Artikel från Gåxsjöboken

Hammerdal hade egen kyrka och församling redan på 1200-talet. Gåxsjö var en av de äldre byarna inom församlingen och finns dokumenterad från början av 1400-talet. Under minst 450 av de följande åren, fick Gåxsjöborna ta sig fram till Hammerdal så gott det gick. Någon väg fanns ju inte, utan det var Noret och Storån som utgjorde förbindelseled mellan de båda byarna. Del var alltså inte så enkelt att ta sig till kyrkan nästan varje söndag. Dessutom skulle skolbarnen ta sig till skolan, varför vägfrågan pockade på en lösning. Vid ett sammanträde i Hammerdal hade vägfrågan tagits upp, men inte lett till något resultat varför Gåxsjöborna beslöt att ta saken i egna händer. Man ville bilda egen sock-en och på det viset slippa fara till Hammerdal för kyrkliga och kommunala ärenden. Resultatet av detta finner vi i ett kungligt brev från den 17 juni 1881, där det förklaras att Gåxsjö och närliggande byar skulle ”därest kyrka av byamännen bleve uppförd”, få bilda annexförsamling till Hammerdal.

Så hölls under prosten Feltströms ordförandeskap en kyrkstämma hos Olof Pålsson i Gåxsjö måndagen den 11 juni 1881 där beslut om kyrkbygge fattades och klubbfästes. Samtidigt enades man om hur dagsverken och körslor skulle fördelas. Den anskaffade förslagsritningen godkändes och man besåg den tilltänkta platsen för kyrkan. Marken utgjordes till en tredjedel av en donation från Olof Jonsson och Per Ersson.

 Vissa stridigheter förekom. Många inom Hammerdal röstade emot den nya församlingens bildande av rädsla för att man skulle tvingas att på något sätt hjälpa eller ekonomiskt bistå den nya församlingen och att om Gåxsjö finge komminister skulle denne vara bosatt i Gåxsjö. En besvärsskrivelse sändes till Konungens Befallningshavande där man bland annat hävdade att ”därest Gåxsjö finge komminister denne skulle vara bosatt i Hammerdal”.

Men det var inte bara i Hammerdal man trilskades. Även en del av Yxskaftkälens byamän satte sig på tvären. Yxskaftkälen hade nämligen bättre väg till Hammerdal än till Gåxsjö. Man motsatte sig inte församlingens bildande, men ville inte påta sig något som helst ansvar eller några kostnader för kyrkan. Detta ledde så småningom till något sorts litet ”inbördeskrig” i Yxskaftkälen, där man bland annat saboterade varandras fordon inför den omröstning som skulle ske i frågan.

Den ritning som av Konungen godkändes den 8 februari 1884 var utarbetad av arkitekt F.R.Ekberg. och byggmästare J.Petterson från Östersund åtog sig enligt kontrakt att utföra arbetet för 18 200 kronor. Detta kontrakt hade han låtit bygga in under predikstolens golv där det påträffades för några år sedan vid en mindre justering av golvet. Av gamla protokoll att döma gick arbetet planenligt utan störningar eller olyckor och allt tyder på att kyrkbygget genomfördes med både nit. intresse och glädje.

Sa reste sig då denna – för en så liten bygds förhållanden – stora ståtliga helgedom som främst vittnar om framtidstro och glad förtröstan. Detta kan väl beläggas av att kyrkan, när den stod klar, hade plats för 1050 personer, vilket var mer än hela församlingens folkmängd. Stilen är en så kallad korskyrka. Det finns inte många sådana i landet och i Jämt¬land endast två till; Marieby och Åsarne kyrkor. Orgeln byggdes av O. Landberg från Sol¬berg i Hammerdal och hade 10 stämmor samt bihangspedal. Man ansökte om och erhöll en rikskollekt som hjälp till finansieringen.

Så skulle syneförrättningen ske. En liten episod som nog fått många att dra på smilbandet bör relateras:

Abraham Öhrberg, som ju var med och som i många hänseenden visade prov på ett rörligt intellekt, beslöt att för alla eventualiteter säkra ett godkännande av kyrkan. Detta löste han på det finurliga sättet att han, där han gick tillsammans med synemännen, plötsligt snubblade och i hela sin längd dråsade omkull med all pondus och värdighet. Då det tycktes som om han illa slagit sig var snart alla de syneförrättande herrarna upptagna med att hjälpa honom och samtalet gled snart in i helt andra banor än vad som gällde kyrkan och dess detaljer. Därför blev kyrkan godkänd utan klander.

