Artikel från Ol Pålsa krönika

År 1850 blev det Folkskola i Hammerdal, förut var det endast små byskolor, der en eller flera af grannarne skaffade sig en skolmästare, och då hälst någon gammal gubbe som kanske ej orkade göra något annat. Och bland sådana som jag mins i Hammerdal må nämnas Västlund i Sikås, Olof Månsson i Fagerdal, ”Träben-Anders” från okänd ort, Fanjunkar Lagerstädt från (Grötom) Häggenås, och Anders Björk från Lomåsen m.fl. En stor del af undervisningen meddelades dock i hemmen af föräldrar och syskon samt goffar och gommor m fl. Det var dock så att själfva grunden för undervisningen fick både äldre och yngre vid de årliga husförhören, ty Presterna försökte noga gifva goda råd både i stafning och läsning och ej sällan belönades de små med en slant eller åtminne med ett uppmuntrande ord. Och dessa husförhör kunde även likna en äxamen, med pådrifvande och förmanande, både små och stora att ej försumma boken och särskild sin kristendomskunskap och dessa husförhör hade ej blått en god invärkan på läskunnigheten, utan även på den Kristliga öfvertygelsen och sedligheten i synnerhet då Presterna voro mera alvarligt påverkade af Guds ord och ande. Och för dem som hade lust att utvidga sin kunskap i olika ämnen fans det även på den tiden många historiska och vettenskapliga böcker utom de kristliga läroböckerna som dock begagnades mera än andra böcker. 

Men från och med 1873-74 då den s.k. ”Stor-tia” började har tidningarna mer och mer trängt ut goda och allvarliga böcker särskild bland en del af de unga som i stället fått lust att läsa romaner som ej sällan innehåller mer eller mindre gift som förderfvar den kristliga tron och lifsåskådningen, hvilket redan burit många sorgliga följder.

Men vi må nu återgå till de små och delvis dåliga byskolorna. ”Träben-Anders” behöfde ej något träben, men han hade fått det namnet och ett ”öknamn” kan många få af mindre vänliga medmeniskor och han var något olik andra och trodde sig väl vara lika förståndig som prästen. Han gick dock till kyrkan en och annan gång men vid ett tillfälle gick han omkring liksom för att söka få reda på var prästen var, och satte sig slutligen i predikstoltrappen och då en sådan kunde anse sig klok och myndig, så ligger det väl i vår natur att tilltro oss vara klokare än vad vi äro. Och då böra vi ej förundra oss alltför mycket öfver om bättre lärare m.fl. även känna sin värdighet, varaf en del torde anse sig minst lika behöflig som presterna. Emellertid fick jag börja min skolgång hos denne Träben-Anders då jag var fyra år och tre månader, men då detta var ovanligt för mig bad jag om lof att få gå ut och så sprang jag hem och bad att få läsa hemma. Men min syster som var tio år äldre, följde mig genast tillbaka och efter denna min första skoldag och rymning gick det någorlunda bra sedan, ty skolmästaren var särskild snäll emot de mindre barnen och jag, samt den minsta af flickorna fingo även sitta på hans knä (och denna lilla flicka blef efter 17 1/4dels år min hustru). Men då skolmästaren sade att jag skulle ”räken ola” (i a,b,c,) förstod jag ej hans mening att säga dess namn, hvilket jag nog kände, utan började räkna 1,2,3, o.s.v.                                                                                            

De gamla byskolmästarne voro mycket nitiska att hålla på länge och hos denne kunde vi fortsätta till kl. 8 på qvällarne, ty han ville väl göra sitt bästa med barnen samt göra rätt för maten och för några skillingar till framtida behof. Och innan skolan afslutades för dagen, skulle några af de större barnen läsa ett stycke vardera af aftonbönen i Psalmboken. Och oaktadt vi fingo ”skvallertimmar” (rast) blef det allt för långa läsdagar så att rösten slutligen blef torr och gnällande, och hemma i gårdarne måste man särskild under senhösten hjälpa de små under hemvägen. Och en gång blef jag buren ”qvarnsäck” af vår dräng ”Gärdlund-Ola”. Skolan räkte blått en månad men flyttades ändå emellan 2ne gårdar, och tuppen brukade även på den tiden ”skit” då vi voro flitiga att läsa i a, b, c, boken.

