Artikel från Ol Pålsa krönika

Och Gud sade, råde öfver fiskarne i hafvet och öfver fåglarne under himmelen och alla djur som kräla på jorden.

Medan Gogsiöborna hade stora områden nästan upp till fjällen, var ej blått fisket, utan även jakten mycket gifvande, och när de gingo för att se efter sina giller och till ställningar, så var det att ”vittje vonan”(vittja gillren, fångstredskapen).

Björnar fångades på vintern om de varit inringade på hösten. Annars när hälst man stötte ihop med desamma, ifall man var så beväpnat med stuttsare eller björnspjut, dervid kunde det även misslyckas med flint låsstuttsarne eller vad jägaren kunde ha till vapen, så att man i vissa fall särskild på vintern måste upptaga striden med handkraft emot den uppretade björnen för att försöka rädda sitt lif. Men jag kan ej här antekna alla björnhistorier man kunde få höra i min barndom. Och vill nu blott nämna att de flästa björnar blefvo fångade i stora taggade björnsaxar under 1700 och början af 1800 talen. Och i sådana fall var det ej så farligt för jägaren. Och även Gåksjöborna tog många björnar. Och den beryktade Pål Andersson i Ottsjön som var från Västgården, tog 30 björnar till dess han var 30 år, och även sedan skulle han ha tagit 30 st. enligt hans barnabarns barns berättelser. Hans son Stor Erik Pålsson i Ottsjön var även björnjägare. Under 1700 talet och början af 1800 talet var det god tillgång på björnar och deribland mycket stora Slagbjörnar, d.v.s. då de blefvo så gamla och stora att de började rifva kor och mindre hästar fingo de detta namn, de mindre kunde man kalla ”Myrtuss” eller ”gräsbjenn” emedan de åto gräs m.m. samt myror i myrstackar. 

Emellertid blef en Slagbjörn i Föllinge misstänkt för att ha dödat öfver 60 st. kor och unghästar, det kunde dock vara så att han hade medhjälpare, men själf trotsade han länge jägarens försåt, hvilket tillgick så att han kastade stubbar och dyligt i de björnsaxar man lagt i hans naturliga väg in till åtelen, och denne bestod vanligen af det han lämnat af en ko eller unghäst m.fl. som jägaren plaserade i någon tjock skoglund. Men den kloke björnen, som troligen hade fått sina tassar i någon björn sax, men tagit sig lös och deraf lärt att kasta åtskilligt till dess saxen slog igen och sedan gick han till sitt rof. Men slutligen blef han öfverlistat af ”Isack på Storsve”, i det denne lade ett parti rostjern vid ingången och lade sedan ut den starkaste saxen i en mindre öppning, och när björnen kom kastade han vad han fick tag i på rostjärnet men då han ej fick höra något vågade han ej gå den lämpliga vägen, utan skulle tränga sig in till åtelen från en annan sida. Men då fastnade han i en björnsax som trottsade alla hans försök att komma lös och under det han försökte på olika sätt, gick han även upp i en hög stubbe (afbrutet träd) men fick dervid saxringen öfver stubbändan, och sedan kunde han ej få upp saxen tillbaka. Och icke heller kunde han få lös foten. Det enda han då kunde var att upphäfva ett förfärligt brummande. Lapp- eller Stark Nirs som då vaktade boskapen i närheten ty qvinnorna hade blifvit så förskräckta att de ej vågade se efter kreaturen, emedan den ena kossan efter den andra blef tagen, detta hade vist på gått i flera år men blef värre och värre. Men då Lapp Nirs som hade skjutvapen fick höra björnen gick han genast dit, men då han fick se huru stor och farlig han var, vågade han ej skjuta, utan sprang (gick) cirka 2 mil för att underrätta björnjägaren, men detta blef en lång och obehaglig tid, för björnen som var den störste och starkaste våldsvärkaren inom orten att nödgas vara en så hjälplös fånge. När de hängde upp björnhuden öfver åsarne inne i stugan hade den en längd och bredd som var ovanlig även på den tiden. Se vidare om kor och björnar, under betesmarkerna sid. 35 (i originalet) samt om ”Nybyggarne på afradslanden” (sid 76 i originalet). 

Vill även nedskriva några andra små minnen från björntiden. Det ena från Lits fäbodar i norra Häggenås, der en butöurs med namnet Knut Kari, vaktade kreaturen och medan hon vilade med desamma gjorde hon upp en brasa, såsom det förr har varit almän sed för att skydda kreaturen för broms, flugor och mygg, men så kom en björn och slog till, eller kastade sig över en ko, och det hade väl ej dröjt länge innan kossan varit död om ej den modiga Karin tagit en brand ur elden och satte den i hast till björnens päls, som flammade till så att björnen måste släppa sitt rov och lunkade av ned till en bäck och platsen heter Knut Kari Bränna till denna dag.

Den andra är från Nybodarne i Gåxsjö, då Plan Brita och Kerstin Mårtensdotter, vaktade kreaturen, varvid även ett svin fick följa med, såsom det ofta var brukligt under den förra tiden, men så fick Kerstin se att ett djur låg över en ko varföre hon ropte till, nej se ”grisen” ha blivit tokig, men Brita såg att det var en björn, men i förskräckelen kunde de ej hjälpa kon, men kossorna derimot upptändes av medömkan och stridslust och rusade fram till sin systers hjälp och den modigaste satte sina horn i björnen så kraftigt att han måste släppa sitt rov. Men i stället slog han då omkull sin värsta fridstörare, och butöursan kunde ej göra något, men så kom hunden (deras hynda) och upptog striden, med den påföljd att björnen måste släppa även sitt andra rov, och rymma fältet. Hyndan var borta i tre dygn, och när hon kom tillbaka var hon hes (mållös). Det syntes märken på korna efter björnens grepp.

