Av Ragnar Jirlow

Det strävsamma livet i norra Jämtlands fjällbyar skildras i kyrkovärden Olof Pålssons handskrivna krönika som också ger en bild ur 1800-talets svenska fromhetsliv. En handskriven släktsaga, som vidgar sig till en sockenkrönika genom ett par århundraden, hur många byar i vårt land äga något dyligt? Långt uppe i en fjällby i norra Jämtland förvaras pietetsfullt fyra volymer handskrivna anteckningar om Östgården i Gåxsjö.

Författaren är framlidne kyrkvärden Olof Pålsson och han har sysslat med dessa anteckningar från 1878 intill sin död 1925. Det synes mig väl värt att här lämna några utdrag ur dessa anteckningar för en större allmänhet, ty de ge inte bara bilder ur fjällbefolkningens strävsamma kamp för en knapp bärgning, utan i all sin konstlöshet utgöra de ett mänskligt dokument som vittnar om en allmogemans själsstrider fram till klarhet.

Först och främst ger han släktens öden. Den förste levde på 1600-talet, därförut hade kyrkböckerna brunnit, så att säkra uppgifter för äldre tider ej stått till buds. Bland de äldre inom släkten är Karin Olofsdotter: hon blev gift med en man i Stamsele, som var fallen för dryckenskap, och hon kom därför att ofta längta tillbaka till föräldrahemmet. ”Och hon kunde då en och annan gång gå upp på Stamsåsen, där hon såg Brattåsen i Gåxsjö, och fick då gråta ut.”

Med aktning nämner vår krönikör den kraftfulle Olof Hurtig, som bröt åker på Hurtigbränna och som en gång ”kastade tvenne (glopar) över gärdesgården och sade till deras moder att hon skulle ta igen sina valpar”. De dystra tidsbilderna äro dock de övervägande. Kampen för tillvaron var hård däruppe och författaren är tungsam till lynnet.

Omkring år 1800 hände sig att ett av familjens barn ”blev kvävt i vaggan av en klut, som var lagd över henne”. 1821 drabbades släkten av en ännu svårare olycka. Under kyrkfärd till Hammerdal stötte båten mot en påle i en fördämning avsedd för fiske och välte runt, varvid tre av de sex passagerarna drunknade. Året efter bortgick även husfadern. ”Så hade änkan och döttrarna endast Olof kvar, som växte upp och blev stor och stark och artade sig väl, och de närmaste grannarna sade, att det nog skulle bliva en bra bonde”. Därmed voro i samma familj både fadern och de bägge sönerna i förtid bortryckta.

Farfadern Erik Pålsson var en krutgubbe, som gjorde 15 resor till Stockholm före järnvägarnas tid för att där sälja smör och sitt jaktbyte, fågel etc. Det var ingen nöjesfärd! ”Det var mindre vanligt att sitta på lasset förr”, man fick vackert traska bredvid och ofta hade samme körsven flera hästar med lass att se till. Ännu vid 80 år körde han plogen och avvisade förtrytsamt maningen att ge upp: ”Hu, dä e föll ingen ålder, e no bare 80 år”. Vid nära 90 år bad han att få låna skridskorna, men man låtsade sig ej finna några, av omtanke om den gamle. För övrigt voro bibeln och psalmboken åldringens själaspis, särskilt älskade han morgon och aftonpsalmerna. Som han var lättrörd, föllo tårarna tätt just där, och de svartnade sidorna buro tydliga spår av hans försök att torka bort dem. Vackert skildras fadern, född 1803: ”Min far trivdes bätttre i små än i stora sällskaper och kanske allra bäst, då han hade små barn omkring sig och dessa ville vara hos honom”. Han var en energisk arbetare, som bröt åker och byggde hus både i byn och fäbodarna. Sin bortgång bebådade han i förväg med skriftens ord: ”Nu låter du din tjänare fara i frid”.

Modern ”var stor och stark och var nästan alltid med, då man fiskade, hur mycket det än stormade under vårar och höstar. Hon kunde slå hö som en någorlunda bra slåtterkarl ännu då hon var 50 år gammal och var ej gruvsam att ta sig till med vad som helst”. Bibeln och psalmboken voro även hennes käraste läsning. Också om moster Ingeborg förtäljes, att hon ”var djupt rotad i sin bibel och sina sånger. Det låg en värmande kraft i hennes ord och väsen och hennes sista ord voro: ”Fader, i dina händer befaller jag min anda”.