Fanjunkar Lagerstädt höll skola i Gåxsjö en månad andra året men afslutade läsningen för dagen vid 6 tiden på samma sätt som den förra. Och så brukade han berätta historier under rasterna och särskild om sina strider med Ryssarne och huru han m.fl. kunde sätta handen framför ögonen för att skydda desamma för kulorna, och att de kunde finna kulor i sina fickor efter striderna m.m. Och vi undrade om allt de der kunde vara sant, och i synnerhet de äldre barnen trodde ej.

Den undervisning som medelades af sådana gård- eller byskolmästare eller af föräldrar och syskon m.fl. i hemmen var så att säga, nära god i läsning och kristendomskunskap ty prästerna höllo en energisk kontroll deröfver vid de årliga husförhören och dessutom gick man nästan alltid till kyrkan och hade då vanligen barnen och de unga med sig och både det ena och andra var till stor välsignelse. Men en del barn blefvo försummade af föräldrar och målsmän varaf särskild ett fall må anteknas. En gumma i Mullnäset som hade fyra barn försummade desamma mer än andra och försvarade sig med, att dess mindre man lärde, dess mindre hade man att svara för. Och särskild hennes älste son Olof hade i följd deraf en sådan rädsla för husförhören att han sade, att häldre än han gick på ett sådant, skulle han göra slut på sitt lif. (Och de som höllo sig ifrån husförhören under flera år räknades nästan som hedning). Och hans syskon blefvo även som nämnd är försummade men dessa måste slutligen lära sig något och detta hufvudsakligen i den nybildade Folkskolan i Hammerdal, men det syntes underligt då Lars, hennes andre son som då var öfver tjugu år stå i samma cirkel som sjuåringar för att lära sig det aldra enklaste och ha en mycket liten flicka Helena J.D. 13 till ”monitör”. Deras broder och syster som då voro cirka 18 och 15 år kommo ej på skolan under min skoltid. Och jag vet ej om prästerna och deras medhjälpare hade rätt att anlita Statens hjälp på den tiden. Vid den nybildade Folkskolan i Hammerdal vikarierade Landgren under vårterminen 1850. Och på hösten kom den nyvalde Folkskolläraren L.A. Flygt och öfvertog skolan, men som skollokal fick såväl läraren som barnen hålla till godo med en enkel s.k. säxknytt byggning i Svartback i Åsen. Denna hade dock 2ne våningar så att då det blef för trångt i nedre rummet skilde man gossar och flickor till ett rum vardera. Och vid denna tid var det ej någon mer skola i Hammerdal vartill även hörde Gåxsjö sedan afsöndrade församling, samt Flykälen och Vitvattnet och möjligen även Hedningsflokälen, och dessutom var det vissa terminer barn från Borgvattnets församling, ty de torde då ej ha någon egen skola och hörde då i mångt och mycket till Hammerdal. Men jag mins ej om barnantalet i skolan var högre än högst, cirka 70 st, ty många lärde sina barn hemma, varaf en del voro lika goda och kunniga åtminstone i läsning och kristendomskunskap som folkskolebarnen, och det var nog många föräldrar m.fl. som ej tyckte om att sammanföra barn i skolan, der det altid fans någon som kunde lära andra en del odygder och ville derföre försöka att lära sina barn hemma och sådana barn voro vanligen mera stillsamma och sediga. Men så var kristendomen en makt inom församlingen som invärkade på alla både gamla och unga. Det torde dock för en del föräldrar och målsmän vara den ekonomiska frågan som var orsaken till att de höllo sina barn hemma.

Det var väl ej mer än 3ne terminer som skolan var inrymd i Svartback. Emedan det nya och stora folkskolehuset blef färdigt och som ifrån början fick det stora namnet Högandals folkskola. Och detta folkskolehus var även ämnat till Tingshus och har varit så i nära 60 år. Förut höllos tingen i Gästgifvaregårdarne och detta senast i Nygården på Åsen, nuvarande Fattiggården. Hammerdalsborna voro dock ej eniga i att bygga Folkskolehuset och Tingshuset tillsammans, ty en del fruktade att barnen skulle taga sig friheten att vara med på qvällarne och derigenom lära sig ljuga och krångla.

