Jönsson
Kerstin Jonsdotter
Jöns Olofsson
Mårten Nilsson
Per Jonsson
Jacob Andersson
Jonas Persson
Summa 28 personer

§ 1. Sedan de till K.B. ingifna ansökningarne i ämnet äfvensom den för sammanträdet utfärdade Kungörelse hvilken den 29 sistl. Maj i Hammerdals och Fölinges Kyrkor Kungjord, blivit uppläsa. Öfverlämnades åt deltagarne att sig i saken yttra: Varvid ett skriftligt anförande inlämnades av Olof Pålsson m.fl. i Gåxsjö under yrkande att mötet ej måtte anhålla om ändring i Länets fiskestadga, utan i stället ena sig om att troget och utan om och män hålla densamma under fem år, så att alla kunna få klart för sig om den s.k. smärlingen växer till den i fiskestadgan bestämda redskapen tio maskstolpar pr fot eller ej —- För att få tillfälle att dels på vetenskaplig väg och dels genom erfarenhet kunna utröna om den i Rångnoret, Ottsjön och Gåxsjön nu fångade s.k. smärling aldrig uppnådde en sådan storlek att den kunde med de i gällande fiskestadga för Jämtlands län föreskrivna redskap om tio maskstolpar på foten fångas och i så fall fiskvattnet vore att jämlikt § 3 berörda stadga, såsom smärlingsfiske undantagas eller om den endast vore sik och såsom sådan tillväxte. 

Enades man om att följande propotion framstäldes: Den der vill att den för Jämtlands län utfärdade fiskestadga utan förbehåll skall under 5 års tid tillämpas på alla tre ifrågavarande vattendragen Ottsjön, Rångnoret och Gåxsjön svarar ja. Den det ej vill svarar nej. Och biföls ja propotionen av alla utom Hans Andreasson, Per Ersson, Erik Ersson och Hans Mårtensson i Gåxsjö hvilka ansågo att fiske i Rångnoret vore att såsom smärlingfiske att betraktas. Med anledning varav de som bifallit ja till proposionen och särskild Ottsjöborna, ville hava anteknad att alla deras bifall gälde endast i det fall tio varfsredskapen under alla omständigheter även skulle begagnas i Rångnoret. 

§ 2. Att justera detta protokoll utsågos Hans Andreasson i Gåxsjö, Erik Persson, Ottsjön och Jöns Olofsson, Kakuåsen.
Uppläst och godkänd. Som ofvan In fidem
Hans Andreasson, Gåxsjö, E. Ström, Erik Persson, Ottsjön, Jöns Olofsson, Kakuåsen 

Och förslaget att hålla sig efter länets fiskestadga under fem år för att genom erfarenhet m.m. kunna komma till enighet misslyckades. Till stor skada för alla fiskedelägarne. Och motförslaget att undandraga rångnorsfisket från en bestämd maskstorlek synes vara en liten och foglig begäran men är först orättvis, särskild emot Ottsjöborna, och ett hinder som gör all förståndig överenskommelse omöjlig. 

———- 

Emellertid fick A. Öhrberg och Olof Pålsson av K.B. i uppdrag att inlägga några fiskar i sprit, varvid skulle fogas erkännande eller bevis att fiskarna tagits i Rångnorsfisket, varjämte fiskeprovet skulle förseglas och insändas till K.B. för att sedermera av sakunnig person vetenskapligt prövas. De sända fiskarne 6 st., 2 av varje storlek cirka 10 (42,5 gr), 25 och 50 ort. Och resultatet av undersökningen blev så, att han konstaterade att den undersökta sikarten växer till 50 ort (drygt 2 hg), men kunde ej försäkra något mer förr än han fick jämföra dessa, eller sådana med större sikar från samma fiskevatten, hvilket ej blev fullföljd. Och K.B.s utalande blev så, att Rångnorsfisket jämlikt § 3. Mom. 2 i länets fiskestadga hörde till särskild smärlingsfiske och rättsinnehavarne kunde ej förmenas att fiska på förr öfligt sätt. 

En förunderlig tolkning av fiskestadgan, som torde grunda sig på de osanna påståenden, de protesterande ingifvet till K.B. Ty i de fiskeryssjor vi begagnat som har haft högst tio maskstolpar på foten, har vi i Rångnorsfisket fått småsik s.k. Smärling i många tusental som har haft en vikt av blått 20 a 25 ort, och även ännu yngre och spädare smärling. Då derimot i vanlig nätredskap med fin tråd behöfs det att småsiken (Smärlingen) har en vikt av cirka 33 a 35 ort. Men då det av den vettenskapliga undersökningen framgick att den s.k. Smärlingen växte till minst 50 orts vikt. Synes det oss som alla, som vil strida för sanningen borde vara eniga. Och i synnerhet de myndigheter som har makten att avgöra sådana tvistemål. Och utom det vettenskapliga beviset för fiskens tillväxt d.v.s. även – Rångnorssmärlingen, är det många bevis derför. Och bland de många vill jag nu även här antekna, att vi bar ett litet parti smärling från Rångnorsfisket till Elgsjön der det ej fans varken sik eller smärling förut. Och Elgsjön fridlystes då från nätredskap under åtta år. Vid fiskning som sedan företogs derstädes fingo vi sikar om 1 ½ a 2 £ vikt och dess voro då cirka 13 a 14 år gamla. Och de sista sikar vi fingo i Elgsjön hade en vikt av 5 a 6 £ (2 till 2,5 kg) och en längd av 21 ½ tum och 23 tum (54 till 58 cm). Detta bevis ibland många andra borde få gälla något. Men man har som motbevis frågat varför vi ej kunna få sådana storsikar i Rångnorsfisket? Men kära då vi torde taga det huvudsakliga av smärlingen i bäcken derstädes före och vid hans 6te lefnadsår, och det torde vara ytterst sällan han lyckas få leva till sitt tionde år. Huru kan han då bliva lika stor som i Elgsjön der han fick leva till sitt 25te a 26te lefnadsår? 

Och det har varit många sammanträden och tvister om denna sak i hvilka även jag tagit värksam del. Och det synes arta sig så, att all småfisk skulle få leva cirka 3ne år längre, och det blev så, att de finmaskade näten förminskades och några skaffade sig nät som hade högst tio maskstolpar pr fot. Och det var väl ytterst få inom ofannämnda bygrupper som hade mod att påstå att fisken även den s.k. smärlingen ej växte upp till tiovarfs redskapen och deröfver. Men så gjordes en ny uppfinning för att få behålla de finmaskade näten och ryssjorna. Man uppsatte en skrifvelse till K.B. under framhållande att om fisken skulle få växa till tio varvs redskapen bleve det för mycken fisk i dessa fiske vatten så att den ej kunde finna tillräcklig näring! 