De Dalkarlar som flyttade hit, till ett nybygge på Störåsen, kunde även ringa björnar, och när de skulle taga en sådan vore även de försedda med modärna skjutvapen som vanligen bestod ev flintlås bössor och ”Stuttsare”. Men Stor Henrik som ej var någon god skidlöpare och fick derföre bära de ej allt för väl packade matsäckerne, men för att i nödfall ha något att värja sig med, högg han en tjock ”bettall” (en spak av furu) till skidstav. Och det artade sig så, under dagens löpningar, att trossbäraren och björnen möttes vid en nedfallen trädstam, och om det var för att försvara sig, eller om Stor Henrik hade mod att utan nödfall börja striden är okänd, han sade endast, och ”så dunkade jag till” ”å så dunkade jag till, en gång till” Så att björnen fick nog. Och på segrarens rop; ”här ä björn” samlades björnjägarne och då satt Henrik på den starke. Och när Stor Henrik sedan kom till Östersund blev han i följd av ryktet om hans strid med björnen beskådat av många, der han gick fram, och det var nog en kraftig man med grova handleder.

Det hände ofta under 1700 talet och ända till 1820 talet att man inne i de djupa skogarne kunde stöta ihop med björnar d.v.s. man fick se desamma och den ene gången kunde de unga björnarne luffa i väg undan, men andra gånger kunde butoursan m.fl. få taga undan allt vad de orkade, björnarne voro dock ej så farliga för meniskor, om de ej hade ungar, eller hade blifvit retat och sårat. Alla de som ägnade sig för jackt af alla sorters vildt, både djur och fågel voro väl altid beväpnade med den tidens flintlåsstuttssare eller annat, och upptog väl vanligen striden även med björnar. Och såsom ett prof bland många, må nämnas, att en gammal bonde i Ulfsjön, som lefde tarfligt och gick i en lång och smal blårock både till kyrkan och marknan under 20 år och kallades derföre Fattig Jonas, och om hvilken många historier äro kända. Emellertid gick han till skogen helgamässaftonen för att vittja sina snaror, och kom dervid öfver ett björn ide och genast skjöt han björnmora och 2ne ungar och då han skulle närmare se efter var det ännu en björn en fjolunge, som han skjöt, ja så kunde det lyckas för en gammal gubbe på den tiden. Olof Andersson i Gåxsjö var även björnjägare såsom sina bröder Hans och Pål, varaf endast må nämnas att han skjöt en björn uppe i en tall (fura) med den flintstuttsare som är förvarat i vår lilla samling. Och sedan han blifvit gammal skulle han med hjälp af sin svärson Karl och barnhusyngling-en J. Ågren taga en björn som de ringat. Och gubben bestämde att hans biträden skulle stänga idets utgång med lämpliga roar och sedan skulle han skjuta, han bestämde dessutom att när han skjutit skulle alla tre, som stodo på skidor hastigt gifva sig undan ett stycke, men Ågren stannade qvar och gaf den sårade björnen en ny kula, så att han blef liggande. Men gubben bler ledsen öfver Ågrens olydnad, ty enligt gubbens mening var det farligt att stanna så nära den in i döden starka björnen (enligt Ågrens son) Samme 0.A.S. fick sedan veta att en björn stigit upp ur sitt ide på våren och genast lade de ut en åtel, samt en björnsax och vittjade några gånger, men som det var långt till platsen å södra afradslandet fick det sedan dröja till midsommartiden, men då var det försent, ty björnen hade börjat ruttna. Och det var sorgligt att se huru han arbetat för att komma lös, och slutligen hade han lagt sig på rygg med saxen på en fot, och den kubbe som var fastkedjat vid saxen höll han i med sina tassar. Stackars djur. Att björnar ligga i ide öfver vintern är en märkvärdig företeelse, såsom mycket annat. 

Vargar göra numera ojämnförligt mycket större skada än björnar och äro även svårare att taga. På andra orter deribland i Helsingland brukades vid början af 1800 talet fånga vargar i stora varggropar. De nedsatte en stång i mitten af gropen och omkring denna en hylla i jämnhöjd med marken, och det öfriga af gropen var väl även öfvertäckt. Vid stången och på hyllan skulle en hund stå bunden och med sitt skällande m.m. locka vargarne i faran och det lyckades en och annan gång. Men för den stackars hunden som fick frysa, och slutligen, eller i vissa fall blifva sönderrifven af vargar, var det nog ett mycket svårt djurplågeri. Vid ett tillfälle möjligen 1818 hade en hop vargar kommit i full fart och dervid även rifvit hunden men kommo samtidigt ned i gropen. Men på morgonen voro vargarne i gropen mycket beskedliga, men det hjälpte ändå icke. De hade även en dylik varggrop på Åsen i Hammerdal vid slutet af 1840, men der jag bodde (hos moster) samt vi skolbarn m.fl. tyckte att de handlade hårt och orätt emot den halfväxta hunden, då vi hörde hans oupphörliga och sorgliga skällande. Men några vargar kom ej och ref sönder deras stackars hund. Även under början af 1850 talen var det ej ovanligt att vargarne kommo in till byarne och detta hälst under December och uppsnappade ej så få hundar som vågade sig ut ifrån gårdarne. Även här i Gåxsjö togo de tre stycken nästan samtidigt. Den sista var en stor och kraftig hund, som torde nästan ha kunnat reda sig emot en, men de voro fem stycken, 3 st. jagade honom ifrån vårt sommarfähus, 2 st. andra kommo emot honom, han hade gärdesgårdar (fägatan) på 2ne sidor ooh vargar på 2ne sidor. Gubben Vikfors kom till oss medan det var mörkt och fastän han var något döf, hörde han att det var ett farligt lif ”mä hunom noli byrsan”. Han var således ej mer an högst 100 alnar (ca 60 meter) ifrån när de togo hunden. Men gamle gubben som kom hitöfver tjärn, der vargarne farit både fram och tillbaka, fick gå oantastat, ty de angripa ej gärna meniskor. Åtminstone ej så nära gårdarne. Per Ersson var ägare till hunden. 