Folkskolläraren L.A. Flygt var skicklig och nitisk i sin tjänst men några tykte att han var nog så sträng emot de gossar som gjorde skälmstycken. Men det var dock så att vid äxamen då han uttalade några afskeds ord till oss gräto vi kanske allesamman ty vi höllo af vår lärare. Denne skollärare hade varit på skolan i Stockholm tillsammans med några af Prinsarna och dervid även varit ”monitör” för någon af dem, ty enligt tidens sed skulle man stå i cirklar om cirka 4 a 5 st. barn i varje, utom monitoren, som var något bättre och förde pekpinnen och såg till att man utalade orden och Stafvelserna rätt. Och när han hade sökt sig hit som Folkskollärare, sade Prosten J. Östlund: ”Jag blef förvånad när jag fick se hans betyg.” Men Folkskollärarnes lön var mycket knapp på den tiden och utgjorde värdet af Tio Tnor korn och då sådant kunde säljas för tio Riksdaler per tunna blef det således endast 100 Riksdaler samt naturligtvis husrum och ved fritt, men dessutom vet jag ej om han hade något mer, än de matvaror m.m. som han kunde få af en och annan af barnens föräldrar m.fl. Men det var nog så att han ej kunde reda sig med sin lön ty han måste även ha hushållerska sedan han flyttade in i den nya skolan. Och måste derföre slutligen skaffa sig äxtra inkomster vid timmertumningar m.m, som började vid denna tid, men dessa biförtjänster försvagade hans inträsse för skolan, särskild under sista läsåret 1854-55, och detta var icke underligt.                                              

Om själfva undervisningen må nämnas att på den tiden var det ej så många läroämnen i skolorna som nu, och derföre kunde man i almänhet lära sig någorlunda grundligt vad som påfordrades och i synnerhet lärde man sig stafva, läsa och sjunga, och nästan alla lärde sig även att skrifva och räkna m.m. deribland gymnastik. Men var det någon som ej ville att deras barn skulle lära sig skrifva och räkna, så måste Skolläraren och Prästen m.fl. göra sig nöjd dermed, ja, så var det på den tiden. Och att lära sig läsa tillgick så att man hade öfver 30 st. mycket stora väggtabeller varaf den första började med A,B,C o.s.v. samt sedan själfjud och medjudbokstäfver, sedan mycket enkla stavelser och så undan för undan till de aldra svåraste, jämte renläsningstabeller. Och framför dessa stod barnen i halfcirklar med cirka 4 a 5 i varje, utom monitören som hade genomgått desamma förut och förde pekpinnen och såg till att alla stafvade och läste rätt och även lärde sig de inflikade reglerna. Och sedan man ordentligt genomgått alla tabellerna kunde man reda sig i vad bok ock skrift som hälst (på Svenska) huru invecklade stafvelserna än kunde vara och behöfde ej gissa huru man skulle uttala desamma.

Och vi gamla tänka ännu att detta var en praktisk och god sed, ty man uppeldade varandra till flit och uppmärksamhet, och så skedde uppflyttning från den ena tabellen till den andra, ja, det var ett nöje med denna cirkel läsning. Och mycket billigare än att alla nybörjare skall ha sin egen bok att slarfva sönder under det man skall, så att säga, gissa sig till de olika stafvelserna m.m. Nu kan det visserligen anmärkas emot den gamla stafningen att det var ett mekanisk omtuggande af ord. Ja, det är ofta så att det goda i många fall har någon svag sida. Och i fråga om cirkelläsning vartill behöfdes monitörer har även kasserats men vi älska det gamla. Och att man påstod att monitorerna blefvo hindrade ifrån sitt eget arbete var ej så farligt, ty man fick ju repetera vad man lärt, och det hade man godt af, och så skedde ofta ombyte af monitörer, och för barnen var både det ena och andra en god och kär omväxling. Och vid uppläsning af hemläxorna i Katekesen och Bibelhistorier m.m. tillgick ofta eller vissa gånger så att 2ne eller några af de bästa barnen skulle ”öfverhöra” en del af de mindre barnen, och derigenom fick man tid att gå igenom hela läxorna och detta kan ofta vara behöfligt för att kunna kontrolera något närmare särskild de ”ovåliga”.

Nu torde någon undra vad Skolläraren gjorde då både cirkel läsning och uppläsning af läxor till stor del skedde inför- eller genom monitorer? Må upplysas att skolläraren ledde det hela och var med öfverallt. Och undervisningen gick med ”energi och klämm”. Och de nya ideernas pådrifvare må hålla inne med sin dom öfver 1850- och 60 talens skolor, och ursäkta oss gamla som ej riktigt kunna följa med att förstå nyttan af en del förändringar. Och att vi även tycka att det blir nästan för många läroämnen i skolorna, visserligen kunna de blifva till stor nytta för många om man kan lära allt, men då det är så att många föräldrar och målsmän försummar barnen och då en del af desamma äro mindre begåfvade, blir det så att en del af barnen blifva så att säga trögkörda innan det blir nog. Och kanske till slut är det många som ej kan någonting ordentligt, utan det hela blir för en del barn nästan som en dröm. Visserligen kan det i många fall vara föräldrarnes och målsmäns försummelser m.m. som är orsaken till ett sådant resultat af skolundervisningen.