En allvarlig och kristlig anda präglad av 1800-talets väckelserörelse genomsyrar över huvud taget hela krönikan. Väckelsen gav en fast resning åt karaktären, men dess anda verkar i en nutidsmänniskas ögon nog onödigt sträng och hård. Barnen skulle fostras till allvar, ej till lek, och hos äldre skapades lätt en tungsinthet, som undergrävde glädjen i livet och lätt förde till en självrannsakan utan mått. Den tunga och dystra livssynen ger vår berättare uttryck för i några betecknande rader:

”En jämmerlig och usel ting
är livet och tar snarligt slut.
Dödsängeln svävar alltjämt kring
och över världen ropar ut:
Fåfänglighet! Förgänglighet!”

I litet valhänta ordalag, bakom vilka man anar ett varmt hjärta, berättar han om sin tidiga kärlek till den blivande hustrun: ”Min kära barndoms- och ungdomsvän Gunilla Olofsdotter i Västgården var mitt ideal. Men vi talade ej med varandra om vår vänskap eller om äktenskap och träffades sällan, oaktat vi voro närmaste grannar, ty jag var blyg. Men vi förstodo väl varandras mening och det var nog. Och därför tog hon ej någon av sina många friare. Men oaktat vi endels voro något främmande för varandra, blev det ändå så, att vi ingingo äktenskap med varandra”. Hur många allmogeäktenskap ha ej blivit till på detta ordkarga sätt?

Så står bröllopet i dagarna tre med väldiga kalas och massor med folk. Enligt gammal norrländsk sed får brudparet rik ”begåvning” av släkt och vänner: en silverpokal, fyra silverskedar och omkring tusen kronor i kontanter. Som kraftig kontrast till det storslagna festandet komma redan efter ett par dagar de vardagliga mödorna i fähus och stall, på åker och äng.

Efter några år slå makarna sig lösa och resa till Stockholm: det är blandat nöje. Mer än två tredjedelar av vägen vandra de till fots med en väldig packning av matvaror, bättre kläder etc. i sina bärdon, de norrländska mesarna. När de vid återkomsten från storstaden sågo sina barn friska och glada, säger den gamla berättaren, ”blevo vi väl mycket gladare än då vi sågo allt det stora och ovanliga i Stockholm”.

Vid sidan av släktens öden har han även åskilligt att berätta om levnadssättet i gångna tider, om kampen för en knapp bärgning på slåttermyr och i timmerskog, om jakten och fisket. Ofta nog berättar han någon tidsbetecknande anekdot, så t. ex. om den påpasslige herre, som 1852 mot ersättning för häpnande beväringar demonstrerade, hur man endast genom strykning mot lådans plån kunde få en sticka att tända. Omkring 1850 dök den förste gentlemannen med mustascher upp i byn. Lilla Gunilla gav då luft åt sin förvåning med orden: ”Dä ha kommi en kär, som ha svans under näsan!”

När landsantikvariet Festin i Östersund en dag utger dessa minnesanteckningar i en utförligare form än dessa rader gett möjlighet till, skall det visa sig att den gamle kyrkvärden Olof Pålssons krönika ej blott skall utgöra ett redbart monument över fjällbefolkningens strävsamma liv, utan också skall skänka oss en bild ur 1800-talets svenska fromhetsliv.

Men Olof Pålsson har även framträtt som målsman för ett uppslag, som enligt min åsikt icke bör dö bort med honom. Under de sista åren av sitt liv var den gamle ivrigt sysselsatt med att med mejsel och hammare återge några av Jämtlands bygders historia. Dessa manshöga bautastenar ha placerats vid kyrkorna, och på dem har han inristat socknens viktigare öden. Stenen vid ingången till kyrkogården i Gåxsjö upptar sålunda först namnet på den äldste kände åbon i kyrkbyn, Arne, från början av 1600-talet (anm. skall vara 1410). Sedan få vi reda på åtskilliga andra viktiga årtal i socknens historia, när kyrkan byggdes, kyrkbyn fick körväg, skolhus uppfördes, när avvittring och skifte ägde rum och myrarna dikades ut genom krondiket, när poststationen kom till och järnvägen öppnades etc., alltsammans viktiga år i en sockens historia. Hur värdefullt vore det icke, om i varje socken i vårt land, gärna vid kyrkan, en dylik kortfattad historik funnes. Må tanken gå vidare till våra talrika läns- och sockenföreningar med kulturhistoriska eller andra uppgifter.

Ragnar Jirlow i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 24 april 1932, (ÖMEA 3730:100)

Ragnar Jirlow (1893-1982), Fil Dr, historiker och etnolog med jordbruksredskap som specialitet.