De har ej sällan dödat vargar med gift, och det kan även ha lyckats skjuta dem, samt fånga dem i saxar. Emellertid lida Lapparne mer än andra af vargarnes framfart i deras Renhjordar, och det är väl även Lapparne som numera göra mäst för vargarnes dödande, sedan de genom skolorna m.m blifvit så förståndiga att de våga döda en varg, se vidare härom ”om fjällfolket” sid. 17 (i originalet). Staten har nu höjd skottpenningen for dödande af varg till 50 Kronor (idag ca 1 800 kr), hvilket betydligt bidrager till den goda saken. Ja det är naturligt att Lapparne nu göra vad de kunna för att döda sin gamle fiende vargen, varaf särskild må namnas att de vissa gånger ”ränt upp vargarne” som tillgått så, att då en hop vargar gjort påhälsing i Renhjorden när det varit mycken lös snö, så har några lappar passat på och ”tagit efter spåren” som vid dylika tillfällen liknar en plogfåra emedan hela vargflocken går efter samma spår, när den första vargen tröttnar stiger han på sidan och den nästa blir då först. Och Lapparne som gå samma fåra pa sina skidor komma strax efter och begagna samma satt för att ömsom få vila något, och slutligen börja skidlöparne nå upp siste i vargtruppen, som genast dödas med skidstafven och så fortsättes hetsjakten, dervid lapparne kunna kasta af sig en del af kläderna, ja även mössan, ty nu gäller det att försöka döda några af Renhjordarnes värsta fiender, och detta mål sporrar Lappen till det yttersta. Och skottpenningen torde även bidraga till att stärka närfverna, och den ene efter den andre af vargarne dödas hvilket går raskare i den mån förtruppen minskas. 

Järfvar kunna en och annan gång husera förskräckligt ibland fårhopar. Men lapparne har lidit även af denne dels på sina Renar, men även på sina matdepoter i fjällen. Den kan fångas i saxar.

Goupa eller Varg- och Räflo, bruka även rifva får m.m. men största skadan torde de göra på vildt, särskild hare. De kunna jagas och dödas af skickliga och uthålliga skidlöpare hälst Lappynglingar, för andra är det väl bäst att ej försöka, åtminstone fick jag en sådan åsigt, då jag blev väl uttröttat och fick ej ens se odjuret. Det naturligaste fångtsättet torde väl vara saxar. Vill även antekna ett särskild undantagsfall som förekom i Laxviken vid 1820 talet att ett Lodjur hade kommit in i ett fähus genom gödsel holet under en vinternatt och lefde röfvare bland fåren, men om djuret blef dålig (lat eller sjuk) af så god tillgång på blod, kött och värme och derföre ej kunde finna igen den lilla utgången, eller om detsamma fann sig så väl i denna omgifning, att det derföre lade sig att vila är okänd. Emellertid blef fjöspigan förskräkt då hon på morgonen fick se odjuret ligga i ”jeteten” (foder häcken) och tillkallade husbonden som försatte lodjuret till ännu sällare jaktmarker. Han slog ihjäl detsamma med en skuf måg. Särskild den mindre arten av lodjur s.k. rävlo brukar ofta klättra upp I träden då de bliva jagade. 

Räfven gör väl även åtskillig skada på höns m.m. särskild i de södra orterna, men här på orten är det väl hufvudsakligen endast hare och fågel m.m. som han tillgriper. Men han gör även stor nytta, ty han är en god mössdödare, Och hans värdefulla skinn är väl även en någorlunda god ersättning för den skada han gör och skickliga räfjägare af hvilka det vanligen funnits en eller två i varje by har gjort sitt bästa att fånga räf bara för skinnet och derföre är skottpenning alldeles onödig. Jag vill då särskild nämna att min kusin Erik Pålsson i Ottsjön hvilken utan hjälp tog sin första räf då han var nio år och sedan har han tagit öfer 200 stycken och hans far tog nästan lika många hans farfar och farfars far voro även jägare, se P A S sid. 61 (i originalet). Min far m.fl. i Gåxsjö tog även räfar och jag fick gå och vittja järna (saxan) då jag var liten och så en gång hade det gått i en räf och som det var lite snö på hösten tog jag efter och nådde honom genast. Men han torde se att jag var liten och vände emot mig med sitt utspända gap, så oaktadt jag hade en liten yxa vågade jag ej angripa honom och så stodo vi emot varandra och jag var rädd men så tog han undan och jag blef modigare och gick efter men då jag kom för nära vände han sig åter om och jag såg på hans stora gap, och så stod vi emot varandra flera gånger och hade icke saxen hakat sig fast i några björkar hade jag nog fått gå hem utan räf, men då fick han ej upp hufvude så att han kunde gapa och då slog jag ihjäl honom. Sedan då jag var 12 1/2 år tog jag en räf utan hjälp, och sedan har jag tagit cirka 20. Det är väl i fotsaxar största antalet räfvar fångats men en betydlig mängd har fångats i s.k. Källjärn och en liten del har skjutits. 