Alltså gick man emellan gårdarne med denna skrifvelse, och genom vackert tal lyckades man få många underskrifter och K.B. lämnade sitt bifall dertill (trots många protester) att man tillsvidare skulle få begagna den finmaskade fiskredskapen. Och följden derav blev så, att alla skaffade sig finmaskade nät. Kanske för att få vara med och dela rovet då det skulle gå den vägen. Och vi fingo bra, ty fisken hade skonats något, och så lyckades det olika med ynglet första året. Ja, man fick mycken småfisk på de finmaskade näten som man skulle få begagna tillsvidare. Och av denna, var det flera årskullar, varför jag skaffade mig flera tiovarfsnät (och senare även flera nio- och 8ta varfs.). Man har väl aldrig teknat upp vad man fiskat åtminstone ej under året. 

Men 1912 teknade jag upp, och fick dervid av sik 1,321 större, 7.105 mindre och 882 aborre. År 1913 fick jag 1.548 större, 10.498 mindre och 683 aborre. År 1914 fick jag 43 storsik, 2.532 större, 4.260 mindre och 1.401 aborre. Summa 43 storsik, 5.401 mindre stor och 21.863 småsik samt 2.966 Aborre (den större siken var s k 5-varvsfisk och den mindre s k 6-varvsfisk efter nätstorleken). 

I dessa större och mindre storlekar ingår även Öring, Harr och Jädda m.fl. Då man hört att jag fått så mycken ”storsmärling” säger man att detta är sikungar, men de kunna likaså vara sikungar om de väga blott 10, 15, 20 a 25 ort som då den väger 35, 40 a 50 ort (10 ort är 42,5 gr). 

I följd derav att det misslyckats med det späda fiskynglet tillkomst m.m. är det nu litet av vanlig småsmärling och de årgångar vi fiskade av under åren 1912-1914 passar nu bäst för nät om nio varfs. Och farhågan att det skulle bliva för mycken fisk så att han ej kunde finna tillräcklig näring om vi än fingo begagna de mera finmaskade näten var ett onödigt bekymmer då det blir fler och fler fiskare. Och vi se nu att det är värre då det blir nästan slut på fisken. 

(Besvärliga arvskiften)
Även i de många vägförslagen både inom och utom Byalaget har jag tagit värksam del, dock ej i vägen Vallnäset-Klumpen som är av yngre datum. Det är dock så att vad som kan vara bra för en del, kan dock i vissa fall vara till skada för andra. Och det blir ofta så att här ska vägen gå, ty här bor jag. Och nu är jag led både fiskfrågor och vägfrågor. 

Och ifråga om Kyrkan i Gåxsjö och avskiljandet från Hammerdal har jag även tagit värksam del, hvilket skulle väl synas vara bra. Men stormod och mycket annat ont var även med. Och någon värklig välsignelse för Gåxsjö församling kunna vi nu ej se. Visserligen är det bra att vi fått ha goda Kristliga Präster och nog är det bra särskilt för Gåxsjö by att ha så beqvämt att få deltaga i de Söndagliga Gudstjänsterna m.m. Men de bedröfliga vägförslagen har bidragit till att splittra församlingen. Och om början och byggandet torde även här kunna tillämpas: Att om Herren icke byger huset — ja då. 

I följd av mitt andra gifte, samt då döttrarne Karolina och Kerstin blevo gifta, måste vi hålla hemmansklyfning. Och då jag fått en son, Sven i andra giftet kunde de förra Barnen ej få mer än sin rätt, d.v.s. 1/3del vardera av halva gården och jag den andra hälfvten. Men så hade Per Markusson och Karolina fått erbjudande att få köpa en gård på Kakuåsen och ansåg detta fördelaktigare än att taga sin andel i farsgården och kanske bygga på Lomåsen och så ville ej Karolinga ingå i lottning med sin far om gården. Och så sålde hon med sin mans samtycke sin andel av gården till sina syskon Pål Olof och Kerstin (och hennes man) hälften vardera för 2.000 Kr. hvilket var ett brorspris. Och de torde nog fått mer av andra. Och sedan delades gården i fyra lika delar. Och vid låttning erhöll Pål Olof östra Lomåsskiftet m.m och Kerstin södra skiftet med dess Odlingar, och jag stamgården med 2ne utskiften samt västra Lomåsskiftet. Och i följd derav byggde vi nya fäbodar vid Elgsjön, samt i gamla (östra) Lomåsbodarne. Efter några år, då Pål Olofs arfsmedel betydligt förökats, och han var redan över 24 år och vi började bli gamla och särskild min hustru blev led och uttröttat av Gästgifverihålningen m.m. Och som jag varit förmyndare även för Pål Olof och ännu hade stora skulder till honom tyktes det vara lämpligt att sälja stamgården till Pål Olof på hösten år 1903, samt dessutom betydligt av den lösa egendomen som han kunde behöva, och för att derigenom kunna betala min skuld till honom. Visserligen fans det ännu säljbar skog, men jag ville ej skjöfla den. Ja, Pål Olof hade ¼del av gården och köpte nu 1/4del av oss emot en viss summa, och bestämda födorådsförmåner, jämte behöfligt husrum i Kammaren m.m. 

Som Per Markusson och Karolina köpte en gård på Kakuåsen, blevo hennes arfsmedel och vad hon fick för sin andel i farsgården slut inom några år, så att de fort nog kommo i trångmål och behöfde hjälp av far, som kände sig skyldig att hjälpa till, med cirka 3.000 kronor (idag ca 160 000 kr), vilket bidrog till knapphet vid förmyndare redovisning till Pål Olof. I följd av dessa förhållanden fruktade min hustru att det slutligen kunde gå så utföre att det ej blev något över åt vår son, Sven. Och påyrkade att Sven borde få den sista fjärdedelen av gården. Och icke heller jag ville göra Sven arflös. Men då skulle väl de andra barnen gemensamt ha något motsvarande och det fattades kontanter. Det blev dock så att Sven fick sin fjärdedel av gården (Lomåsskiftet m.m.) för en mycket liten summa. Och min fordran av Per och Karolina efterskänktes dock så att Pål Olof skulle ha 400 kr. Kerstins barn Erik Olov och Sven Paul 400 kronor av Per och Karolina. Och de cirka 2.200. Sma 3.000 se ofvan (Gårddelen var dock mycket mera värd). Och orsaken till denna skillnad emellan de äldre syskonen var att i någon liten mån utjämna den affär Karolina och hennes man gjorde då de sålde hennes ärfda hemmansdel. Emellertid har jag nu ej många pengar qvar och mina små fordringar äro delvis osäkra. Så att jag ej nämnvärdt kan hjälpa Karolina. Och undrar huru det kommer att gå för Per och Karolina och deras Barn. 

