Ol Pålsa Krönika

Vid storskiftet i Gåxsjö som började vid slutet af 1840 talet, kunde och ville nog förrättningsmannen ha tilldelat delägarne större och färre skiften, men de ville ha lite varstans och på den tiden gick stängselskyldigheten efter skatt. Och äfven i andra byar, voro de väl ej rädd att få många, långa och smala skiften. Och vägarna till grannbyarne voro mycket dåliga. Och vintervägen öfver Gåxsjön gick i närheten af södra landet till 1850 talet, sedan kom man öfverens att vägen skulle gå i närheten af norra landet så att Lomåsborna skulle få begagna samma väg. Men det var svårt att ha vägen efter sjön, särskild då det var djupt med snö och vatten så att vägen trampades sönder. Och dessutom var det ofta kallt och blåsigt på sjön. Och den gamle Lars Kämpe i Kakuåsen tyckte att ”det var bra att vägen gick efter södra sidan af sjön så att man kunde få värma upp näsan genom Röråsnäset” och Olof Ersson i G tykte en tid sednare ”att det var bättre att kosta på en väg efter landet än att kosta på läkare”. 

Svinen fingo vanligen gå ute under somrarne äfven här på orten. Och dervid dels följa boskapen till skogen och då de ej orkade gå hem till bodarne kunde de stanna i någon slåtterbusta till början af 1830 talet, men mycket vanligare blefvo de inhägnade på trädan eller mindre gårdar, men ännu vanligare fingo de gå i ”fegatorna” (den allmänna vägen genom byn) och det till början af 1850 talet, dock ej lika fritt som förut, utan endast inom vars och ens områden, ty för svinens och boskapens vårdande hade man kraftiga stängsel i skilnadslinierna å den allmänna gatan, men vi barn voro rädda då vi skulle gå vägen, der svinen voro instängda, ty de följde med och vi orkade ej springa ifrån dem. Och det hände att då Hattmakar Gumman i Viken, som dog i fegatan, att hon sedan blef illa åtgången af svinen. Må äfven nämna att då hästarne fördes vägen fram der svinen voro instängda kunde de äfven sparka i hjäl ett svin om det kom för nära.