Under 1700 och kanske även sedan kunde man fånga räfvar i s.k. träsaxar som voro nästan som en dubbel ljuskIip, det var 3ne spetsar af hvilka den mellersta var betydligt längre och på denna satte man betet, saxen var gjord af ett bräde och ned satt i snön så anpassat att räfven måste resa upp för att komma åt betet, och vid detta försök skulle han fastna med tassarne, eller benen emellan de saxliknande spetsarne. Under samma tid kunde man skjuta räfvar från ett hol i bastugan (torkhuset) som värmdes upp, så att skytten kunde sitta och vänta tils räfven kom på den utlagda åteln under ljusa nätter. Man kunde även skjuta räfvar från boningshuset (vardagsstugan) der man hade ett litet hål på norra väggen och åtelen hade man då placerat på lämpligt ställe vid stugan. Det sades att Hans Andersson i Gåxsjö hade ordna så att han på samma sätt sköt räfvar från vardagsstugan att ej tala om, att man både förr och nu skjutit rävar vid dagsljus. Ellertid torde man i vår tid, få vänta bra länge innan man finge skjuta en räf från dagligstugan, och att få någon i träsaxar. Och det nya påbudet att ej få fånga räfvar i saxar, ja icke ens i sådana som slår öfver hufvudet s.k. källjärn som gifver en nästan ögonblicklig död, torde ha tillkommit genom medvärkan från s.k. ledighetsskyttar och opraktiska djurskyddsvänner, ty i s.k. källjärn får räf m.fl. en hastig död. Men icke så med hagel bössor då han kan pinas månader och år, och det under flera år begagnade giftet och som fortfarande torde komma att användas är från flera synpunkter det mäst förkastliga och djuren kan i vissa fall få pinas mycket längre. 

Bäfvern var ett märkvärdigt och värdefullt djur, som lefde i stora samhällen på lämpliga platser der de byggde hus eller dammar samt gångar i jorden, ty bäfverns natur fordrade att de under sin vila skulle ligga på lämplig höjd öfver vattnet, för att kunna ha sin spol nere i detsamma. De gnagde omkull de träd som behöfdes, och de gamla sade, att de även kunde aptera dem i lämpliga längder för framforsling till byggnadsplatsen. Och vid 1870 talet sades det, att det även då, fans märken efter bäfverns arbeten, såsom spetsade stubbar samt hol efter gångar i jorden i Äng vid Storån, der det förr var en mycket talrik bäfver koloni, så att de gamla Gåxsjöborna hade den öfvertygelsen att den aldrig skulle taga slut, eller som slagordet lydde, ”Att om allt annat tager slut. Så tager aldrig Haran i skogen och Bäfvern i Äng slut”. Och de togo mycken bäfver derstädes. Och Pål Andersson i Ottsjön torde ha satt högsta Rekordet, då han tog aterton bäfrar på en vecka, derstädes i björnsaxar med rofkol som lockbete. Jag tänker dock att de gamla s.k. ”Hjuljärnen” som voro starka och taggade, samt sedan bäfvern tog slut, fick namnet utterjärn och källjärn, var mycket mera lämplig vid bäfverfångst än björnsaxar. Vid Elgsjöbäcken ett stycke nedanföre sjön torde även ha varit en bäfverkoloni efter som platsen heter ”Bäfverdammet”. Men det af Gåxsjöbor uttalade slagordet ”Att bäfver aldrig skulle taga slut i Äng vid Storån” besannades icke. Och vi se af detta och mycket annat huru dumt det är, att ”snålheten får bedraga visheten”.

Utter, äfen detta djur kan reda sig som bäfvern både i vatten och på land. Han uppehåller sig dock hufvudsakligen i vatten, utom vid sina flyttningar emellan strömmar och bäckar m.m. särskild under vintern, men vid dessa vandringar har han ofta blifvit fångat. Och hans spår i den lösa snön liknar en fåra med små grubbor efter fötterna. Den har dock hufvudsakliggast fångats i s.k. Utterjärn med fisk som bete. De kunde under 1840 talet även fånga honom i bäckar der de gjorde fördämningar, för att tvinga honom upp för erhållande af luft i tillämnade hol, och der passade man på och dödade honom. Och här på orten fins det väl numera ej många qvar i följd af hans värdefulla skinn, som lockar nitiska jägare nästan på samma satt som vid utrotningskriget emot bäfvern. Ja, så går det. 

Mård eftersökes även mycket energiskt af nitiska jägare för hans dyrbara skinn, den lefver af vildt m.m. Förr tog man mård m.m. i stora fällor (stockar). Det vanligaste fångstsättet är nu, att skjuta honom uppe i träden, eller att passa honom då han gömt sig uti iholiga träd, eller ock i saxar med lockbete. Men det är väl ej många qvar.

