Artikel från Ol Pålsa krönika

Under 1820 talet och förut fick man stora jäddor uppe i Storån om 1 a 1 1/2 L£ (ca
8-13 kg) samt i Rångnoret, Gåxsjönoret och Lomån m.fl. ställen som voro nära ett L£ (ca 8,5 kg) och även senare under 1850-60 talen kunde man få mycket stora jäddor särskild i Rångnoret. Och vid 1820 talet fick K.E.S. en lake vid Rörnäset (i en ryssja af bräder) som vägde 1 L£ och detta var den enda han då fick. Under 1840 å 50 talen, samt även senare, har man fått lake om 12 till och med
17 £ (5-7 kg) och af mindre lake har man fått bra särskild i Rångnoret. Vid början av 1830 talet fick far en öring vid Örebäcken (å ett nät) som vägde cirka 1 L£ och Pelle Persson i Noräng skulle ha fått en ungefär lika stor i Noret vid 1910. Men mindre Öringar från l a 2 till och med 14 £ (upp till 6 kg) har man fått många i Gåxsjön och Gåxsjönoret, och särskildt i Örebäcken. Och det var väl 1855, så fick vi på nät i bäcken och innanföre rörn m.m. cirka 4 L£ på en gång, och i ryssjor
kunde man få 1 1/2 a 2 L£ eller 17 K.g. en och annan gång under 1880 och 90 talen, men så började vissa individer att tjuffiska även i Örebäcken, liksom i Rångnorsviken m.fl. ställen.

Och så blef örefisket under lektiden förbjuden. Och vi tyckte att det var nästan detsamma, då vi ej fick ha fisket i fred. Men mig synes att då Öring är en roffisk, borde man långt heldre skydda små harr och små sik m.fl. än öring, särskild i insjöarne. Annorlunda är det med Lax och Laxöring som lefver i Östersjön men går upp i älfvarne för att leka. Af Harr har det varit mycket mer, förr än nu, och detta är vist icke underligt, och timmerflåttningen är väl till en betydlig del orsaken dertill, men att man tager så mycken småharr vid sjöstränderne och i Noret m.m. på 6 varfs nät, är kanske ännu mera skadligt. Och någon har sagt att näten borde vara ännu ögnare så kunde man få ännu mera småharr! Nej heldre äro s.k. 5-varfs nät för mycket finmaskade för harr m.fl. Förr höll harr lek även i Rångnoret. Under 1850 talet kunde vi, vid ljustring för bloss få 2 L£ harr på några timmar i Noret ofvanför Hansqvarndammet men i Gåxsjö fick man vanligen mindre vid Ljustring.

Men en gång då jag följde vår dräng “Löf Nils”, det var väl 1855, fick vi 2 L£ harr på en half natt i Gåxsjön (men det regnade då flera tag). Även vid slutet af 1880 talet kunde vi få betydligt med harr i Gåxsjön och det mästa jag fick var 9 st “gråharr” på ett s.k. 3 varfs nät samt några stycken även på det andra näten. Även den s.k. Uttringen har ehuru förbjuden företagits och medvärkat till harrens förminskande. Vid harr lekfisket i Noret kan man få någorlunda vissa år.

Fiskningen i Gåxsjön har utöfvats fritt av alla fiskedelägare under den tid den varit isfri. Dock sedan de med nät m.m. nästan totalt gjort slut på Rångnorsfisket. Vid cirka år 1810 fridlystes en betydlig del av Gåxsjön efter den 15 Septämber, d.v.s. man fick ej lägga några ögnnät åt väst om en linia Örebäcken – Dröftesnäset på höstarne, men sedan man började fiska smärling i Örebäcken 1855, och 1856 fridlystes Gåxsjön till Rörnäset – Fiskviken.

