Av Bror Bodingh

På en av mina resor i norra Jämtland kom jag fram till en liten Kyrkby uppe vid fjällgränsen och tog där in på gästgivaregården. Detta hände år 1906. Och där beskärdes mig en upplevelse man aldrig glömmer. Kyrkbyn benämnes Gåxsjö.

Har du min ev. läsare lagt märke till den skillnad som understundom gör sig gällande gästgivaregårdar emellan? För min del trivs jag i dessa allmoge-resande hem, där man utan onödigt fjäsk – och onödig lyx – får vad man behöver, utan att i den grad uppskörtas att man borde vara minst gulasch, eller ”provryttare”, för att utan hjärtesveda likvidera räkningen och se glad ut ändå. Den gästgivaregård som här åsyftas var tydligen ännu icke förstörd av dessa resenärer som som strö sekinerna omkring sig lika frikostigt som vissa s.k. förtroendemän av vissa falanger förbruka ohållbara löften. Och dymedelst – resenärerna nämligen – fördärva såväl gästgivare som ”fröknar” i den milda grad att en vanlig resenär betraktas med ”tomma” blickar. Så var det icke beställt i den här gästgivaregården.

Den åsatta rubriken kommer närmast till synes av den orsaken, att på det resanderum jag därförinnan gästade, bodde en herre som visserligen vad stora ord och materiell korpus beträffande var en av jordens store – men till själ och hyfsning rätt så minimal. Och uttrycket ”bara en bonde” var ett uttryck hr resenären rent av älskade, och varmed han emellanåt i ringaktande mening betecknade även sina egna dagars upphov.

Som motvikt till den bålde resanden lyster mig att här uppställa den gamle, blide gästgivaren där uppe, fastän han endast var – och ville förbliva: ”bara en bonde”. Det var en alltigenom angenäm bekantskap, denne enkle odalman, som enligt egen uppgift började känna sig för gammal för att längre duga som gästgivare. Men jag misstänker nästan att han egentligen aldrig varit rätterman på den posten, därom varslade hela hans apparation, att syssla med resande, selpinnar och skjutslegor låg nog fjärran från hans håg. Och den uppfattningen jävades ej heller under de oförgätliga dagar jag gästade denne ovanlige bondes enkla och gästfria hem. En den naturliga bildningens adept, ägde han ett sagosinne och en drömmaresjäl som få det äga, och behövde ingen större anledning än ett gammalt bohagsting för att därur framlocka någonting värt att bevara från glömska. Särdeles intressant var den krönikebok, där han upptecknat sin hembygds sägner och sådant som hänt på långfärd dem vilka fordom besökte fjärran länder. Härledningar av namn på berg och sjöar, myrar och fäbodvallar intogo, jämte en del sägner om nybyggares mödor, lapparnas vandringar och deras ”Vismäns” bedrifter inte minst lejonparten av utrymmet i den digra samlingen.

Ävenledes försökte han sig understundom på det värvet att tolka i bunden form vad han djupast känt och tänkt när ödet kastade sina skuggor över livsstigen. Och om än förmågan att lotsa sig fram genom metrikens labyrinter ej alltid tillfredsställde hans känsliga sinne så låg dock däruti alltid något som varslade om, att de djupa skogarnas mystik och de milsvida myrarnas vemodsstämningar inverkat på hans psyke. Vad ligger väl icke tillsynes i följande strofer – här något gallrade visserligen – men i alla fall:

Underliga minnen strömma
genom min själ ibland,
så ville jag drömma
alltjämt i drömmarnas land.

Drömma om hemmet, om far och mor,
om allt som det var,
förrn jag växt mig stor.
Gengångarspöken, som minna om strid,
som vållade oro och störde vår frid,
dem vill jag glömma…

Men livet det karga har lärt mig,
under de år som flytt,
ty jag har så ofta mött på min stig fantom,
som väckt oro på nytt…

Det bittra jag har velat glömma,
sökt sänka i i glömskans gömma,
likt skuggan mig följer…

Ty bliver det mörkt i mitt sinne
att dväljas isorgens dal,
jag stänger mig genast inne
bland skatter i minnenas sal.
Där går jag till doms med mitt hjärta,
gråter där ostörd min smärta
ibland kära reliker.

