Gåxsjöboken

Ur Olof Bardossons historik vid Brattåsens 100-årsjubileum 1953. Han var född 1883:

”Jag skall berätta om hur det gick till att skörda och tröska förr i tiden. Skörden gick så till att man använde handskära. Man tog med skäran in i kornåkern, och tog så med vänster hand omkring de strån som skäran inringat. Då gjorde man ett ryck med skäran och skar av stråna. Men man fick inte ta för långt ner med vänster hand för då kunde man lätt skära sig i fingrarna. Ärret och en kluven lillfingertopp vittnar om att även jag varit med om denna skördemetod som yngling.

Den som var van att skörda skulle avverka en mäling på en dag. En mäling är nära 900 kvadratmeter. (Det gick c:a 12 mälingar på ett hektar.) Det var många kvinnor som kunde avverka den arealen på en dag, en prestation som kanske ingen kan utföra nu, men så visste dom inget om åtta timmars arbetsdag på den tiden, utan 10 till 14 timmar.

Så litet om tröskningen. Den först kända tröskningsmetoden var handslagan. Man lade fram säd efter loggolvet, och sen var man vanligen två man att banka ur säden med slagan. Man slog vartannat slag tills säden ansågs urtröskad. En annan metod var en träbult som kördes efter häst runt logen. Denna träbult var av två olika typer. Bägge typerna bestod av en grov trästock, som täljts spetsig åt ena ändan. Vidare var den täljd 8-kantig. I den ena typen var för var åttondel av bultens diameter, inborrat grova träpinnar som skulle tröska ur säden. I den andra typen var åtta stycken c:a tre tum tjocka björkplank på kant fastborrade i bultens längd. Varje omgång med tröskning benämndes för framlag. Sen varje framlag ansågs urtröskat, antingen det skedde med slaga eller bult, så skulle halmen skakas för hand och bäras bort till halmboden.

Sedan tillräckligt många framlag tröskats, så skulle den urtröskade säden åter läggas ut på logens golv och tröskas för andra gängen. Det kallades för att tina kornet, eller att avnöta den borst (snârsp på jamska) som satt last vid kornet. En annan omständlig procedur då man körde med häst, var att värna sig för att få hästens spillning i säden. Därför använde man en påse sydd av säckväv. Den band man under hästens svans. Den främre sidan bands fast någonstans i seltygen och den bakre delen bands last i hästens svans. När hästen skulle lämna sin spillning och lyfte på svansen så öppnades påsen automatiskt och det hela avlöpte lyckligt. Svårare var del att passa hästen för den våta delen. Då var del att ha en hink i något av logens hörn och att skyndsamt hämta den och sätta den under strålen.

Alltnog, sedan säden var tinad sa samlades den ihop till ena logväggen och loggolvet sopades rent. Denna sädeshög benämndes för ”drôsen”. Nu skulle säden skiljas från agnarna. Därtill användes en liten kastskovel av trä för att kasta säden, ”drôsen”, över logens golv mot andra väggen. Det tyngsta kornel föll längst fram, och sen undan för undan efter sädens tyngd. Längst bak föll agnarna och det blev vanligast den största högen. Nu skulle säden skiljas. Den främsta säden benämndes för ”väggranna” och skulle vara till frösäd. Andra sorten var brödsäd, och den tredje sorten gröpesäd eller grismäld. Agnarna lade man över i stora träkar varefter man slog över några hinkar kokhett vatten, och lade på ett trälock. Det skulle stå minst ett dygn för att genomgå en jäsningsprocedur. och sen utfodras till de bästa mjölkkorna. Det ansågs som ett kraftfoder, och på jamska kallas det för ”sârspa”. Men ännu var inte säden färdig för att malas. Den skulle också risslas och sållas. Först användes en rissel. Den var gjord av en mycket tunn träbast av c:a en tums bredd vikt cirkelrund. Botten var gjord dels av träspjälor och dels av järntrådsväv med passande maskstorlek, för att släppa igenom säden, men tog kvar halmknutar och större skräp. Sedan användes ett såll av samma konstruktion, men med så pass fina maskor att säden inte föll igenom, men däremot allt ogräsfrö och dylikt. Efter alla dessa procedurer var säden äntligen färdig till frösäd eller till att malas.

Längre fram i tiden kom det stifttröskverk i marknaden. De var försedda med två stora vevar, en på var sida, som drogs vanligen av fyra man. två i vardera veven. Jag har varit med många gånger i sådan tröskning. Sen byggdes i de större bondgårdarna stora tröskverk. Själva tröskverket byggdes på logens övre våning. I undre våningen var en stor körvandring som drogs av två hästar. Vid tröskning-en användes även halmskak. Även för stifttröska användes körvandring för en häst. Då stifttröskan kom i marknaden, kom även kastmaskinen. Det var en handvevad maskin för rensning av säden. Nu blev det en fröjd att rensa säd på logen. Längre fram i tiden kom del modernare redskap i marknaden för både skörd och tröskning, som alla både äldre och yngre känner till. Jag tänker att de flesta har varit på Expo Norr och sett alla de moderna redskap som finns nu för tiden. Denna lilla demonstration torde få utgöra ett 1800-talets Expo Norr”. (Olof hade gjort en modell av en tröskbult som han förevisade. Nedteckn. anm).