Kanhända att jag var den förste som fiskade smärling i Örebäcken, åtminstone hördes det så. Jag hade varit till Rångnor och gick på skridskor, ty isen var fin och genomskinlig så att jag såg smärlingen nedanföre bäcken och som vi haft örefisket denna höst gick jag (på skridskor) upp i bäcken och fick se att det var ej blått mycket vatten på isen ända till 4 a 5 tum djupt utan även betydligt med
smärling som hade följd med vattnet från strömmarne ty det var töväder och så fick jag tag i en käpp med hvilken jag slog ihjäl fisken men dervid blef jag mycket blöt och började tröttna, och när jag fick höra att någon gick på skridskor på sjön ropte jag på hjälp och Hemming Vikfors kom, och det blef ett fasligt rännande och fiskade med käppar innan vi fått tag på alla cirka 150 st. ty det var en nymodig fiskning, men så voro vi även väl genomblöta båda två. Andra da-
gen var min gode vän Erik Ersson på Bränna med och vi fiskade ungefär lika och på samma sätt, och satte ut 2ne Ryssjor, men det var då redan försent denna höst. 2dra året hade Per Ersson och Sven Larsson Örebäcken och Hemming Hemmingsson arenderade smärlings fisket och fick om jag mins rätt två tunnor (och han behöfde ej blifva så blöt som förra året). Och det var ovanligt mycken fisk både i Gåxsjön och Rångnoret m.m. se nedan. Några år förut hade min far
lagt ut rumnät i närheten av bäcken sent på hösten och bland andra sikar fick han en som hade lös rom.

Jag nämnde att fisket i Gåxsjön under sommartiden var fritt för alla, och vissa år och tider var det mycket gifvande och andra tider kunde det vara klent, beroende på om rom och yngel kom till lifs i någon större mängd eller ej. Och man fiskade lika flitigt förr som nu om icke ännu mer, och lade näten nära och även tvärs öfver varandra, detta ansågs ej för någon god vänlighet, förhållandena kunna dock vara så att man måste lägga tvärs öfver om man skall få ned desamma. Det var förr mera höstfisk än under senare tiden, hvilket till stor del torde bero på den massa myrjord som sjöljdes ned i sjön (efter dikningarna) och som vid höststormarne gör vattnet tjokt och förderfvar rommen likaså på vårarne kan ynglet förderfvas särskildt vid stränderna, och det är väl till stor del af samma orsak, den större
sikarten har förminskats betydligt.

Visserligen blef det en intensif fiskning på Sannbrändjupet med början 1878, förut var det endast Armika och “Ol Abramsa Ann” som fiskade på djupet i Agusti och fick bra. Men den 14 Agusti nämnde år fick Hans Andreasson och jag 12 L£ (102 kg) på en gång. Och sedan ville alla ha sin del, men det blef mindre och mindre både under detta och de följande åren. Och när man ej längre kunde få vanlig sik, har man tagit till med 5 och 6 varfs nät. Och man har nog fått några tusen på dessa derstädes under de sista åren och största antalet på de senare, eftersom dessa nät varit mer än tio gånger flera. Nu är det många som knappast har ett
5 varfs nät och de säga att det är bara på 5 varfsnät man tager riktiga sikungar men på 6 varfs nät tager man bara smärling, d.v.s. när smärlingen blir 2 a 3 år äldre då blir det sikungar! Men i värkligheten är det nog så, att vi, både på 5 varfs och 6 varfs nät taga allt för många värkliga storsikungar (och om vi hade nät om 7 o 8 varfs så kunde vi taga sikungar även på sådana). Och det är icke alls underligt att det blir brist på storsik, i följd af dessa m.fl. förhållanden.

Under de tider det är lite fisk i sjön kan det vara nästan omöjligt under början af högsommaren att få något, den som något bättre känner till fiskens gång, kan dock få något. Även under fisktider är det mindre vanligt att få bra, om man lägger precis på samma platts flera nätter, varaf ett litet prof må nämnas. Far och mor fick 900 st smärlingar vid Risnäset och andra natten lade de precis likt och fick 30 st do. Och som ett till bevis, att man även förr fick ej blått små, utan även stor smärling tillsammans, eller kanske rättare småsik och större sik tillsam-
mans. Erik Anderssons söner Anders och Per hade lagt ut näten vid Risnäset men som det dröjde mycket länge andra dagen inan de komme hem blef gubben ledsen, ty det var under våranden (d.v.s. förr började man våranden vid islossningen), men de svarade endast att han fick gå till båten och se efter,varföre de varit så länge och han blef tyst, ty de hade mycken fisk och det både stor och små (båten var halffylld med fisk). Vinterfisket derimot har från äldre tider varit delat.