Emellertid undra vi om ej de läroämnen som många skola uppehålla sig med sedan skoltiden är slut, d.v.s. under sin kamp för mat och kläder m.m. Vi mena det mångsidiga arbetet i hemmen nu blir för mycket tillbakasatt under den långa skoltiden, så att ett barn om cirka 15 år nu är ej mer kunnig och försigkommen i varjehanda hemsyslor än ett barn om cirka 12 år under 1850 och 60 talen, ty det är nu så för många som äro försummade m.m. att de måste läsa och läsa äfven i hemmen, till dess en stor del af den bästa lärotiden för diverse arbete tagit slut. Nu ser man visserligen många uttalanden att katekes plugget bör tagas bort och kanske hälst all Kristendomsundervisning! Men måntro, om detta skulle vara välbetänkt och lyckligt för det uppväxande slägtet? Nej och åter nej, ty den kristliga undervisningen och kristliga böcker m.m. som grunda sig på vår bibel, boken framför alla andra böcker, har varit vårt folks bästa skatt under många århundraden. Och denna skatt och den undervisning som har sin rot och näring deraf kan bidraga och föda kristliga karaktärer, då mycket af annat plugg i tidningar och romaner m.m. värkar motsatssen. Ja, varifrån skall vårt folk erhålla den sedliga kraften och den goda inre sammanhållningen om ej från Guds ord och en sann kristendom?

Sedan det blifvit Folkskola i Hammerdal anlitades de gamla gård- eller bykolmästarne mindre och mindre. Men under senare delen af 1850 talen började man i stället inrätta s. k. Rohtskolor som omfattade vissa byalag såsom Gåxsjö, Kakuåsen, Lomåsen och Nyland en rote. Och Raftsjöhöjden, Raftkälen, Sikåskälen, Ollebacken och Klumpen en annan rote, men det hände även att båda bygrupperna fick nöja sig med en lärare. Och sådana Rohtskolor inrättades öfverallt i Hammerdal och i andra församlingar för att understödja Folkskolan såsom nu sedan de s.k. Småskolorna, men det hände ofta att man flyttade diräkt från Rohtskolan eller hemmet till Konfirmationsskolan. De första Rotskollärarne i Hammerdal voro väl Måns Larsson i Fagerdal, Abraham Olofsson i Gåxsjö, Mårten Jönsson i Yxskaftkälen och Jonas Andersson Björk i Lomåsen, dessa 3ne senare deltogo i en förberedande kurs hos Folkskolläraren Sundqvist i Hammerdal år 1859 och fingo af honom sina namn Öhrberg, Sundin och Holmgren. (Dessutom?) Karl Svensson i Nyland, E. Nord och L. Ögren, Hans Hansson i Yxskaftkälen och Anders Olofsson i Ollebacken m.fl. Och de flästa af dessa, samt Johan Olofsson i Fagerdal, voro även värksamma och bibeltrogna predikanter eller s.k. Kolportörer. Och alla dessa m.fl. voro ledare af den kristliga värksamheten inom rohtarne och byalagen m.m. som nämnd är. 

Sedan det blef Småskolor har det hufvudsakligen varit lärarinnor men jag kan ej antekna alla dessa nitiska Lärarinnor och nu har vi Folkskolor ej blått i Hammerdal och Gåxsjö utan även i Fyrås, Sikås, Hallen och Ede samt mindre Folkskolor i Yxskaftkälen och dessutom Småskolor i Gåxsjö och i Hammerdal. Det är således en mycket stor förbättring af Skolväsendet sedan 1840- 50 och 60 talen. Men derimot en mycket stor försämring i fråga om Kyrkobesök samt husförhör och kristliga bönesammankomster, åtminstone i en del byar inom Hammerdal och Gåxsjö, men vad är orsaken? Och har vi var och en rätt att skylla på andra? Och på den antikristliga tidsandan? Nej, Gud hjälpe oss tillrätta en och var.