Under 1860 eller 70 talen fick jag en skrifelse der man fordrade svar på en del frågor, om de olika fiskarterna och deras lektider m.m. Och svaren på de många frågorna voro ej svåra, men då jag var s.k. byordningsman, kallade jag tillsammans grannarne så att alla skulle få deltaga i yttfrandet. Men då någon ville giva oriktiga, eller partiska svar, eller draga in något som ej behöfdes sade jag ifrån, att så fick man ej svara. Och en av de äldre sade då skarpa ord till mig om att jag alltid fått min vilja fram och efter min önskan. Och derföre hade jag blivit så stormodig. Dessa ord tyckte jag ej om och ansåg mig ha rätten på min sida. A. Öhrberg och Lars Svensson svarade i mitt ställe. Sedan lämnade jag ensam den önskade upplysningen. Men det låg dock mycken sanning i gubbens ord och jag har sedan ofta kommit ihog desamma. Ty jag har ofta felat i ödmjukhet och foglighet m.m. emot mina medmeniskor. Och då min hustru avled hade jag djup sorg och då nästan alla som kommit till oss då vi enligt Kristlig sed bar ut henne, avlägsnat sig, sade nämnde gubbe till mig ”mä ha stannan te förlåt varan du och je”. Detta var det bästa han kunde säga och något som jag borde ha sagt långt förut, men hade försummat det. 

(Olyckstillbud i ungdomen)
Vill nu även antekna några särskilda fall då Gud i tålamod och barmhärtighet bevarat mig oaktat jag genom eget oförstånd och övermod eller andra förhållanden kommit i dödsfara. 

Det första jag nu kommer ihog var då jag och en annan gosse skulle bada här nedanför gården och kom ut på för djupt vatten. Men blev räddat (vi skulle se efter vilken av oss som kunde vada längst ut!). Då jag var cirka 16 ½ år ville jag följa några äldre personer som skulle gå på skridskor till Hammerdals kyrka. Men mor ville ej att jag skulle följa, ty hon var rädd att det skulle gå illa och bad att jag skulle vara hemma, ty båda hennes Bröder hade drunknat. Men jag hade sådan lust att ränn och att följa med, att jag trottsade min moders böner. Men då jag gick ut sade mor att jag fick våga mig själv, d.v.s. hon hade sagt och gjort vad hon kunde. Och då vi kommo tillsammans voro vi 7 eller 8ta personer och isen var stark. 

Men det fans öppna vakar som ej kunde urskiljas. Ty det var mycket vatten ofvanpå isen på vissa ställen, och de äldre voro kunniga på alla farliga ställen. Men icke så min kära läskamrat Jonas Karlsson i Nyland och jag, som knapt voro 16 ½ år. Och då de bästa rännarne N. o A. o A. gick ifrån oss, och några gifta män som voro cirka 30 år blev efter oss. Om vi då haft tålamod och inväntadt de senare som ej blott voro goda rännare utan även försiktiga och kunniga. Men nej, vi rusade på för att om möjligt hinna upp de förra. Och då vi kommit i närheten av Norsoset fick jag i en krok på Noret (ränbanan) se att de försiktiga männen hade löst av sina skridskor och gick ginvägen åt Idbäcken. Och då kom jag ihog att många brukade säga att man borde sluta att gå på skridskor, ty man blev så övermodig och oförsiktig på sådana och tänkte att det var bara feghet av dessa äldre att de gingo. Och började säga ”att om alla andra slutade att ränna på skridskor så skulle vi ränna ändå”. Men jag fick ej tid att säga ut alla dessa ord förrän jag låg i en stor vak. Men då blev jag rädd och tänkte skall jag nu dö, och ej är beredd. Och så kom jag ihåg min moders ord. Samt även min kära barndomsvän Gunilla. 

Under tiden hade jag kommit till norra iskanten och fått tag i denna. Och fick då se att min kamrat som hade följd stormen långt utöver, komma tillbaka på södra kanten av Noret. Då släppte jag i häpenheten och obetänksamheten iskanten och ärnade simma över till hans sida för att kunna få hjälp. Men som jag var en mycket dålig simmare följde jag med strömmen och fick så tag i en annan iskant. Men drogs under isen så att jag hade endast en del av huvudet och fingrarna över vattnet. Och då var jag i värklig dödsfara. Men då kom min räddare med lilländan av en roa som jag kunde fatta tag i. Och sedan kunde jag släppa isen även med den andra handen och fatta tag i roan med båda händerna. Och så hjälpte han upp mig upp och jag blev räddad. Men han sade att jag varit borta ett tag. Och om jag sjunkit så djupt att jag ej fått tag på iskanten eller om denna gått sönder hade jag i båda fallen kommit under isen och fått dö för min olydnad. Emellertid fingo vi se att en öppen rännil gick från vaken och ned i Storån. Den var dock smal på vissa ställen och kanhända att min räddare hade farit över densamma utan att märka det. Ja, om min räddare kommit ned i denna, eller i den större vaken, hvem hade då kunnat hjälpa oss? Ty icke ens de som gingo över åt Idbäcken hade hört mina nödrop, ty det blåste hårdt. Och hvilken hade då kunnat hjälpa Nord Ola, som på qvällen gick ned i samma vak? Ty han var ensam på resa ifrån sin syster i Kakuåsen till sitt hem i Åsen. Mårten Jönsson i Sikås hade visserligen hört hans nödrop, men kunde ej höra varifrån de kommo iföljd av den hårda stormen. Alltså kunde ej Nord Ola få någon mensklig hjälp. 

Men Gud ordnade på ett annat sätt. Eller varföre skulle ressällskapet från Gåxsjö skiljas så ifrån varandra i tre hopar, tvärt emot vanligheten just denna dag? Och varföre kom icke min räddare ned i samma vak då vi gingo nära varandra? Att ej nämna den långa rännilen som han torde ha farit över. Och varföre skulle jag hälst ned i denna då det även fans många andra vakar? Eller varföre skulle härsjeroan föras just till denna vak, några timmar förr än den skulle begagnas, såsom den enda räddningsplanka som fans, för den med döden kämpande Olof Nord? Dessa framträngande frågor må jag, och andra, ej tanklöst kasta bort, utan i stället se av ledningen i denna sak, och om möjligt i allt, Guds makt som råder och värkar på underliga vägar med stort tålamod och barmhertighet. Och det var så, att då jag mer och mer började gå mörka vägar. Och även trottsade min moders ömma böner, måste Gud giva mig en stark varning och länkade det ena till det andra på ett förunderliga sätt och jag hade även förut fått många varningar och även inbjudningar, men denna var av en särskild art. Må både straff och nåd få tjäna till välsignelse. Men icke till förbannelse. 