Sikfisket i December var delat i åtta skiften emellan helgårdarne, dock så att ombyte af skiften skedde varje år i tur och ordning efter “soln”, så att man kom tillbaka tillsamma skifte vart åttonde år. Detta skulle väl vara rätt, men de som hade flera och bättre nät fick altid bra. Men de som hade sämre nät och kom efter fick sällan bra. Under den tid jag varit med har vi alltid haft samma skiften emellan varje delning.

Det s.k. Smärlingsfisket i Januari var delat i 4 skiften. Och lekfisket i Lomsjön som vanligen utfördes under tiden 20 Dec-15 Jan, lika ledes i 4 skiften, dock så, att de växlade om emellan sjöarne och även emellan skiftena. Må här även antekna att i Lomsjön har det vissa år varit nästan bara smärling och vissa år nästan bara storsik och vid andra år eller perioder nästan bara Lomsjösik d.v.s. en
mellansort. Det har dock varit tydligt att det varit en och samma sikart. Och orsaken till dessa olikheter är endast den att sikynglet ej altid, eller mera sällan komandes till lifs, ty det är ännu ogynsammare i Lomsjön än i den numera ogynsamma Gåxsjön för fiskynglet att kunna få behålla lifvet, ty sikens lekplats är i synnerhet å östra ändan af sjön m.m. der det är mycket grundt och vid storm på våren dödas ynglet vartill även det myraktiga vattnet från västra ändan torde
medvärka, jämte andra orsaker.

Vinterfiskningen har vanligen varit svår, i synnerhet för barn och gamla gubbar. Även unga qvinnor måste ofta följa i synnerhet under December men fiskningen i Lomsjön och under Januari i Gåxsjön var särskildt svår när det var kallt och blåste ont. Och det hände en och annan gång att fingerspetsarne m.m. kunde bli frostskadade, även tårna, samt örontipparne och näsan och hakan voro ej sällan mer eller mindre nära att skadas. Men så kunde man ofta få bra med fisk, varaf må nämnas att vi kunde få en a två storsäck full med fisk och detta såväl i Lomsjön, som vid januarifisket i Gåxsjön. Detta var i min barndom, och fortfor till ungefär slutet af 1870 talen sedan. Men jag mins ej året, beslutades å bystämma i
Gåxsjö att man ej skulle fiska under lektiden i Januari och detta var ett mycket förståndigt beslut i flera afseenden och inte minst för fiskens fortplantning. Men några hade ändå velat fortfara dermed. Borde även antekna att de gamla berättade att Sikåsborna fiskade i Västansjö förr än Nybyggarne började på Kakuåsen och kunde dervid få fulla slädar med fisk. Och vid fiskningen i Lom-
sjön under eller vid slutet af 1820 talen fick men endast s.k. Smärling.

Men då min far (som kom hit till Gåxsjö 1829) fiskade i Lomsjön fick han utom mycken smärling, även några stora sikar på ögnnäten och talade om detta för sin granne Karl Ersson som hade många rumnät ute i Gåxsjön, men tog då genast upp desamma och lade ut dem i Lomsjön och fick då första gången ett helt lass med Sik. Han fick flera stora säckar fylda med sik, och detta hörde
jag även af hans dräng Gädd Anders (Strann) och även de andra fiskedelägarna i Lomsjön lade ut sina rumnät och alla fick bra, men så blef det slut med sikfisket i Lomsjön. Men man fick smärling och s.k. lomsjösik (små sik) och vid slutet af 1840 talet följde jag min far till Lomsjön och vi fick mycken smärling, och bara på ett nät fick vi 104 st. Vid början af 1860 fick vi återigen riktig sik. Sedan mins jag ej huru det var med fisket derstädes.

Men den 24 December 1877 fick min far cirka 6 L£ (52 kg) storsik i Lomsjön. (Och
de andra torde få nästan lika mycket). Men när han kom hem slog han vatten på den frusna fisken, för att kunna ränsa densamma, hvilket han även utförde, men isig som siken var, blef detta för mycket, d.v.s. att först vittja näten i stark kyla på Lomsjön och sedan på aftonen hantera så mycken isig fisk och taga upp den ur det djupa isvattnet. Må dock nämna att vi bad honom sluta och komma in, ty Hinrik och Sigga i Grötom var hos oss . Men han ville göra ifrån sig först, och det blef sent på julqvällen innan han kom in!