 Hermelin (vessla och lekatt) lefver även af vildt såsom möss och fågelungar m.m. Han brukar även stjäla fisk m.m. då han finner ett lägligt tillfälle. Den fångas i saxar och fällor. Skinnets värde var förr cirka 3 skilling men nu kostar ett sådant kanske 3 kronor (till stor glädje för alla förståndiga möss). Detta lilla djur, kan även, enligt flera iaktagelser fånga tjäder och orrar m.fl. då de lagt sig till vila i snön, i det han kan haka sig fast omkring deras halls och är icke rädd att följa med, men under färden gnager han sönder deras halls och sedan blir det snart slut med resan. Även denne har varit eftersökt för sitt under senare tiden onödigt dyra skinn. Ja, detta lilla djur gör betydlig skada, men även betydlig nytta, å möss m.m.

 Ekorrar är ett lifligt djur, dess föda under vintern är frö i grankottar m.m. men under sommaren finner han mycket. Förr brukade man torka eller så att säga steka ekorrkroppar i spisen och äta desamma, de liknade då skorpor. Och skinnen såldes under namn af ”gråverk” m.m.

 Hare har varit talrikare förr och fångades hufvudsakligen i snaror och det vissa gånger i så stort antal att man måste salta ned en del, som sedan torkades för att användas som spickekött. Pål Ersson och Per Ersson i Gåxsjö fingo 23 st. harar på samma dag, den senare bar hem sina 12 harar från trakten af Tulusen, oaktadt det ej var så liten snö på sjön m.m. Men när han skulle stiga upp på morgonen var han mera ofärdig än förr, och fick dragas med det onda i höften hela sin tid. Nu är det förbjudet att fånga harar i snaror, ty man har antagit att han skulle få en hastigare död genom skjutning och kan hända det är så, men fallet är något likt förbudet att få begagna sax vid dödande af räf, sid. 67 (i originalet) och det säges af jägare, att de skjutit harar som varit odugliga emedan de haft gamla hagelsvärmar i kroppen. Således torde man icke altid få de harar man sårat. Och att hålla sig med harhundar torde i många fall vara ett dyrt nöje.

 Hundar är visserligen ett husjur, men den kan vidröras med några rader ändå. I min barndom var det, om jag mins rätt, bara gråhundar, och de flästa voro mycket vackra, ty det var sed att man skulle ha hundskinnspelsar och derföre födde man upp hela kullar med gråhunsvalpar, så att man även kunde sälja betydligt med skinn och pelsar ifrån orten och då man ej på den tiden hade timmer att sälja, måste man ha något annat och deribland hundskinn och pelsar. Nu derimot har man så stora och många inkomster att man kan hålla sig med rosiga och kulörta hundar. Och det är väl bäst att var och en får ha de hundar han tycker mäst om. Men jag som är gammal tycker i många fall om det gamla, och de gråhundar man hade i min barndom voro väl hufvudsakligen afkomlingar från den gamla jämthunden, som utom det präktiga pälsskinnet äro kloka och präktiga på många sätt. Men de kullörta äro så tomma och frusna. 

Svin voro förr mycket högre och hade en pels med mycket tjockt och långt hår, och voro ofta svarta varaf ett stycke skinn fins här, och de fingo till stor del själf skaffa sig föda under somrarne under 1840 och 50 talen samt förut. Under 1870 och 80 måste de altid stå inne och urartade, och fingo krokig rygg, ben och hufvud, nu har man åter ett godt ras.

Elgar, som enligt de gamlas utsago, gingo som jethopar fångades i gropar om nära eller cirka 4 alnars (ca 2,5 meter) djup, vari träspjut voro nedsatta, och dessa voro möjligen i de flästa fall försedda med järnhylsor vars spets hade cirka 1 a 1 1/2 tums breda eggjärn, spjut af bara järn och stål torde även användas under den senare tiden, och öfver dessa spjut täcktes grafvarne fint och försåtligt. Elgfångst i gropar idkades samfäld af skilda byalag, på så sätt att hudarne delades, men kropparne skulle tillhöra de närmast boende, d.v.s. de som hade skyldighet att vittja. Emellertid torde nog de stackars sönderstungna djuren ofta få ligga och pinas flera dygn, ty det torde väl ej löna sig att vittja alla dagar. Men sedan en nittonårig yngling i Ede Per Månsson (eller Mårtensson) föll ned i en Elggrop och blef genomstungen så att tarmarne runno ut, varaf döden följde efter 1 1/2 dygn, detta hände år 1788. Och i följd af detta blefvo sådana fångstsätt genom Sockenstämmobeslut förbjudna i Hammerdal, men de idkades även sedan såsom annat tjufskytte. I en senare tid användes s.k. drag, som bestod af en grof roa eller lunna med ett kort spjut i ena ändan och den andra fästades vid 2ne träd, sedan spändes draget i en båge och fästades i ett lätt lossat giller, som stod i beröring med en sträng eller tömm öfver Elgens tillämnade väg, varigenom gilret och draget skulle lossna och slå till i det ögonblick Elgen kunde träffas vid hjärtadt af det farliga spjutet, men dessa voro även farliga för både folk och kreatur.

