Mitt första minne av jakt upplevde jag vid två, tre års ålder en tidig septembermorgon i början av 1940-talet. Jag satt inne i vårt stora kök vid ett öppet fönster och hörde på avstånd en hunds hetsiga skall. Min far kom inrusande och ryckte med sig ett gevär och ropade samtidigt till mig att jag skulle titta ut genom fönstret. Efter ett tag kom ett djur med stora öron i hisklig fart rusande över gårdsplanen. Ett skott small och djuret blev liggande med sprattlande ben vid brunnskullen. Kanske var det den ”harjakten” som kom att forma mitt framtida intresse för jakt och natur. Min far var också en god läromästare som i mångt och mycket var en föregångare när det gällde jaktetik och vapenhantering. Under vår och sommar var alla djur, enligt hans sett att se, fredade. Hur lockande det än kunde vara att plundra något fågelbo så visste vi att det var strängt förbjudet och lämnade sorgfälligt alla fågelbon ifred. Även skat- och kråkbon fick vara ifred fast vi visste att dessa fåglar räknades som skadedjur. Grannbarnen hade inte samma uppfattning vad gällde boplundring och försökte sig på häradståg mot den björktrastkoloni som fanns strax ovanför vår gård. Många var de grannpojkar som fick känna på min fars hårda nypor.

En jaktintresserad fader och närheten till skog och sjö fostrade således oss (jag, mina yngre bröder och en kusin) till ”jägare” redan i mycket unga år. Otaliga var också de fällor, pilbössor, pilbågar och andra mer eller mindre avancerade giller och vapen som vi konstruerade i våra försök att fälla något villebråd. Många timmar tillbringade vi sedan under kornhässjor och andra gömsel för att komma i håll för någon oförsiktig skata eller nötskrika. Vad jag minns så kröntes aldrig våra jakter med någon framgång, därtill var precisionen i våra vapen alltför dålig.

En jul fick vi ett luftgevär i julklapp. Nu skulle väl våra jakter krönas med framgång. Tyvärr var luftgeväret av den allra enklaste konstruktionen med brytspänning och en slätborrad pipa som måste skruvas ur vid laddning. Kulorna stoppades in i pipan och trycktes in med hjälp av kornet, pipan skruvades tillbaka, fjädern spändes och geväret var färdigt för skott. Vad jag kan minnas så fällde vi med geväret två fönsterrutor, några gäddsnipor och en halv vattensork. Den papperstuss som jag sköt i baken på min syster redan på julaftonen räknas inte in i jakterna. Den händelsen renderade direkt i ett beslagtaget gevär och en julpredikan som inte precis förkunnade frid på jorden. Nåväl, min systers blåmärke tonade bort och vi 

fick, efter en lektion om vapenhantering, vårt gevär tillbaka.

Skatfrossa

Varje höst sedan korn- och havreåkrarna slagits och hässjats kom nötskrikorna fram för att frossa på spillsäden. Vi turades om att ligga under hässjorna och vakta på de färggranna fåglarna. En gång när jag låg under en utvald hässja och andades in den tunga doften av höst och mognad så måste någon oförsiktig rörelse från mitt håll ha framkallat skatornas nyfikenhet. Plötsligt var jag omringad av skator som hoppande och skränande talade om att här fanns något mystiskt som behövde en utskällning. Jag darrade av upphetsning och, vad värre var, jag greps även av ”skatfrossa”. Hur jag än försökte så var det omöjligt att få pipan att stå stilla på någon av skatorna. När jag äntligen tryckte av blev det en klar bom. Jag ville ändå inte riktigt tro att jag bommat så jag frågade min kusin om han inte sett någon vinglig skata flyga över gården. Jo, han hade sett en nötskrika som flög lite vingligt så möjligen var det en träff. Hoppet om en lycklig utgång av jakten dog med fågelbeskrivningen.