Sedan jag var räddad, borde jag ha gått upp i byn och fått på mig torra kläder och sedan farit hem och erkänt att detta hade jag för min olydnad. Men jag var då ej en sådan, utan sade till min kamrat att vi icke skulle tala om detta för någon och så skulle jag följa med till kyrkan såsom om ingenting händt. När jag kom till kyrkstugan hade far en god brasa (ty han for dagen förut). Och han såg att jag var våt. Om jag då hade talat om huru det var och stannat i kyrkstugan, men jag började genast att ljuga och sade att jag fallit omkull och det var mycket vatten på vissa ställen och detta trodde han. Jag torkade mig något utanpå kläderna, och när far gick till kyrkan gick även jag ut, men smög mig till en gammal gubbe Allexander och lånte torra strumpor, sen gick jag till kyrkan så våt jag var, och satte mig i översta bänken å norra läkten med ryggen emot den isiga muren. Det var visserligen töväder ute, men kallt inne, så att jag frös och självde som ett löv. Och kunde ej vänta min kamrat såsom avtalat var, ty han skulle gå nattvarden. Och troligen derföre att jag for ifrån honom, talte han om huru tillgått var. Och när jag i den hårda motvinden med stor möda kom hem, såg mor att jag hade daggiga kläder, men jag torde väl även då ljuga till något, samt gick och lade mig. Och andra dagen gick jag till skogen för att hugga barr halv sjuk som jag var. Men när jag kom hem på qvällen viste de något, om min olydnads resa, och då kunde jag själv få fram det övriga. 

Och sedan har jag ofta, eller tusende gånger kommit ihog huru jag trottsade min moders böner. Och i följd derav huru nära döden jag kom för min olydnad. Men ändå kunde jag väl även sedan gå andra vägar än vad jag viste min mor ville. Varav nu kan nämnas att då jag några veckor senare på vintern skulle hjälpa min svåger Henrik Olofsson i Grötom med att köra Bjälkar en tid, ordnade han så att jag alltid skulle få röka när jag kom in och nog viste jag att detta var dumt och emot min moders önskan, men fortsatte ändå. Och då jag kom hem skulle jag väl visa att jag kunde röka. Och då mor slog av min kritpipa, tog jag en annan och rökte med. Men jag kom då även ihog huru väl mor tänkte och ville många gånger. Och följden blev, att fastän det nu är över säxtio år sedan jag rökte denna pipa, har jag icke rökt någon sådan sedan dess. Och knapt fem cigarrer och icke heller begagnat snus. Och jag ångrar ej, att jag mer och mer började lyda mina föräldrar och andra goda rådgivare. Jag har dock ingenting i mig själv att berömma mig av. 

Utom ofvan stående då jag trottsade min moders böner, vill jag ytterligare antekna några fall då jag genom oförsigtighet och andra förhållanden varit nära döden. Har skurit mig i båda handlederna och det in till pullsådrorna. En gång fick jag av en planka då jag var nere i ett brunn, men blev skonad. 2ne gånger har jag varit nära att bliva ihjälslagen av fallande träd eller delar derav. En gång tuggade jag på ett segt köttstycke och slutligen när jag ej fick sönder detsamma försökte svälja det, men det hade fastnat innerst i en tann och det blev mörkt för ögonen och jag var ensam i skogen, men så fick jag tag i ett och blev räddad. En gång då jag skulle stänga för smärling m.m. i Örebäcken och stod på den våta och hala och tunna isen, och såg att denne skulle gå sönder föll jag så hårdt över en lunna att att jag nog slagit av flera siben, refben, om jag ej några dagar förut satt på mig ”knifslir” med en bred och tjock knif och dessa kommo i fallet tvärs över min vänstra sida och förmedlade slaget, och den starka knifven som satt i den stadiga läderslidan blev tvär krokig som ett tvärmärke och det var denna som var synliga medlet till min räddning. 

En gång då vi skulle rifva ned den höga kammarbyggnaden voro 3ne män uppepå och skulle kasta ned och så voro vi två nere för att taga undan virket och så kom det en ås eller stock bara på en tunna direkt med ändan emot mitt bröst och den gick så hårdt på den isiga lunnan att jag omöjligt kunde komma undan och min kamrat sade att då stocken vek på sidan var den blått 1 a 2 aln nära. Och då vi skulle timra upp Mangårdsbyggningen med detta timmer m.m. var det mycket nära att i följd av regnväder och övermod då vi skulle ”stocka upp” ett parti sedan det var mörkt på höstqvällen att jag fallit huvudstupa ned i byggnaden, det var många stora och skarpkantiga stenar (i köket). En gång slog en ungmärr av min vänstra underben pipa och samma ben och fotled har 3ne gånger förut varit nära att krossas under ett stenlass och av ett vedlass samt nere i ett brunn m.m. Dock ej lifsfarligt. 

Har varit i stor fara på dålig is flera gånger, på Gåxsjön, Storån, Sikåsån, Hammerdalssjön, Hårkan (mellan Sörefors och Högbron) samt i närheten av Torsfjärden m.fl. ställen. Samt i stor fara å öppet vatten flera gånger då det stormat, eller då vi lassat för mycket och särskild 2ne gånger då jag hade ett allt för stort segel och skulle segla i sidvind varvid båten lade sig på sidan och mycket vatten strömmade in över båtkanten, men stormen släpte efter och båten rättade upp sig. Jag har dessutom varit i många farligheter som icke torde kunna vidröras och ännu mindre i detalj beskrifvas. Och många gånger torde vi ej veta att vi varit så nära en stor fara. 