Snaror af grofva rep har även använts vid Elgfångst. Vid alla dessa 3ne fångstsätt användes enkla och omärkliga stängsel för att leda Elgarne i faran. Ett annat grymt sätt att döda Elgar, utfördes af skjickliga och uthålliga skidlöpare som jagade och pinade de stackars djuren på vårarne då den djupa snön blifvit hård så att de i dödlig ångest ej gärna kunde komma undan och dervid kämpade för sitt lif, till dess hud och kött i vissa fall kunde slitas bort från deras ben i den hårda skaran. Och det skall ha förekommit att drägtiga Elgkor fallit på knä inför och emot sina förföljare! Stackars djur. Och även då tjufskytte sker under menskligare former, är det ett ont som borde ryckas upp med rötterna, men då tjufskytten har medhjälpare har det altid varit svårt för ordningsmakten att få de skyldiga straffade. Det torde dock vara bättre nu än förr. Jag tänker att Elgfångst, även under tillåten tid borde inskränkas, ty detta värdefulla djur har förminskats allt för mycket ifrån den tid de gingo som jethopar. Och huru många tusen Elgar, Bäfrar och Uttrar m.fl. skulle ej kunnat lefva och förökas bara inom Jämtland utan att gjöra nämnvärd skada? Och hvilket betydligt bidrag till köket och kassan, skulle man ej årligen kunnat få af dessa värdefulla djur, om de blifvit förståndigt skyddade för varg liknande jägare? Men det är nu delvis försent att tala derom.

 Tranor (och även ”grågås” gäss) har man förr ofta fångat i snaror och saxar på vårarne, då de kommo och sökte upp de första barfläckarne vid källor och dylikt och det hände att de kunde få lämna sin ena fot i den försåtliga saxen för att sedan lida en långsam död. Det är dock i detta fall mycket bättre nu, dock torde detta delvis bero på att det nu lönar sig mindre. De kunde även en och annan gång skjutas. 

Svanor har sällan kommit till våra orter. Och dessa, att ej tala om andra fåglar m.m. har sin maka mycket kär. Och det hände att då ett sådant svanpar kom upp till Svaningen, sedan sjöarne blivit isfria, att den ena blev genast skjuten av en oförståndig skytt, och att den efterlevande kom tillbaka flera gånger även en gång andra sommaren och dervid uppgivande ett sorgligt ljud. De som sågo svanen och hörde hennes sorg tyckte att detta var mycket sorgligt. Enligt vad de gamla berättade under 1840 talet.

Änder har förr hufvudsakligen skutits på vårarne men nu är det betydligt bättre öfverallt. Utom att vissa yrkesskyttar, med sina hagelbössor m.m. torde såra och döda allt för många, särskild af ungarne. Det gifves dock undantag, varaf jag vill nämna ett fall, nämligen från Gårdstjärn i Gåxsjö, der man genom en oskrifven lag låtit änder med ungar få vara i fred derstädes, och denna åtgärd har sedan genom skriftlig öfverenskommelse och fridlysning förnyats så att de nu under cirka 50 år ej skjutits något nämnvärdt derstädes och då endast af främlingar som ej viste om förhållandet, men såväl dessa som ock, om det varit någon af byalagets unga och lifliga skyttar som har haft lust att skjuta, har genast afstått derifrån då vi talat vid dem om saken. Och det var så att säga, en oerhörd mängd änder af flera slag, ty det var oerhörda mängder troll af olika fasoner i den lilla tjärnen som torde utgöra en läcker föda för en del änder, och en del torde även lefva af gräs och kunde även gå upp i höläjderna. Och som ett litet prof på huru spaka de kunde vara må anteknas att då jag slog det långa starrfordret vid tjärn kanten slog jag af hallsen på en stor ann, som sedan flög emot mitt bröst, och höll sig der, tills blodet runnit af henne och hon föll ned, detta gick fort men blodig blef jag, och under ett annat år slog vår slottkarl Sved Ola hufvudet och den ena vingen af en mindre ann uppe i höet å näset. Men nu har det kommit friskt vatten efter det nya diket ifrån sjön och utloppet från tjärn är uppränsat, varaf följde att mer än hälften af ”trollen” äro borta och tjärn är mycket mindre och antalet änder har även förminskats. Men ännu är det många som uppföder sina ungar derstädes. Det var även ett nöjje för så väl oss som för främlingar att få se så många stora och små änder i fred och ro uppföda sina ungar invid gårdarne. Och det hände nästan årligen att någon af de större arterna kommo macherande förbi våra husknutar med sina många och stora ungar, för att flytta dem till Gåxsjön. Men att 6 a 8ta st. änder kunde sätta sig på Gåxsjö kyrktorn och kyrktaket var på sitt sätt ovanligt och hände på sensommaren 1901 a 1903 och dervid kunde några flyga ett litet stycke, men satte sig åter på tornet.

Tjäder kunde man enligt de gamlas berättelser skjuta ”på leken” och de kunde äfven sätta ut snaror på dessa platser, men då någon tjäder tupp gick i en snara och började hoppa och flaxa, blef han genast angripen af de andra, emedan han ej torde uppföra sig anständigt enligt tjädertupparnes sed. Tjäder med honor fångades i snaror på höstarne af gamla gubbar och unga pojkar, som derigenom kunde förtjäna en slant. Och skjyttar brukade skuta desamma särskid på vintern, då han satt uppe i talltopparne. Nu får man ej fånga fågel i snaror, så att gamla och barn må se sig om efter någon annan inkomst, och det lär väl nog gå bra för de flästa. Emellertid har nu skyttar befriats ifrån många konkurenter och torde tjäna stora pengar vid skjutande af tjäder m.m. Mig synes dock som, om man begagnat hinkor, till sina snaror, som jag m.fl. begagnade cirka 60 år tillbaka så hade detta knappast varit mera djurplågeri än vad som kan följa med skjutning, då en och annan blir bara sårat. 

