Artikel från Gåxsjöboken

På Olof Pålssons sten vid kyrkan kan man bland mycket annat utläsa all byn fick telefon 1888, lantbrevbäring 1889 och poststation 1892. Det var naturligtvis viktiga händelser men särskilt beträffande telefonen ingen allemanstillgång. De först abonnenterna blev därför Prästgården (nr 1) och kommunalordförandens (nr 2). Bl a på Öjen i Nyland delade man på en linje (nr 3) som då fick beteckningarna a. b och c. Det blev inte så många gårdar som kostade på sig nymodigheten de tio-femton första åren. Året 1902 byggde skräddarmästaren Per Pålsson upp Söränget och tog på sig att sköta både telefon- och poststation. Men fortfarande så betalade varje abonnent ett arvode direkt till stationsföreståndaren och den summan ansågs allmänt för hög. För att få s k ”fristation” och därmed anställning hos Kungl Telegrafstyrelsen fordrades minst 20 abonnenter. Detta lyckades med råge och en ny och modern växel installerades. Söränget blev byns kommunikationscentrum under ett halvt sekel eftersom postbussarna även hade personbefordran. Döttrarna övertog så småningom ansvaret. Mia för post och Ingeborg för telefonstationen.

BILD
Mia Pålsson vid växelbordet.

Särskilt uppsving fick verksamheten när postorderförsäljningen kom igång på allvar. Katalogerna från Åhlén & Holm och Oscar Åhrén blev dåtidens internetfönster mot världen och konkurrerade med de lokala affärerna och hantverkarna. Postsparbanksboken med de förmögenhetseggande märkena blev lite var mans egendom. I postlokalens allmänna rum kunde det ibland bli mycket folk. Särskilt vintertid när bussarna var försenade, men alla väntade utan irritation på att få sin dagstidning. Tiden fördrevs med goda och ibland dåliga historier och kanske också med lite lokalt skvaller. Genom telegrafstationen kunde man få telegram i samband med högtidsdagar av alla slag och för dem som saknade telefon hemma fanns tillgång till ett samtalsrum. I mitten på femtiotalet hade tekniken gjort sådana framsteg att telefonitjänsterna kunde skötas lika bra från en station i Hammerdal och 1956 lades verksamheten ner och Ingeborg Eriksson pensionerades. Samma år flyttades posten till Mårten Mårtenssons affärsfastighet och Mia Stierna efterträddes som föreståndare av sonen Åke. Under sextiotalet blev lantbrevbäring modernt igen och poststationen drogs in den 1/9 1967 och Gåxsjö fick Hammerdal som postort. Något år tidigare hade Karin Persson blivit föreståndare och hennes sista dag på posten i Gåxsjö bestod i att stämpla massor av sistadagsbrev. Därmed sattes punkt för ytterligare två serviceinrättningar som satt sin prägel på bygden och flera nedläggningar skulle följa.

Exempel på ett av Gåxsjö kommuns försök att förbättra kommunikationerna som tidvis var ganska dåliga.

Brev till Postdirektionen, Stockholm

Gåxsjö kommun får härmed vördsamt anhålla, att bättre postförbindelse för Gåxsjö, med dess kommunala och kyrkliga myndigheter, snarast ordnas. Genom den inskränkning i postbusstrafiken Munkflohögen – Laxsjö, som från och med den 1 juli 1940 vidtagits, ha vi till vår bestörtning och sorg, märkt att post anländer till, och avgår från Gåxsjö endast tre dagar i veckan. d.v.s. postförbindelsen har blivit avsevärt försämrad sedan förra världskriget, då postgången i alla fall var daglig. Med tanke på de svåra tidsförhållandena, skulle vi icke begära någon förändring, om det inte vore så att Gåxsjö låge milatal från järnvägsstation och om verkliga svårigheter förefunnes för postverket att tillmötesgå vår begäran.

Det förhåller sig nu så att Gåxsjö kyrkby ligger 9 km från Jämtlands Sikås och 16 km från Munkflohögen. Vidare tillkommer, att mellan Gåxsjö och Sikås uppehålles daglig förbindelse av icke mindra än tre s.k. mjölkskjutsar (två personbilar med släpvagn, en gengasdriven lastbil går ända till Laxsjö, som också fått vidkännas samma försämring i postgången).

Nu blir alltså det orimliga läget detta att Gåxsjö, varifrån post distribueras även till Lomåsen och Nyland, icke får någon post fyra dagar i veckan, trots att det endast är 9 km till närmaste järnvägsstation och trots att icke mindre än tre bilar skulle, mot en ringa ersättning, kunna taga med post dagligen mellan Sikås och Gåxsjö.

Vi finna det självklart att Postdirektionen med dess omtanke om allmänhetens bästa, icke nu skall finna det omöjligt att ordna med daglig postförbindelse för Gåxsjö. Kostnaden torde i jämförelse med vad Postverket förut utbetalat bli synnerligen ringa, om det tills vidare ordnades så, att postbefordran de fyra dagar i veckan då postbussen icke har post via järnvägen, skedde med någon av mjölkskjutsarna. Här kan också nämnas att den gengasdrivna lastbilen skulle kunna taga post även till Laxsjö.

Vi våga sålunda uttala den förhoppningen att det icke mer skall ske, så som det nu sker varje vecka, fastän det låter otroligt, att post behöver ligga still tre dagar för att komma till en plats i en järnvägs omedelbara närhet, och dessutom till en plats som har daglig förbindelse med järnvägen.

Slutligen kan ifrågasättas, om icke den mest praktiska lösningen skulle vara den att postbussen utgick från Sikås i stället för Munkflohögen de tre dagar i vecka som den nu går. I varje fall skulle det då bli betydligt mera passagerare från Gåxsjö, då förbindelse härigenom skulle bli möjlig med Hammerdal, där läkare, veterinär, järnhandel mm finnes. Posten till Raftsjöhöjden skulle alla gånger kunna gå med mjölkskjuts över Sikås.

På grund av sakens utomordentliga betydelse för Gåxsjö kommun, anhålles om skyndsam behandling av ärendet.

Gåxsjö den 1 juli 1940.

Enligt kommunalnämndens uppdrag:

Olof Svensson