Jordbruk
Från Gåxsjöboken
Jordbruket i Gåxsjö och tillhörande byar har drivits på konventionellt sätt. På varje gård, stor eller liten, hade man antal djur i förhållande till tillgången på odlad mark. I första hand var det för försörjningen av den egna familjen, men eventuella överskott såldes i mån av efterfrågan. I Hammerdal fanns mejeri och i Sikås invigdes ett nytt mejeri 1930. Från Brattåsen gick det ut en trafiklinje med mjölktransport till Hammerdal och från Laxsjö kom en mjölkbil som gick till Sikås. När dessa transporter kom till stånd, fick man avsättning för den mjölk som man inte behövde i det egna hushållet, och man kunde utöka sin djurbesättning, för att på så vis öka sin inkomst. Slaktdjur som inte behövdes i det egna hushållet såldes till privata slakterier eller uppköpare. I mitten av trettiotalet gick bönderna samman och bildade Jämtlands Slakteriförening. Därefter gick de flesta slaktdjuren till den egna föreningen.
Sommartid släpptes korna på skogsbete och man hade fäbodar på utmarkerna. Djurhållningen i fäbodarna sköttes av pigor och/eller av lejda ”butöser”. Där tillverkades ost och smör som till viss del gick till försäljning. Jordbruksrådgivningen. som sköttes av Hushållningssällskapet, började på 1940-talet all propagera för en intensivare betesdrift. Man skulle ställa i ordning så kallade kulturbeten. Lämpliga marker i närheten av gården kalhöggs, stubbröjdes och besåddes med betesgräsfrö. Man kunde få bidrag för åtgärderna av staten.
För att befrämja nötdjursaveln, bildades en tjurförening någon gång på 1940-talet. Tjurar som var bedömda på utställningar köptes in och då fick man in ”nytt blod” i besättningarna. Man bytte tjurar ofta för att undvika inavel. Tjurhållningen skiftade mellan medlemmarna. I slutet av 1950-talet hade många av medlemmarna anslutit sig till Seminföreningen i Jämtland. Antalet kor för tjurföreningens ändamål blev därför för få, och vid extra stämma den 24 januari 1959 beslöts att föreningen skulle upplösas. Det bestämdes att tjuren Lydig skulle säljas till Slakteriföreningen. Man bestämde också att kvarstående medel skulle överlämnas till Logen Frejas Borg som bidrag till finansieringen av Ordenshuset.
Getter och får hölls på många gårdar som komplement i självhushållet. Viss försäljning av ull och ost förekom.
Hästar fanns på så gott som alla gårdar. Det var ju nödvändigt för dragkraftbehovet i jordbruket och vintertid för körslorna i skogen.
Hönserier i för tiden lite större omfattning förekom främst i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Några som satsade i denna rörelse var Gärda och Erik Eriksson på Bränna, Ingeborg och Nils Hasselstam, samt Lucia och Ante Altefors.
I Gåxsjö har under årens lopp odlats råg, korn, havre och potatis. Raps odlades till ensilage och bete, och under andra världskriget förekom veteodling. Även lin provodlades.
Karl Jonsson i Nyland var en föregångsman i att prova nya idéer, både i fråga om maskiner och nya sätt att bärga skörden på. Han var nog först på orten att ensilera vallfoder. Första försöket skedde med en silo nedgrävd i marken. Det var under första beredskapsåren på 1940-talet. Han kallades in i militärtjänst, så planerna på ensileringen kunde inte fullföljas som det var tänkt. Under senare delen av 1940-talet byggde han en betongsilo som placerades inomhus. Ensileringen skedde enligt AIV-metoden, som gick ut på att få ner pH-värdet i grönmassan genom att blanda i svavelsyra. Några fler silos av den typen byggdes i byn. En fanns i prästgården (arr. Nils Andersson), en hos Erik Persson, Bygget och en hos Hemming Öhrberg i Högsve.
Karl Jonsson var troligen först även med att ha mjölkmaskin. Den inköptes när familjen bodde på Torpet i Västra Nyland. Tidpunkten var antingen i slutet av 1920-talet eller i början av 30-talet. Vakuumpumpen med motor var inte fast installerad, utan satt på en liten kärra som man drog på gången bakom korna. En slang gick från vakuumpumpen till mjölkspannen.
Den första traktorn i byn kom 1938, då Hans Eden köpte en Case med släpplog och bogserad slåttermaskin. Sven Larsson i Brattåsen hade en s.k. epatraktor. Det var en ombyggd lastbil. När man plöjde med den använde man en vanlig hästplog, som någon fick gå bakom och hålla i. Karl Jonsson köpte 1946 en Minneapolis-Moline traktor med gummihjul. Till den använde man också släpplog i stället för hydraullyft. Traktorerna som kom omkring 1950 var däremot försedda med hydraulisk lyftanordning, vilket revolutionerade tillkopplingen och användningen av redskapen. I och med det bör-jade mekanise¬ringen i jordbruket på allvar.
Inomgårdsmekaniseringen utvecklades också i rask takt. Första rörmjölkningsanläggningen inom socknen installerades i Nyland hos Herbert Bardosson, men följdes strax av en anläggning hos Kjell-Ivan Eriksson. Numera finns automatiserad utgödsling, mer eller mindre automatisk utfodring och andra avancerade teknikaliteter på alla gårdar med mjölkproduktion. Mjölkningsgrop installerades av Ingvar Jonsson 1987. Två lösdriftsstall med mjölkningsgropar togs i bruk 1998. Del var hos Sören Bardosson i Nyland och Svante Pålsson, Raftsjöhöjden. Ytterligare ett sådant stall togs i bruk hos Kjell-Ivan Eriksson 1999. Våren 2000 finns endast åtta mjölkproducenter inom Gåxsjö socken, varav fyra inom Gåxsjö, Nyland. Lomåsen och Klumpen.
En ytterligare rationalisering blev sambetesföreningen som bildades 1968. Det var mjölkproducenter i Hammerdals kommun som hade sina kor på arrenderad fastighet i Fagerdal under betesperioden med anställd skötare. Den administrativa delen sköttes av kommunens produktionsrådgivare. Åtminstone två bönder från bygden deltog i verksamheten. Som mest hade man c:a 70 kor där. Arrende-tiden var sju år. Sambetet flyttades sedan till Trekilen.