Den sista jag känner till, var på hösten 1905. Jag ärnade ro en tung lass kärra till Mesjömyran förr än det blev storm, men det började blåsa förr än jag väntade så att jag måste inställa resan. Men så kom Olov Bardo med en stor kalv eller qviga och hade dessutom cirka 30 K.g. mjöl m.m. att bära och ville att vi skulle försöka att ro till Mesjömyran d.v.s. han skulle ro och jag skule hålla i qvigan som vi band någorlunda bra och lade henne på några halmband och gav oss iväg. Men den lilla båten var nog så tungt lassat, och kärran var vist söndertagen men ej fastbunden och blosten tilltog så att vi ej kunde ro i sidvind vid landet utan ro emot vågorna och det av alla krafter för att hinna fram innan det blev omöjligt och tog derföre någorlunda rätt emellan Näsuddarna oaktat vi nästan började bliva rädd. Ty båten var tungt lassat, men då qvigan låg någorlunda still utom några små svaga försök fortsatte vi. Men då vi hade färdats cirka 4 K.m. huvudsakligen över djupt vatten, och kom så in på ett skär (långgrund) steg qvigan upp på båtkanten med bakfötterna och det hastigt utan förberedelse. Och vattnet strömmade in och båten sjönk inom få sekunder. Och hade detta inträffat 4 a 7 sekunder förut, då vi voro på djupt vatten, hade det troligen slutat illa, åtminstone för mig, som förr varit en mycket dålig simmare och nu sedan jag var så gammal var jag väl ännu sämre. Alltså blev jag nådigt bevarad av en högre makt även denna gång. 

Ja, tack Store himmelske Gud och Fader för all nådelig omvårdnad om mig ovärdiga och onyttiga tjänare. Ja, tack för allt som Du gjort för mig både till kropp och själ. Ty min makt och visdom är för kort, och duger ej inför Dig. (Den avslutande versen sammanförd med likalydande i slutet på del 3) 

(Oroliga drömmar under senare år)
Jag har ofta haft drömmar om många och mångahanda, varav en del varit särskild märkvärdiga och tilltalande. Men det är endast en liten obetydlig del av desamma som jag anteknat. Och den första är, se sidan 84 i denna samling (dvs i originalet). Utom denna är det väl endast då jag drömt om min förra hustru som jag nedskrivit några rader. 

Den 6 januari 1882 avled min förra hustru och från denna tid och till ofvan anteknade dröm den 13 maj 1904 drömde jag många gånger om min förra hustru, men de blefvo ej anteknade. Natten till den 13 maj 1904 tykte jag mig gå till Västgården för att liksom återfå min ungdoms hustru och barndomsvän – men de hade lagt sig. Men hon steg upp och kom mig så nära att vi berörde varandras ansigten. Det var mycket kärt att få se henne och hon viste att jag ville äga henne, men jag kände att hon ville att jag först skulle uppsöka Kerstin ty hon (dottern) var borta (död). Och sedan skulle jag få igen henne eller sedan skulle vi ej skiljas. 

I januari 1905 tykte jag att vi voro i sälskap och att vi skulle, eller ärnade hälsa på Kristliga Lärarinnor. Återigen såg jag i drömmen min förra hustru, jag tänkte gå till Västgården för att se efter huru det var med henne, men i detsamma var hon här, och även våra föräldrar voro med i synnerhet våra mödrar och det förekom även tårade ögon – Men hon själv var samma – upphöjda trogna och lugna ”Gunil” men blek och äldre än som nygift. Och det var liksom en tom finnhärsa emellan oss. Dock kunde vi taga varandra i hand. Sådana drömmar pläga komma, då min nuvarande hustru och jag har sagt varandra något -. 

Natten efter den 1 maj 1909 drömde jag återigen om min förra hustru. Jag såg henne hon var då alvarsam och vid cirka 35 a 40 år. Hon var liksom hemma i Västgården och det tyktes vara så, att om jag ej varit omgift hade jag nu fått igen henne. Men huru skulle det nu kunna ordnas? Natten till den 12 sept. 1909 Drömde jag åter om min förra hustru, att hon var förunderligt ren och ädel som ej kan med ord beskrifvas. Jag tykte även att hon m.fl. hade uppteknat Kristliga visdoms ord. Natten till den 16 okt. 1909 drömde jag åter om henne, och det tyktes vara från hennes barndoms hem och vi viste vad vi hade i varandra. Och det var i värkligheten ungefär så under hela vår barndoms och ungdomstid, men vi voro trogna emot varandra utan att ha talas om saken. Och vi gingo icke heller i säng med varandra förr än vi blevo gifta. Men förut då vi ej voro troende d.v.s. då vi voro cirka 17 o 18 år lågo vi i samma säng i 3ne nätter och omfamnade varandra såsom sed var. 

Och vid ett sådant tillfälle talade jag om att jag kom ihog henne då jag ränne ned på skridskor i en öppen vak i Norsoset och kämpade för lifvet. Och detta var nästan allt vad jag sade om mina känslor för henne, tills några månader förr än vi blefvo gifta. Må kanske nämna att vi lågo i samma säng en natt i Lomåsbodarne då vi voro små d.v.s. 7 a 8 år. 

Natten till den 16 Nov 1909 drömde jag åter om henne, att vi ej voro gifta, men att hon präntade både sitt eget – och mitt namn under en lista och lämnade mig. Och sade till en vänninna att nu var hennes namn såsom Kristligen förlorat. Varvid jag kom att tänka på ett bibelspråk. Att den ogifta bekymrar sig om det som tillhör Herren att han må vara helig både till kropp och ande, men den gifta bekymrar sig om det som tillhör världen huru hon skall behaga sin man. Att jag en natt drömde om henne torde bero derpå, att jag dagen förut talade om att jag fick en värdefull sillverkedja av henne förr än vi blefvo gifta. Natten till den 23/12 -09 var jag orolig om Pål Olof var hemma och drömde att jag skulle upp och se efter. Och då tog min förra hustru undan en liten, så att jag bättre skulle kunna komma upp, men jag kunde ej komma upp ändå och fick då se att Pål Olof trängt sig ned vid väggen der jag låg men ej under fällen. Och då tyktes som att jag vaknade med att klockan slog 3 och gick i stallet för att se efter om Pål Olof var hemma. Och att jag drömde så der berodde nog derpå att han skulle skjutsa 2ne järnvägsbyggare öfver Elgflon till Yxskaftkälen och tänkte på detta sedan jag lagt mig. Och att om de voro af värsta sorten kunde de göra honom illa och taga hästen och låta honom ligga och frysa ihjäl. 

Natten till den 1 mars 1910. Drömde jag om Gunilla, men då blef det så att hon skulle gå en annan väg och i sälskap med några, och så skildes vi på aftonen, men på morgonen kom någon och sade att hon fått en hastig död och detta gick som ett styng igenom mig så att jag vaknade. Natten till den 16 juni drömde jag det jag var hos Jöns Larsson i Sikås och fick veta att de kommo körande som vi, och gick för att taga emot desamma fyra hästar med var sin hjuldon, men jag såg endast att Gunilla och min syster Sigga satt på den sista. Gunilla var sig lik både i röst och utseende och sade att det var ej aftalat att hon skulle komma och jag instämde att jag hade hört det sägas och detta svar tyktes behaga henne. 