Björktrastjakt

En annan jakt gällde björktrastarna som enligt vår uppfattning behövde en välbehövlig decimering. Vi hade ordnat ett gömsle uppe i bryggstugan inom gott håll från en bärtyngd rönn som flitigt besöktes av trastarna. Vi turades om att skjuta. När det blev min brors tur smög han försiktigt fram bössan i skjutläge och väntade. Väntan blev inte lång för plötsligt small det till och min bror ropade triumferande ”den trasten fick jag allt”. Vi rusade fram för att få en skymt av trasten men kunde inte se någon. Min bror förklarade att den fallit i ett buskage och inte kunde ses från fönstret. Vi, jag och vår kusin, blev väl lite avundsjuka och beslöt att jakten skulle fortsätta trots min brors vilda protester. Han ville avbryta jakten och hämta ”villebrådet”. Nästa skytt var vår kusin. Sällan har en jägarlögn så klart och brutalt avslöjats som min brors. För när vår kusin skulle ladda satt min brors kula kvar på kornet. Hans förklaring att kulan troligen suttit där länge tog vi med nedlåtande leenden och överlägsna axelryckningar.

Gäddjakter

Våra gäddjakter bedrev vi i en liten bäck som rann genom ett sankt myrområde ca tre kilometer från hemmet. Bästa sättet att ta sig till bäcken var via sjövägen. Vi, jag, min bror, vår kusin och en kompis beväpnad med ett likadant luftgevär som vårt företog jakterna på sensommaren sedan skolan börjat. Gäddorna hade då vuxit till sig och var mellan två och tre decimeter långa. Kulorna bedövade gäddsniporna som flöt upp och behändigt lät sig fångas. Efter att ha tagit ett lämpligt antal gick vi ner till stranden för att halstra gäddorna över en öppen eld. Hur vi kunde äta de osaltade och sotiga gäddorna är en gåta. Men efter vad jag kan minnas smakade gäddorna gudomligt.

Vattensorken

En gång lyckades vi ringa in en stor vattensork i en djuphölja i bäcken. Jakten på den stackars sorken blev både lång och spännande. Varje gång sorken dök upp för att hämta luft möttes den av våra mer eller mindre välriktade kulor. Till sist flöt sorken upp till synes död. Jag som stod närmast böjde mig ner och grep den över ryggen. Tyvärr var sorken inte död och mitt grepp var för långt bak. Med sina sista krafter böjde sig sorken bakåt och bet mig rakt igenom pekfingret. Ärren finns fortfarande kvar. En sista kula avlossad på mycket nära håll ändade definitivt sorkens liv. Vi beundrade vårt byte. Pälsen var mjuk som sammet, kolsvart och med en förunderlig lyster. Det var inte utan att vi ångrade vår jakt och för att blidka ”jaktgudarna” begravde vi sorken på sandstranden under övliga hedersbetygelser. 

Långbössan

På underliga vägar hade min far fått i ägo ett hagelgevär i kaliber 28 med rakräfflad pipa. Geväret var betydligt längre än vad jag var. I ett svagt ögonblick lovade min far att jag skulle få skjuta med geväret när jag blev lika lång som det och orkade hålla det uppe på fri hand. Efter som jag tyckte en mycket lång tid var jag äntligen minst lika lång som geväret och en flitig anläggningsträning i lönndom hade gett mig styrka nog att hålla geväret utan stöd. Nu skulle jag äntligen få provskjuta bössan. Det första skottet riktades mot en tavla och träffade bra. Nästa skott skulle enligt min fasta föresats riktas mot något villebråd. Min far tyckte att den gråsparv som satt på ladugårdstaket var ett lämpligt ”offer”. När skottet small såg jag, bakom molnet av ”hundsyrdoftande” svartkrutsrök, hur gråsparven rullade ner från taket som en liten grå boll. Glädjestrålande sprang jag fram och tog mitt villebråd i besittning. Det var inte utan att glädjen grumlades lite när jag höll den varma, lilla fågelkroppen i handen. Så här på nära håll var färgerna underbart vackra och nog borde den ha fått leva.Fågeln begravde jag i smyg bakom ladugårdsväggen. Min förstämning utbyttes dock i stolthet när granntanten berömde mitt skott. ”En gråsparv är ju mycket mindre än en älg och många bommar ju på älgarna”. Båda påståendena är utan tvekan sanna. Nästa villebråd för långbössan blev en nyss flygfärdig kråkunge som fälldes med ett välriktad skott efter en lång och spännande ansmygning. Nu ansåg jag mig vara färdig jägare och borde enligt min mening få jaga större villebråd. En åsikt som inte delades av min far.