Orre om den kan sägas nästan det samma som om tjäder men orre söker ofta sin föda även i björktoppar och var mycket talrika förr. Och det var ett nöje att höra hans spel på vårarne då de sökte locka till sig honorna, och man kunde då få höra spelande från flera ställen, även i närheten af gårdarne och då var det vår och allt var roligt, nu hör man sällan orre. 

Hjärpe har även minskats betydligt, ty de som har god tid, kan med god framgång sopa bort Hjärpen med sina hagelbössor. Utom vid ungarnes uppväxt brukar hjärpen uppehålla sig parvis i varandras närhet. Och dervid ofta pipa och svara varandra, även skyttar har medfört så kallade hjärppipor med vilka man narrat den intet ont anande hjärpen inom ”skåtthåll”.

Ripor har även förminskats tack vare hagel bössor m.m. Ty vissa herremän m.fl. torde ha ett stort nöje i att skjuta ripor och ungar särskild i fjälltrackterna. Förut kunde det vissa år komma mycken fjällripa även hit, så att under vintern 1852-53 togo vi inom gården 185 st. ripor, deraf tog jag cirka 100 st. och far m.fl. öfriga, men vi fick då ej mer än 6 skilling pr. styck. Men det är nu 63 år sedan jag fick så många ripor, och förr i tiden tog en Norsåkerbo kanske ännu flera på en vinter. Men efter 1853 har jag knappast tagit en enda ripa och icke heller många andra fåglar. 

Rapphöns före kom icke här, så vitt jag mins under min barndom, och det är väl först under de senare åren de kommit hit, och de får lida mycket af snö och köld och torde i de flästa fall, gå åt för varje vinter. 

Att Skator bygga sina bon och lägga sina ägg och utkläcka sina ungar inne i hus torde sällan förekomma och må derföre anteknas. Och detta hände i vår gård år 1912 att ett skatpar byggde sitt bo på en ryssja upp under taket i båthuset. Men då jag fick se detta och höra af en pojke att hon även hade ungar lät jag honom slå ihjäl ungarne, ty vi tycker ej om skator emedan hon tager ägg och ungar af husvalan m.fl. Men skatparet höll även sedan hus i båthuset både under sommaren och följande vinter, d.v.s. att nästan altid både sent och bitida samt natt och dag då vi kommo till båthuset flögo de ut derifrån der de hade sin plats på ryssjorna eller några stänger nära taket, och andra våren började skatparet bygga upp sitt gamla bo (rede). Men olyckan ville att båda två gingo in i en af ryssjorna och när jag då fick se detta, kanske ej första dagen släpte jag genast ut desamma, men efter detta vågade de ej längre ha sitt hem i båthuset. Men jag var sedan ånger öfver att jag lät slå ihjäl ungarne och öfver att jag ej stängde igen ryssjorna ty om de fått vara i fred hade det väl blifvit minst lika tama som änderna i Gårdstjärn. 

Fiskhökar voro förr mycket vanliga både vid Gåxsjön och andra sjöar häromkring, men nu är det många år sedan jag såg någon, visserligen har man huggit ned några gamla furor på vars toppar de hade sina stora bon, men de kunde väl bygga på någon mindre topp, men de äro borta och det är bra, ty de fångade ej så lite med fisk, och för dem som ej sett sådan må nämnas att de kretsade omkring sjöarne från morgonen och en stor del af dagen och dervid på en höjd nr cirka 50 o 70 alnar (ca 30 a 40 meter) och när han blef varse en fisk stannade han och så, i många fall slog han då till kanske lika hårt som en sten kunde falla och vid vart 3dje eller 5te slag kom han med en fisk, men kråkor kunde vissa gånger röfva ifrån honom hans byte, så att han ej fick något till sina ungar. Och så kunde det även gå så att han högg allt för stora fiskar som drog honom ned i djupet, men då skrek han hårt och spjärnade emot, och fisken drog hit o dit. 

Lom är dock mycket skadligare och torde bara i Gåxsjön taga tio a 20.000 småfiskar årligen och borde derföre om möjligt utrotas.

Ytterligare om djur och foglar, samt jakt och fiske förr och nu 

Under den tid Gåxsjö by, ej hade några bofasta grannar i nordväst, närmare än i Uhl (jule), Sörli. Voro de innehafare av de vidsträckta områdena, upp till Stakafjället och troligen även till Gåxsjö vita fjäll. Och även i en sednare tid, till och med början av 1820 talet, innehade de utom sitt eget område både Norra- och Södra avradslanden, som nu utgöra säx byar. Och några bevingade ord från dessa tider, kan lämna en liten bild, om hvilken oerhörd rikedom, på djur och fisk, som då uppfylde nämnde områden. 

Att ”om allt annat tar slut, så tager aldrig haren i skogen och bävern i Eng slut”. 

Att ”Elgarne ginge som jethopar”, samt 

Att dess mera fisk de togo dess mera fisk blev det”. 