Vid slutet af Oktober 1910 drömde jag om henne under 2ne nätter. Och vid den senare tykte jag mig se att det gick upp ett stort ljus i Öster som var mycket ljusare och klarare än solen. Och jag trodde yttersta dagen var kommen och allting blev upplyst även här. Och jag såg då efter Gunilla. Natten till den 18 Nov. 1910 Drömde jag åter om henne, som jag såg eller träffade på Åsen i Hdal. Hon hade någon av våra barn med sig ungefär som vår lilla Gunilla och var på väg hem till Gåxsjö hon hade varit borta. Under början av December 1910 drömde jag åter om Gunilla att hon kom in och hade nu vår avlidna Dotter Kerstin med sig och hade då ett allvarsamt ärende att jag skulle akta eller vakta mig för en fara som hotade—. Hennes utseende var aldeles likt som hon var vid 40 år, men mer alvarsam och Kerstin var strålande frisk som vid 20 år. 

Natten till den 31/1 1911. Drömde jag att någon av Lomåsarne fordrade att vi skulle flytta ifrån det vi hade på Lomåsen. Så att de fingo beta sina får i vallarne (ungefär som i värkligheten). Även far var med vid flyttningen och ledde en märr och bar en fäll. Andra natten drömde jag att min hustru Gunilla varit liksom borta men var nu i sitt gamla hem Västgården. Men så tykte jag att hon avled derstädes hvilket gick mig mycket hårdt till hjärtadt, det var så svårt och med denna känsla vaknade jag. Och 3dje natten drömde jag åter om min förra hustru, att vi voro i Västgården och voro unga såsom nygifta och vänlig och glad var hon. Men vi kom ej så nära varandra att vi icke ens togo varandra i hand. Hon gick till en kammare der vi skulle vara eller ligga men jag kom ej dit. Att jag drömde så der under 3ne nätter berodde väl något på vädret. Jag drömde även om andra som äro döda. Men kanske mäst derpå att Lomåsarne m.fl. vill processa bort oss ifrån vår gamla rätt. Och vidare att Pål Olof nu fått hög feber 39.6 och 40.1 grad. Hvilket det ena med det andra medvärkade att tänka på det gamla. Jag tykte mig finna att jag och mina saker voro ofta åtför. Och på natten derefter drömde jag att det var mycket folk samlat och även min förra hustru var med, och vi satt nära varandra och hon var ung, samt glad och vänlig emot mig, men hon måste bort för att lära sig några sånger och deröfver grät och snyftade jag så att jag vaknade deraf. Sedan jag legat och tänkt derpå en stund, somnade jag åter, och drömde att det åter var mycket folk samlat och även Prosten Feltsröm var med. Och min förra hustru var även med. Det var dock så som att vi ej hunnit bli gifta och hon måste även nu bort, och deröfver var jag mycket orolig och grät så att jag vaknade. 

Natten till 22/1 1912 Drömde jag åter om min förra hustru, dock så att hon var ung cirka 20 år och att hon var olik andra meniskor d.v.s. hon kunde allt, eller rättare var idealet för en kvinna. Jag ville ha henne till hustru, och så tänkte även hon, men vi hade ej (aldrig) talat med varandra derom (och det var så även i värkligheten). Och så for hon bort och jag var orolig att hon ej skulle komma tillbaka. Jag grät och hälsade henne med Hemming Vikfors som nu även var död. Jag fick då sedan se henne och höra att hon tänkte som förr om föreningen oss emellan och blev glad. 

Natten till den 22 Sep. 1912 drömde jag åter om min förra hustru och att hon var nu äldre än jag sett henne förr. Och att hon liksom väntade på mig, ty det var meningen att vi skulle gifta oss framledes och så vaknade jag. Men efter en stund somnade jag och drömde åter om henne och att hon då var ung och oaktat flera ville ha henne höll hon fast vid sitt beslut oaktat vi ej voro förlovade. Och så tyktes jag vara i hennes gård och hennes föräldrar voro även tillstädes och alla voro som vanligt goda och fryntliga men talade ej. 1923 d. 24/1 läste jag igenom dessa antekningar och natten derefter drömde jag att jag var i Västgården och der var många främmande, men min förra hustru såg jag icke. Men hennes föräldrar var med, dock ej som förr, många av de främmande skulle äta, men jag blev ej bjuden. Men då jag gick hem, sjöngo de en god och känd sång, och då stannade jag på vägen och sjöng med mycket högre och bättre än vad jag kan sjunga, ty sången var sann och mycket gripande, Ja, det är så att en del av det man tänker kan komma igen under sömnen. Dock så att man kan skilja mellan ont och godt och refläktera över olika förhållanden. 

Den 15 Nov. 1912 läste jag om det emellan Ryssland och Japan pågående krigets fasor. Samt även om den av många upburna Tyske skalden Gerhard Haupmann som blant annat upträder som en avgjord motståndare till Kristendomen, bekant är i synnerhet ett drama om Kristendomens dödskamp och död. Jag tänkte på dessa förhållanden då jag lade mig och drömde att Antikristliga stormakter samlade ihop alla kristliga böcker och förstörde dem. Och ingen kunde stå emot deras makt. Och vi voro rädda eller bedröfvade. Men jag kom då ihåg att jag hade en gammal postilla i mina gamla saker och gick för att gömma densamma, men jag var så upprörd att jag vaknade och tänkte på drömmen till dess jag somnade. Och drömde då att samma alrådande makt genom sina värktyg, en hop nästan godmodiga män som voro klädda i vanliga helgdagskläder började mörda de kristna och ingen kunde varken gömma sig eller komma undan, men de dödade ej alla utan liksom efter en bestämd ordning, och då jag träffade en av anförarne tykte jag mig finna att det ännu ej var bestämd om mig, men jag var så rädd att jag vaknade. Men sedan somnade jag åter och drömde då för 3dje gången om den stora Antikristiska makten som oaktadt dess värktyg syntes så godmodiga, utförde de likväl sin mördare värksamhet utan någon skonsamhet. Och jag märkte då att även jag var dömd att dödas. Och tänkte då försöka fly långt up i fjällen och fick även tag i 2ne brödkakor med detsamma jag gav mig iväg samt en häst som var förspänd en åkervält och körde fort och mötte J.D. Valin och frågade om han kunde hjälpa mig men han svarade ej något, ty även han viste att de som voro dömda av denna makt kunde ej räddas. Jag försökte då gömma mig hos Jonas Stjärna men det var omöjligt och så fick jag se att mina brödkakor kommo. Jag bad om mitt liv, men de hånflinade, och jag vaknade och var mycket uprörd och rädd. Ja Herrarna rådslå med varandra emot Herren och hans Smorda. Men Herren som i höjden bor kan straffa de ogudaktiga och stormodiga. Och vad skall man nu tänka om det delvis stormodiga Tyskland och deras förödmjukelse? Och vad skola deras rofgiriga fiender få? 