Den 16 augusti 1886 ägde den högtidliga invigningen rum. och åtminstone den gången kom så mycket folk att inte alla kunde få sittplats. Detta har hänt endast två gånger till, nämligen vid en fältmanöver och vid ett stort godtemplarmöte. För främlingar kunde det verka en aning förbryllande var man skulle slå sig ned. eftersom varje bänk på ryggstödet bar en upplysning om för vilken ålder den var reserverad. Således stod på första bänk: ”Af 72 år och däröfver”. på andra: ”Af 67 år” o.s.v. Denna föreskrift följdes väl aldrig.

Glad som man var över den vackra kyrkan, var alla måna om att bidra till dess ytterligare förskönande, och många gåvor strömmade in både från enskilda och från sammanslutningar. Här skall nämnas ett fåtal såsom t. ex: dopfunten som skänktes av Raftsjöhöjdens ynglingar, en ljuskrona av Gåxsjö ynglingar och de båda kyrkklockorna av firma Heffner & Co Sundsvall som då hade avverkningsrätten på ett flertal skogar här. 

Nämnas bör också en ljuskrona som skänktes av Olof Ågren från Lorås. I Lorås kallades han för ”Ågren-Ola”. Olofs far som hette Jonas Ågren kom som fosterbarn till Olof Andersson i Västgården i Gåxsjö. Som vuxen flyttade han till Lorås där han bedrev jordbruk och gästgiveri. Sonen Olof övertog gården och blev med tiden en välbärgad bonde. Omkring 1885 började han fria till en flicka i Gåxsjö, men då han hade ”lite ont för” rådgjorde han med Abraham Öhrberg om hur han bäst skulle gå till väga för att få lite bättre framgång hos flickan. Eftersom Öhrberg kände varmt för Gåxsjö nybyggda kyrka och även visste att Ågren-Ola ville ”và litte stor ta sà” sa föreslog han att Ågren skulle skänka en ljuskrona till kyrkan och på så sätt erhålla flickans hand. Ågren-Ola, som också kände tacksamhet för att hans far hade kommit i goda händer i Gåxsjö, tog honom på orden och till julen 1886 överlämnades gåvan. Det berättas att han efter överlämnandet stod kvar vid predikstolen, iförd vargskinnspäls hela predikan -som på den tiden var mycket längre än nu- för att kyrkobesökarna skulle se och minnas honom. Tyvärr dog hans flickvän redan våren 1887 och Ågren förblev ogift. 

Ljuskronan, som bar inskriptionen ”Till Gåxsjö kyrka av O. Ågren i Lorås, var gjord för stearinljus. Den togs ur bruk när kyrkan elektrifierades och hamnade då i kyrkans vindsutrymmen. Den återfanns när man letade igenom vinden 1933, totalt bortglömd. Man renoverade den och försåg den med elektriska ljus samt satte upp den i vapenhuset till första advent 1993.

År 1904 började takstolskonstruktionen ge vika varvid väggarna pressades ut och tornet började luta in mot mitten. Men detta löstes på ett genialt sätt av Gåxsjöbonden ”Stor Abraham” Olofsson.

På hösten innan isen lagt placerade man en spelflotte ute i sjön utanför kyrkan. Flotten förankrades och fick frysa fast i isen. 

Med en stålwire fästad i kyrktornet drogs detta i rätt läge varvid även det nedsjunkna taket och de utpressade väggarna kunde rättas till. Som förstärkning sattes en grimma av smidesjärn tvärs över kyrkan för att hålla ihop väggarna.

Ända från början av 1940-talet fanns tanken på att renovera eller bygga om kyrkan. 

Även förslag om att kyrkan skulle rivas och ersättas med en mindre, kom upp och flera ritningar införskaffades men församlingen ville ha kvar den befintliga kyrkan.

Denna tanke understöddes av biskop Hultgren vid dennes visitation 1957 och planerna började ta mera konkreta former. 

Det stora innertaket hade ingen ordentlig isolering och några innanfönster hade aldrig kommit in varför det vintertid var mycket svårt att få upp värmen i kyrkan. De stora kaminerna klarade inte uppvärmningen men de hade i alla fall genom rök och sot åstadkommit att kyrkan invändigt skiftat färg från vitt till svart och grått. Mycket talade alltså för en uppsnyggning särskilt som kyrkan skulle fylla 75 år 1961. Likaväl nu som när kyrkan byggdes var det en helhjärtad uppslutning från församlingsbornas sida. Målarmästare A Eriksson i Raftsjöhöjden som fick entreprenad på den inre uppsnyggningen hade inte svårt att få villig arbetskraft. Många gjorde sina dagsverken utan betalning. Vid ombyggnaden inreddes två rum under orgelläktaren, det ena som väntrum för brudpar och dopfolk, det andra för toalett och kapprum. Det byggdes även en ny orgel av Gustav Hagström Härnösand. Den var på 13 stämmor fördelade på huvudverk, bröstverk och pedal.

