För allt vad ädelt är och stort har Ditt inträsse räkt.
Din kännedom om denna ort till äldsta tid sig sträckt
och livligt under tidens lopp de flydda åldrar trädde opp och kläddes i sin dräkt.
Prosten E. G. Bohman vid Olof Pålssons 80-årsdag år 1920

Olof Pålsson (1840-1925) på Hurtiggården I Gåxsjö var en mångsidig man. Bonde, handelsman, gästgivare, samlare, donator och stenristare. Men för oss i detta sammanhang i första hand en mycket noggrann, minnesgod och vidsynt folkminnesupptecknare. Olof gick igenom dåtidens ytterst kortvariga byskola. Som vuxen utsågs han med sin begåvning av sina samtida till många förtroendeposter. Till kyrko- och skolrådsledamot i Hammerdal och Gåxsjö under 42 år, kyrkvärd först i Hammerdal och sedan under 22 år i Gåxsjö samt under fyra år landstings- och nämndeman. Även om Olof Pålsson var kyrkskriven som just Olof Pålsson, så kallades han på god jämtska för Ol Påscha, eller med lätt modernisering och precisering Ol Pålsa i Gåxsjö. Således heter boken med hans uppteckningar enligt jämtskt språkbruk ”Ol Pålsa Krönika” – och ingenting annat.

Under den andra halvan av sitt liv, åren 1878-1923, skrev Ol Pålsa ned sina iakttagelser, minnen och funderingar om livet i Gåxsjö och Jämtland. Det har blivit en dokumentation om folklivet under den senare delen av 1800-talet i Jämtland av stor betydelse för forskare och hembygdsvänner på både nationell och lokal nivå. Med stålstift och bläck, vårdad och lättläst handstil och i fem foliovolymer beskriver Ol Pålsa släkten och gårdar, ägoskiften och fiskeordningar, klädseder och byggnadssätt, vägbyggen och kronodikningar och om hur Hammerdal vägrade ta emot den första läkaren och lät Strömsund ta över och därmed bli ledande i norra Jämtland. Ol Pålsa berättar om seder och bruk vid bröllop och begravningar, han varnar bönderna för att sälja sin skog till bolagen, blir upprörd över rovfiske på småsik, tror inte att inlandsisen flyttade stenar och oroar sig över kyrkans och prästernas minskande inflytande. Vi får en god insikt i hur det var att leva i väglöst land, i timmerhus med enbart öppen spis och tjocka fårskinnsfällar som skydd mot vinterkylan, hur enkla sjukdomar ledde till förtida dödsfall och hur det var att leva utan alla de andra civilisatoriska finesser vari dagens förvekligade generationer dväljes.

Ol Pålsa blev med tiden något av en patriark på sin gård och i sin by som ordningsman i bystämman, kyrkvärd och landstingsman. Han berättar om sina förfäder och han följer med stark medkänsla sina ättlingars och släktingars öden. Ol Pålsa var en mycket gudfruktig man, med en straffande allsmäktig Gud som gav honom många sorger. Men då, enligt hans tro, som straff för begångna synder. Utan Ol Pålsa hade Gåxsjö knappast blivit egen socken och fått egen kyrka. I stridsfrågor redovisar han även sina motståndares argument, väger eftertänksamt för och emot, det må vara inom byn och socknen eller beträffande tullfrågan och utrikespolitiken, men hans uppfattningar och sympatier blir ändå tydliga. Under de oskuldsfulla rubrikerna ”Några småbitar” döljer sig för övrigt många intressanta detaljer och reflexioner. Även den bilagda Sakförteckningen ger många upplysningar om livet på Ol Pålsas tid.

När Ol Pålsa sitter och skriver på sin kammare är han noggrann, årtalen korrekta och språket vårdad svenska. Men när inspirationen kom blev han som en ”goffar”, en berättare om gamla tider med lyssnande barnbarn runt den öppna elden. Då drar språket iväg, meningarna inleds med Och…, blir allt längre och interpunktionen talspråksstyrd. Stavningsreformen år 1906 har påverkat Olof Pålssons texter. Då påbjöds att hvad skulle stavas vad, dt bli t och verbens pluralformer avskaffas. Det tog Olof Pålsson till sig, men inte alltid, och när han blev ivrig eller trött återgick han till det gamla invanda. Ol Pålsa Krönika kan läsas som en stridsskrift beräffande fisket och Gudstron, som en roman om släktens framsteg och tragedier, men främst ändå som en detaljrik historia om allmogens levnadsförhållanden i norra Jämtland under slutet av 1800-talet. Den är också ett vackert dokument över hur befolkningen i norra Jämtland talade och skrev vid den tiden. Olof Pålsson belönades med Kungl Patriotiska Sällskapets guldmedalj och med Byamansmärket i guld av föreningen Jämtslöjd.

Vi vill tacka främst ”kusingruppen”, Olofs son Pål Olof Pålssons barnbarn, som medverkat med minnen, foton av ärvda ting från Hurtiggården och ständig uppmuntran. Ett särskilt tack till Kerstin Malmenstam, Gunvor Odelberg och Nils Carlsson som överfört texter till digital form och granskat korrektur. Hembygdsforskaren Torbjörn Junhov har gett värdefulla råd. Hammerdalskrönikans mångårige redaktör Kjell Sundström har länge inspirerats av Ol Pålsas skrifter. Tack Kjell för ditt bidrag om den dåtida livsmiljön i norra Jämtland och till Bo Oscarsson för tolkningar av gamla jämtska ord. Utan Arne Nilsson hade vi inte klarat bokens formgivning. Han har liksom alla vi andra arbetat ideellt. Vår beundran ger vi till personalen på Landsarkivet och Jamtlis Minnesbank i Östersund som tålmodigt lotsat oss i arkiven. Ett varmt tack till Hurtiggårdens nuvarande ägare, Ylva Forsberg och Ole Rönning Kristiansson, som öppnat portarna för dokumentation och uppmuntran och som fortsätter att rusta upp den gamla Hurtiggården i Gåxsjö.

Tage Levin Bokens redaktör