Detta var en av mina svåraste drömmar och jag torde väl vara något sjuk. Men enligt Härrans ord kommer nog den Antikristiska tiden, då det kristliga förfallet och sömnaktigheten tagit öfverhand. Och det som nu försiggår i världen torde väl höra till förberedelserna för Antikrist makt. Men vad som nu hindrar måste komma ur vägen, tagas bort, slåss neder. 

Natten till den 21/12 1912 Drömde jag åter om min förra hustru och det alltid så märkvärdigt, men nu var hon nästan som i lefvande livet och så gick jag till henne der hon stod och frågade huru det nu skulle blifva med oss, och då sade hon ja. Jag satte en nål i klockan så att den skulle stanna, men gick av, och klockan och tiden gick. Och så gick hon till sitt, och jag gick till mina förhållanden. 

Natten till den 6/1 1913 d.v.s. 31 årsdagen efter min hustrus död drömde jag åter om henne, att vi voro i Nybodarne. Hon skulle vara där, men jag såg ej korna, hon syntes sjuklig och gick ned från fähuset till gamla stugan. Jag skulle gå till våra fäbodar men sade att jag skulle komma tillbaka för att se om henne. Men hon sade att hon skulle – eller ville komma och hälsa på oss vid jultiden. Natten till den 8/1 1913 drömde jag åter om henne och att de då i Västgården rustade till vårt bröllop som skulle hållas om cirka 8ta dagar, jag såg ej ”Gunell” men så fick jag se henne och hon sade några vänliga och förståndiga ord. Och svärmor var värksam som vanligt. 

Den 5 juli 1913 fylde jag 73 år. Och när jag lagt mig tänkte jag även på den gamla tiden, eller kanske rättare på mitt förflutna liv – och vid början av natten drömde jag även om min förra hustru, jag såg henne och tänkte på att jag hade haft henne kär ifrån barna åren. 

Ja, det här var många drömmar om min förra hustru, men jag hade väl ännu flera drömmar om henne förr än jag bör- jade antekna dem och sedan jag slutade dermed. Ja, det var – och är nog underligt att drömma om min förra hustru sedan jag blev omgift och särskild nu sedan jag är så gammal, men hon tog så hastigt avsked ifrån oss—. Emellertid då jag varit gift förut och har barn från förra äktenskapet kan det nog bli olika meningar om ett och annat och i följd derav stridigheter och mindre vänliga ord, som man även kan komma att tänka på sedan man lagt sig och så kommer man ihåg sitt förflutna liv även under sömnen. Visserligen voro vi nu gamla båda två, och skulle således vara förståndiga i våra ord och handlingar, men då vi har olika lynnen och tämperamänt så blir det alltid något. Och min hustru är icke altid så noga på sina ord, och så går jag och tänker derpå kanske flera dagar. Men även jag kan säga mycket som jag ej borde sägas. Ja, så har det gått och jag har tänkt många gånger, att den som varit gift och har barn borde ej ingå i nya äktenskap och kanske lika dumt att taga någon som varit gift förut i synnerhet om den har barn. 

Ja det är så att om jag ser på min nästas fel så kunna mina ögon och onda och vanartiga hjärta förstora min nästas fel men dervid glömma mina egna, som ofta kan vara en bjälke jämförd med grandet i min broders öga. Tänk om jag onyttige tjänare kunde i någon liten mån likna Paulus som ansåg sig själv för den ovärdigaste. 

Nu den 10 maj 1920 sedan min hustru en tid sedan läst igenom sidorna 106 – 114 (i originalet) m.m. av dessa antekningar, anmärkte hon att då jag anteknat något om hennes dumma uttalande borde jag även ha anteknat något om orsaken dertill och något om vad jag dervid sagt. Samt att det icke var bara hennes fel att jag hade lust att vara ensam. Och vidare att det är underligt att jag bara haft jufliga drömmar om min förra hustru då hon vet att det icke heller då var bara solskens dagar. Dessa drömmar fäste hon sig dock mindre vid. Dessa anmärkningar äro nog berättigade ty jag har nog hoppat öfver mina fel och ord och så är det väl mitt lynne eller humör som medvärkar till att jag då och då velat vara ensam, och så har jag ofta varit orolig öfver att mina barn delvis kommo i andra förhållanden i följd av att jag blev omgift, ja det är mycket som förändrats —. Men vad det angår mina drömmar så är det dock så att fastän det även under mitt förra äktenskap kunde förekomma mulna stunder så var väl detta en följd av det mycket ansträngande arbetet m.m. Men hon var min kära Ungdoms hustru och efter hennes död kom jag ännu mer ihåg hennes goda och kärleksfulla samt förståndiga ord och handlingssätt, och så kom mina drömmar. 

Men även min nuvarande hustru är förståndig och vänlig så att den största orsaken till mina mulna dagar är väl att jag förr varit van att bestämma och att jag nu sedan detta mer och mer förändrats har allt för litet kristligt tålamod. 

(Funderingar vid 80-årsskiftet) 
Ett tillägg till 80 års minnet. Se verserna sid 103 (i originalet). Dock så, att dessa må utgöra början till minnes verserna.

Hur kort man här dock bor.
I barn och ungdoms åren
 Hos kära far och mor
Var livet ljust som våren
Och deras omsorg stor.

Men usla nöjen förde
Mig mera ut och ut
Men samvetet mig rörde
Till bön, om ett godt slut. 

Och Herrans ord och Ande
Då sade, kom i dag.
Till Frälsaren jag vände
I tron, trotts synd och lag. 

Bra ung fick jag min maka 
Med våra mödrars råd
Vår vilja var att vaka
Mot synd, i kraft av nåd. 

Men hårt vi börja odla
och bygga om vår gård
och lika var vi båda
att glömma hälsans vård. 

När bygget var fullt nära 
Kom en, ej bjuden gäst
O! må jag härav lära
Att ej för hårdt bli fäst. 