I sakristian fanns tidigare ett stort bord som ansågs helt överflödigt när den nya församlingssalen fanns att tillgå för kyrkstämmor. I stället för bordet skaffades ett skåp för skrudar. Dessutom gjordes ett altare. Walter Byberg förfärdigade ett krucifix som fick sin plats ovanför altaret.

Samtidigt blev bårhuset föremål för en välbehövlig uppsnyggning och även det fick ett altare. Samma tendenser som vid kyrkans uppförande visade sig även nu behärska församlingsborna: alla ville bidraga på något sätt. Gåvor, större och mindre, strömmade till. Man tog härvid mera hänsyn till vad som undan för undan var mest behövligt än vad det kunde kosta.

Vad som inte moderniserats är klockringningen. Av två skäl har kyrkan fortfarande manuell ringning, för det första skulle det vara för stor påfrestning för tornet med elektrisk ringning och för det andra är del av pietetsskäl. Församlingen vill behålla den vackra klangen som åstadkommes när det är en levande kraft som manar klockorna att sända sitt budskap över våra bygder. Därför skall, så länge det finns någon som är villig att utföra detta, den rena klangen föra vår församlingskyrkas talan.

Del finns i Gåxsjö kyrka inte så många dyrgripar att visa upp. Helt naturligt då kyrkan och församlingen relativt sett inte är så gammal. Den äldsta rariteten erhölls år 1971 och är en gåva av församlingens dåvarande präst. Sam Samuelssen. Det är en bibel som är tryckt år 1655 och har sin plats på altaret. I sakristian ligger en annan bibel från år 1843 också den en gåva från en församlingsbo i Yxskaftkälen.

Ursprungligen hade man vid utgångarna stationära offerskålar. Dessa togs bort i början av 1940-talet och i stället började man använda de vackra långskaftade håvarna (skänkta). Numera är de gamla offerskålarna tillbaka på plats vid utgångarna. Av andra sevärda ting kan nämnas brudkronan, som visserligen är ganska tung men inte desto mindre gärna bärs av församlingens döttrar. Brudmattan är av betydligt yngre datum tillverkad och skänkt av damer från bygden.

Dopfuntsinsatsen är ritad av Walter Byberg från Nyland och tillverkad i Görvik av Johan Andersson.

En unik, om än icke speciellt dyr tingest är en låns tygremsa med orden: ”Du kröner året med ditt goda” tillverkad av en trogen kyrkobroder för att vid tacksägelsedagen utgöra blickfång. Den spändes då upp ovanför altaret där kortaket och absiden ovanför sakristian möts. Den låg sedan många år undangömd och började se ganska medfaren ut när nitiska damer fick tag på den och lyckades snygga upp den så att den nu åter är i bruk. Den röda altarduken var en gåva vid kyrkans tillblivelse och fungerade som enda textila altarprydnad ända fram till kyrkans renovering. Den ersattes av en vit duk och altarbrun i den för varje del av kyrkoåret bestämda färgen. Av mässkrudarna är den svarta lika gammal som kyrkan. Den vita skänktes omkring 1925. De gröna, röda och violetta skrudarna samt tillhörande stolor och altarbrun blev skänkta i anslutning till kyrkans renovering.

Altaret består av ett tomt kors -ett crux nuda- med törnekrona och svepning. en symbol för den segrande och uppståndne Kristus som en kontrast till medeltidens lidande och blodbestänkte Kristusgestalt.

Ljuset i alla variationer är vår kyrkas särdrag. Därom vittnar många och stora fönster, ljus och ljuskronor.

Färgerna har alltid dominerats av vitt och guld.

” Af de jämtska kyrkorna är det rätt få, som ha någon arkitektur! Gåxsjö är en af dem. ” 

Citat: Johan Lindström Saxon.

Korabsiden är ovanlig: Dess bottenvåning utnyttjas till en inbyggd sakristia och övervåningen är försedd med fönster i glasmosaik. Ovanför finns ett målat himlavalv, en symbolisk fortsättning på altarets funktion och det tomma korset. Och om detta skänker vila så ger orden där ovanför en möjlighet för varje generation att öva upp sin läskonst. och sedan fundera så djupt man vill över de ord som Gåxsjö kyrka och kyrkan som världsvid helhet vill predika: ”KOMMER; TY ALLT ÄR REDO.” *:

Huvudsaklig källa: Waller Bybergs minnesskrift till Gåxsjö kyrkas 75-års jubileum.

* Uppmaningen: ”Kommer ty allt är redo” är hämtad ur Lukasevangeliet 14:17. där Jesus framställler liknelsen om det stora gästabudet. Den står i 1541 års översättning (Gustav Wasas bibel). Verbformen som slutar på -er var vanlig på 1400-talet men togs bort i 1841 års översättning.