Reliker. Ja väl! Han var en samlare med den äran den gamle gästgivaren. En lidelsefull tillvaratagare av forna tiders ting, och det var ingen liten samling han ihopbringat. Verktyg, smiden, pretiosa, handskrifter och bonader stammande från män och kvinnor vilkas namn äro glömda. Dessa ting som tala sitt tysta men vältaliga språk om gammeldags enkelhet, men också om elegans och dyrbarhet – när så skulle vara. Hedersrummet intog emellertid sådant som han ärvt från sina egna föregångare, faderns och moderns ägodelar. Det var något i sanning upplyftande att se med vilken pietet han vårdade sig om dessa klenoder: ”heliga flikar av det fjärde förgrumlade budet” (du skall hedra din fader och moder) – och detta är något att lägga märke till – numera. Sådana där drömmare pläga ej i någon särskild hög grad röna förståelse av sin omgivning. Och jag förmodar att det stora vindsrummet, ”minnenas sal” där han ordnat sina skatter, också fick vara den kyrka där han sökte och fann den uppbyggelse han behövde. Och när någon senterade hans livsverk, då blevo hans sorgbundna drag likasom förklarade och hans ögon strålade (av) förståelse. Vilket är någonting sällsynt att få och finna på livets karga, steniga stigar.

När man i våra dagar hör, både dem som ej bättre förstå – och erkannerligen dem som äro bättre skickade, så föraktligt tala om bönder då kommer man osökt ihåg rottingen. D.v.s. man skulle önska sig vara i tillfälle att använda en dylik på slående sätt, i uppfostrande syfte ibland. Det är åtminstone min egen, innerligt fromma önskan.

Den ljusets bonde dessa rader gäller har gått hädan och hans samlade saker äro måhända skingrade, kringströdda av den nya tidens hårda frostiga vindar men hans minne lever än. Och den ”krönika” han under sin ålders drömfyllda stunder nedskrev borde varit nog för att bära hans minne fram genom tider och skeden – om icke… Det arbetet blev har jag hört, på sin tid omhändertaget av en framstående person i Heimbygdas land. Enligt den gamle Pålssons egen önskan. Men – var detta tillmötesgående ett någonting – blott till Lyst? Nå det veta vi icke. Eller ansågs krönikan vara mindervärdig – av den orsaken att dess auktor var ”bara en bonde”? en drömmare… Man kan ju inte veta det heller eftersom den svunnit i glömskans dimmor… Ja, sådant händer, hänt och skall förmodligen hända i evighet – Amen!

Emellertid har min ringhet på denna min i ålderdomens dagar företagna tripp till i Jämtlands fagra bygder hört att den gamla gästgivaren i sin skymmande livskväll blev – så att säga – runristare. Att han på lämligt liggande hällar och stenar vid bygdens färdevägar med hammare och mejsel inympat byars och gårdars namn m.m. i ord och i årtal. Ett bevis på att han var besjälad med den anda vilken tarvas och aldrig slappas när det gäller att hedra fädernas gärning. Mig synes detta bara ett sätt att inrista det fjärde budet ”bud och peke” i efterkommandes hjärtan. Och vad ristningarna särskilt angår månde väl om dem sägas – som kvinnan i Gullgård sade, om en annan bedrift: ”att de bude gett fo staå!” Vilket envar månde förstå, beakta och vörda.

Östersund i nov. 1927

Artikel i Östersunds-Posten no 292 av Bror Bodingh, noterad hos ÖMEA 3730:101 till den 17 december 1927 (tyvärr med fel datumangivelse).

Bror Bodingh (1859-1938) från Stigsjö i Ångermanland var vykortstecknare och konstnär. Han vandrade runt och ritade av gårdar, kyrkor, fabriker och offentliga byggnader, bilder som han hektograferade och sålde i små upplagor. Han bidrog med artiklar i Östersunds-Posten och gav även ut lyriksamlingar och var en av författaren Olof Högbergs vänner (Den stora vreden).