Långbössan blev med tiden väldigt glapp i låset vilket gjorde att hylsorna brann av ovanför culoten. En krökt femtumsspik fick fungera som utdragare av papphylsan. Så småningom blev glappet så stort att skytten fick svarta krutstänk i ansiktet efter skotten. Risken för vapensprängning blev så stor att vi före varje jakt band fast bössan vid sågbocken och med ett snöre fastknutet i avtryckaren avlossade ett provskott från säker plats. Höll bössan för skottet tog vi förstås med den på jakten. Bössan försvann spårlöst för oss, vart vet jag inte. Miss-tanken finns väl att min far sänkte den i sjön för att förhindra eventuella vådaskott.

Kråkjakten

Efter några år och efter långbössans försvinnande lånade jag ett gammalt belgiskt 16 kalibrigt hagelgevär med synliga hanar. Hagelbössan var dubbelpipig och ganska sliten. En av hanarna låste inte i halvspänn så den fick jag ladda endast när jag stod stilla på pass. Rustad med den här bössan kände jag mig mogen för stordåd. De första som skulle få lida för mitt förstärkta vapeninnehav var kråkorna och skatorna. På lagomt avstånd från sängkammarfönstret lade vi ut en åtel. Fönstret öppnades och låstes enbart med en snörstump. Tidigt på morgonen hördes ett högljutt kraxande från åteln. Oändligt försiktigt makade jag bössan i eldställning. Två kråkor var framme vid åteln. Båda skulle jag försöka få med ett skott. Väntan innan kråkorna var tillräckligt nära varandra blev lång. Även min bror som smugit upp vid sidan om mig blev otålig. Äntligen ansåg jag att tillfället var lägligt och sköt. En av kråkorna blev kvar på platsen men den andra hoppade vingskjuten ner till sjön. Min bror stack barfota och i pyjamasen ut för att ta rätt på kråkan.

Jakten gick runt i myrviken så att dy och myrvatten stänkte. Äntligen fick min bror in ett slag av en medförd käpp så att kråkan domnade av. Upphetsad, stolt och dyig kom han upp för backen bärandes kråkan i dess ben. Den förut ljusgrå pyjamasen hade kvar sin ursprungsfärg endast kring kragen och längst upp på axlarna. Kråkan som vaknat till liv gav min bror ett tjuvnyp för varje gång den dinglade förbi hans ben. Men i sin upphetsning märkte han ingenting förrän han stannade och kråkan fick chansen att ge honom ett ordentligt nyp. Svärande kastade han iväg kråkan som passade tillfället och tog till flykten. Den hann dock inte långt förrän ett välriktat skott från ”belgarn” sände den till kråkornas sälla jaktmarker.

Av uppståndelsen hade vår mor vaknat. Hon stoppade bestämt min brors försök att smita tillbaka till sängen utan föregående tvagning. Han kunde inte förstå hur någon kunde vara så småaktig och kräva pyjamasbyte och tvättning för några dystänk. Protesterna hjälpte dock föga. Rentvättad och iförd ny pyjamas somnade min bror för att i sömnen återigen uppleva kråkjaktens spänning. Åtminstone tydde fäktandet med armar och ben och högljudda tjoanden på detta.