Vid önskningar och planer
Som höra jorden till.
De kunna bli till hinder
Om Gud, jag tjäna vill. 

Gud måste tukta, risa
uti sin kärlek stor
och ofta tydligt visa
hur kort man här dock bor. 

Vad jag nu vid min afton mäst tänker på är mitt föregående liv. Och jag mins ännu mycket både godt och ont. Men Gud styrer allt till det bästa, även det motiga (mörka) kan vara behöfligt – ”Och efteråt man tydligt ser det”. Ja, jag har levat länge. ”Men dagen han är dock aldrig så lång, att icke dess afton skall stunda”. Och det är nu så att jag ofta handlat ovisligt och orätt emot mina medmeniskor. ”Ja, min synd är alltid för mig”. Ja min synd är stor och mycket svår emot Gud och emot alla, och emot mina anhöriga som har varit – och de som nu leva. Förlåt mig allt käre Himmelske Fader för Jesu Kristi skull. Han som sade på korset, det är fullkomnat. Han om vilken Profeterna talat och skrivit haver, Guds Lamm. 

Och så kommer det ofta för mig den önskan. Att Karolina som kom på Kakuåsen ej måtte få det allt för klent och bekymmersamt på gamla dagar, och icke heller hennes barn. Och att de icke indragas i ogudaktiga och hatfulla föreningar. Gud! Hjälpe dem. Och att Pål Olof måtte få leva och se till sina barn. Och om möjligt uppfostra dem i tukt och Gudsfruktan. Att Sven måtte få lust och kraft att helt avstå från rusdrycker och att han måtte få ett kärt och vänligt hem -. Och att Sven Paul måtte få det lyckligt i sitt trefliga hem. Och att alla mina Anhöriga måtte få känna sina synder. Och att de behöfva sin Frälsare. Och fly till honom med allt. 

Gåxsjö den 8 Nov. 1922.
 Olof Pålsson 

Den 5 januari 1923 då jag nu är 82 ½ år. Kom jag att tänka på den flydda tiden (såsom jag ofta gör) och nu särskilt om den fäst som mina Barn och barnabarn anordnade för mig på min 80 årsdag den 5 juli 1920. Och dervid inbjudit de älsta m.fl. inom byalaget, samt Pastor och fru Bohman, varvid jag fick erfara mycken godhet och vänlighet, av Barnen och andra, samt även gåvor en käpp med silver krycka av barnen, en stor bok av A. Öhrberg, och blomvasar med blommor, samt glasskålar med konfäkt m.m. Och från min barn- och ålderdomsvän Anders Hansson (som avled hastigt ej långt derefter) ett kärt ord. Karolina Olofsdotter-Markusson. 

På 80 årsdagen (från vännen Anders Hansson).
Herren är med oss. Gud är vårt beskydd.
När sol från molnfri himmel så vänligt mot dig ler,
O, gläds åt allt det goda, som Gud så rikt dig ger!
Men skulle solen åter i molnen bädda sig,
O, låt Guds goda vilja och vara nog för dig! 

Och av Komminister E.G. Bohman värser som han uppläste.
Till f. Kyrkvärden Olof Pålsson, på hans 80-års-dag den 5/7 1920. 

Din sköna jubileumsdag i dag Du fira får,
vid högtidsklangen av de slag Din levnadsklocka slår.
Och vänner samlas jämte mig,
för att med glädje hälsa Dig.
Vid fylda 80 år.

 Det är en hög och solig höjd Du på din vandring nått,
med hjärtat fullt av tacksam fröjd för vad av Gud Du fått.
I stundens varma högtidsglans
vi räcka Dig vår blomsterkrans
och önska Dig allt godt. 

Och minnen från förgångna dar av många skilda slag
stämt möte här och dröja kvar på denna stora dag.
De tekna alla var för sig
små bilder från Din levnadsstig
med fina penseldrag. 

Hur mången tavla för Dig står från gammal tid och ny,
från hårda och från goda år, som komma och som fly.
Men i dess växlande gestalt
Guds godhet lyser över allt
Som gyllne sol ur sky. 

I fjärran syns Din barndomsstig och Dina ungdomsår,
som för Ditt öga tekna sig likt händelser i går.
Och störst av allt som nämnas kan,
att Frälsaren Ditt hjärta vann
uti Din ungdoms vår. 

Och sedan har Hans nåd Du rönt som burit har vår skuld.
Han hjälpt Dig underbart och skönt, ty Han är god och huld.
Och Han har gjort Dig vis och from
och skänkt Dig styrkans rikedom
och hälsans ädla guld. 

För allt vad ädelt är och stort har Ditt inträsse räkt
Din kännedom om denna ort till äldsta tid sig sträckt.
Och livligt under tidens lopp
de flydda åldrar trädde opp
och kläddes i sin dräkt. 

Och dag för dag som skridit fram Du fyllt med trogen id,
Du stod där fast som furans stam i ond och farlig tid.
Vid stunderna i Herrans hus
Dig skänkts en ström av frid och ljus,
och kraft i livets strid. 

Vår bygds historia Du skrev, så trogen, kär och sann.
Och av naturen så Du blev en forskar bragdens man.
Du fann den konstflit och den smak
som under våra fäders tak
Din ärekrona vann. 

Hav tack för vad Du givit har som ej förgätas skall!
Nu står de gångna tider kvar på hedrat Jämte vall,
att väcka upp ett Domnat nät,
att sporra oss till vaken flit
i våra mödors kall. 

Och heders poster på Din färd Du troget uppfyllt har. 
Du stått som vördat kyrkovärd till ålderns sena dar.
I kyrk- och skolråd likaså
till vår församlings gagn som få
i tjugo år du var.  

Så har bland oss med hjärtats glöd Du byggt på Sions mur.
Och på Din plats Du skänkt Ditt stöd åt bildning och kultur.
Och med Ditt fosterländska bröst
Du älskat intill livets höst
vårt land och dess natur. 

Tag mot ett tack på denna dag av skaran samlad här!
Å allas vägnar talar jag Du är oss alla kär.
Din afton blive ljus och lång
och stor Din salighet en gång
Där ingen död mer är. 

Dessa värser på min 80 årsdag innehåller såsom ofta sker beröm men ingen kritik öfver de många bristerna och felen. Och även en talare som vill hålla sig till sanningen förledes ofta att bara se på de ljusa sidorna, men förbiser de mörka. Och för min del vet och känner jag, att jag varit – och är en onyttig tjänare. Gud miskunda Dig över mig store syndare, för Jesu Kristi skull.