Vi har ej något särskild uttryck om Utter och annat vildt, men vi har hört och vetat, att det fans mycket av alla slag. Ja, det var så under den förra tiden. Men bävern tog slut. Och de stora Elghoparne äro borta. Och erfarenheten, har visat, att icke heller fisken förökas derav, att man dödar honom. Men det är även så att fiskens, och fåglarnes avkomma äro till stor del även beroende av väder och vind och många andra omständigheter under deras första utveckling. Och om särskild den nedlagda fiskrommen och det utkläckta ynglet kunde skyddas från förstörelse skulle vi trotts oförståndig fiskning, likväl då den hunnit växa till, ha fisk till överflöd, även om man misshushållar med densamma, men då detta icke kan ske, åtminstone icke emot naturkrafterna, borde vi rätta oss efter förhållandena sådana de äro. d.v.s. att icke beskatta det lilla antal fisk, som lyckats leva över de första svårigheterna allt för hårt. Men tyvärr, har man på många ställen, minst av allt, tänkt på fiskens värde och dess bestånd. Och om några av största orsakerna till fiskets förfall, vilja vi särskild framhålla.

– Att fiske delägarne fördubblats många gånger, från den gamla tiden, hvilka under den stora konkurensen efter fisk även funnit det behövligt

– Att förbättra sin fiskeredskap, men derigenom förökas icke fisken utan tvärtom.

– Att avstänga- eller taga fisken under hans gång till de goda lekplatserna.

– Att fiska oförståndigt på lekplatserna.

– Att man nästan över allt har begagnat för mycket finmaskade fiskredskap.

– Att våra fiskevatten icke kunna värksamt delas emellan fiskerätsdelägarne varav följer, att alla vill taga sin del av den gemensamma egendomen, och en del att icke säga många, tyckes ej ha någon tanke på fiskets bestånd och förbättrande. 

– Att den, under sednare tiden bedrivna timmerflottningen, har på olika sätt förorsakat stor skada på det späda fiskynglet, varav endast i Rångnoret hundratusenden dödats av det förorenade vattnet m.m. att ej tala om de hundratusende rom, som nedläggas på lekplatserna men till stor del uppätes av lake och andra snyltgäster.

Efter dessa m.fl. tydliga orsaker till fiskets försämring, borde alla bliva eniga att så långt vi kunna, skydda och förbättra våra fisken, ty om vi inlade hälften så stor omsorg om våra fisken, som om våra husdjur, skulle de kanske lika tacksamt belöna vårt arbete och våra uppoffringar, i det vi sedan eller derigenom finge mera fisk, med mindre arbete. Gåxsjö by och många andra, har visserligen gjort något för fiskens bästa, i det de kasserat sin mest finmaskade fiskredskap, hvilket naturligtvis varit till stor fördel, men i följd av ofvan påpekade missförhållanden m.m. är fisket betydligt sämre än förr. Och särskild i följd derav, att vi icke kunna dela våra fisken, följer även, att de som har jämförelsevis bättre tillgång på finmaskade nät, för att kunna behålla sin andel av fisken, vill förorda sådan fiskredskap de själva äga. Och dessutom vill någon påyrka att i skola försöka återtaga vår gamla sedvane rätt, att var och en får fiska såsom han behagar, ty gammalt gjorde de så, de togo vad de kunde och hade fisk nog! Ja, så kan mon resonera.

Men andra derimot vill förneka det berättigade, i att skydda och förbättra fiskena, men frukta att det är oklokt att låta honom växa och förökas allt för mycket, ty kan hända att fisken då ej finner tillräcklig föda. Ett sådant tal kan under vissa förutsättningar ha större fog för sig än det föregående. Men vi betvivla om det är värkligt alvar, i en sådan farhåga, då de torde minnas att fisken i våra sjöar var lika god under den tid det fans minst två gånger så mycket fisk i de samma. Och enligt vad vi alla borde känna till, behöva vi numera, alls icke vara rädd att det blir för mycken fisk, utan tvärtom.

Och hvad det angår bäfvern, torde även de, som ej tyckes ha någon omsorg om småfisken, eller lust att vänta något på hans tillväxt likväl undra varföre de icke skyddade den värdefulla och oskyldiga bävern? Och vi har lust ett tillägga detsamma om Elgen och även Uttern. Ja, varföre skulle de handla så lättsinnigt emot dessa värdefulla djurarter. Då tusenden av varje sort hade kunnat leva och förökas bara i Jämtland, utan att göra nämnvärd skada. Och vilket bidrog till köket och kassan, hade de ej kunnat lämna för varje år. Ja, varföre har man varit så trög och likgiltig om att skydda de värdefulla djuren, och även den värderika fisken? Här sannas fullkomligt, att snålheten bedrog visheten. Och vi kunna tillägga att det praktiseras lika oförståndigt ännu, särskild vad det angår fisken, oaktadt många inser det dåraktiga, i ett sådant förfarande.

”Skör” (skator) gör skada på svalägg och ungar samt hönsägg m.m. och är derföre mindre omtyckt, oaktadt de äro hos oss även under vintern. De gamla sade att hon börjar bygga sitt ”bol” (rede) på fettisdagen? 1910 byggde ett skörpar sitt bo på en ryssja upp under taket i ”nöstran” (båhuset) hos oss, hvilket var ovanligt. En gosse fick rifva ned ”bolet” och döda ungarna, men skatparet har även sedan haft sitt hemvist utan rede på ryssjorna derstädes både natt och dag i flera månader då de ej varit ute särkild vid gården för att skaffa sig föda m.m.