Om betesmarker för hästar och andra kreatur m.m.
Ol Pålsa Krönika
Gammalt hade man ej gärdesgårdar emellan alla byar, och icke alls emellan Skiftesägarne inom byalagen, ty i många fall hade man betesmarken gemensamt. Varaf ofta följde att man fick gå länge och söka efter hästarne. Varaf ett fall bland många må antecknas. Gåxsjö hästarne hade kommit in, eller rättare var i Timmermyrsunnen vid Hurtigdammet som tillhörde Lars Olofsson som då var på slotterarbete å norra afradslandet, men hustrun Brita som af viss orsak ej kunde följa med, plockade småsten i en “röfver” (näverväska) för att skrämma hästarne ur slotten och det lyckades. Och sedan dröjde det länge innan man fick veta var hästarne tagit vägen, men sedan fick man veta att de höll till på Åsskogen. D.v.s. i Åskälen.
Kor samt får och jetter hade man altid vård om och varje lag såg efter desamma varannan dag, och for ofta bort på afradslanden, men de dagar de endast betade inom eget område, sades att man ”gett på latjale” (valla boskapen på latgärdet). De fingo således machera mer än äta och vila. Även svinen kunde en och annan gång få följa kreaturen till bodarne och ut i skogen, men de gingo ej altid hem på qvällarne, utan kunde stanna i skogen, och då hälst i någon slotter busta.
Då Målar Anders Kersti var piga i Hurtiggården, och Plan Brita på Bränna under 1830 talen hade även de ett svin med kreaturen i Nybodarne, men så fick Kerstin se att en ko blifvit omkulslagen och ropte, nej se grisen har blifvit tokig. Men Brita såg att det var en Björn och kossan torde fort nog ha blifvit dödat om ej hennes kamrater, de andra kossorna kommit henne till hjälp varvid den modigaste angrep björnen så kraftigt med sina horn att han måste släppa sitt rof, men i stället kastade han sig öfver sin modige angripare och tillfogade henne djupa sår och butoursan kunde ej hjälpa kon. Men i detsamma kom deras hynda och angrep björnen så att han även måste släppa denna ko och rymma fältet och hyndan förföljde under flera dygn, och när hon kom tillbaka var hon mycket hes.
Min syster Sigga mins denna ko, som hade märken efter björnen. Må även nämna ett annat dyligt äventyr från Lits fäbodar i norra Häggenås, det var nämnligen en butours med namnet Knut Kari som vaktade kreaturen och medan hon hvilade med desamma gorde hon upp en brasa eller s.k. myrök såsom det altid sed var, för att skydda kreaturen för broms, flugor och mygg, men så kom en björn och kastade sig öfver en ko. Men Knut Kari var en rådig qvinna och fattade tag i en eldbrann och skyndade till och antände björnens ludna pels som flammade till så att björnen måste släppa sitt rof och lunkade af ned emot en bäck och platsen fick sedan namnet Knutkaribränna.