O, så galet, ja detta var allt för galet, ty han var även gammal nära 74 1/2 år. Och blef aldrig riktigt frisk efter detta. Visserligen blef han bättre, men så efter cirka 2 1/2 vecka skulle han följa oss, då min förra hustru och jag skulle “vittje” 26 st nät som vi hade i en sträng i sydväst från Vallen och medan vi arbetade med näten skulle han lassa på 2ne forskrindor i Mesjömyrröningen. Men som han aldrig ville att någon skulle vänta på honom skyndade han på allt för mycket så att han blef svättig och innan vi kommo tillbaka till vägen, stickningen öfver sjön, hade far börjat frysa allt för hårdt, så att han icke heller kunde gå och därmed få någon
värme i kroppen och icke heller kunde vi värma upp min far såsom han hade värmt upp mig mångfaldiga gånger då jag frusit och gråtit och bland annat brukade far taga mina händer i sina och blåsa på dem till dess de blefvo varma. Ja, far blef åter klen och afled den 10 Sep. 1878 (se vidare i familje krönika, del 4).

Som äfven jag började mer och mer inträsera mig för fisket må något litet deraf anteknas. Jag hade cirka 20 st nät sydost om Risnäset och skulle vittja desamma den 2dra Jan. då det var mycket kallt och “snådde” från norr så att näten fröso i hop så fort de kommo upp ur vattnet och en isskorpa bildades öfver handbakarne. Men jag var då i min fulla kraft och kanske jag satte en ära uti att kunna vittja näten i ett sådant väder lika som min far alldrig lät hindra sig af kölden m.m. och talade om vad hans farfar Pål Olofsson i Ottsjön brukade säga, “dä ha int no ver hölle mäg inn”.

Ja, jag fick 500 st större och mindre smärlingar d.v.s. å 5 och 6 varfs nät och släpte ej någon förr än jag knackat den emot en iskant. Även många andra har nog fått pröfva på dyligt. Men sedan man nu slutat med isnätfisket i Januari, bör man då icke börja med sådant mer, utan helldre sluta, så väl med sikfisket i December, som lekfisket af sik I Lomsjön, och låta fisken leka i fred, så att den kunde förökas och fördubblas mångfaldiga gånger och hellre fiska då det är mera menskligt att göra det, åtminstone tycker jag så, sedan jag började mera jämt hålla mig nära spisen.

Må även nämna ett fall huru det kan vara vissa gånger, vår och höst. Anders Hansson och jag skulle fiska tillsammans när Gåxsjön ”gick upp” och lade ej blått ut våra nät, utan även Olof Erssons, ty jag hade åtagit mig att fiska även på hans nät. Vi hade således cirka 50 st. nät som vi lade ut på lördags aftonen, sydost om Risnäset, men då vi på måndagsmorgonen skulle fara för att vittja näten blåste det hårdt från nordväst och mycket kallt, så att, då jag gick till Nolgården tänkte, kanske jag borde gå tillbaka och taga på mig en rock, ty jag hade endast en liten kofta (som var sämre än en bussaron (arbetsblus) som man nu har) öfver skjortan. Men så tänkte jag även, det blir nog något till värme då man skall ro i en sådan motvind. Och vi gaf oss i väg en af Anders Hanssons pojkar
Per eller Ante och jag.

Men innan vi kommo fram började det även att snöa och regna, så att förr än jag tagit upp alla näten, var jag genomblöt af snö och regn och de blöta näten och frös så att det var omöjligt att fortsätta, utan vi rodde till en forderlada och tog på mig en säck som vi hade med oss såsom sämsta hamnbusar kunna göra och min kamrat stoppade den full med for så att jag såg ut som en grof stabbe. Men jag frös även sedan, och icke kunde vi ro i land och torka näten i ett sådant väder och för att då samtidigt värma oss. Och icke kunde vi ro hem med näten som vid fiskningens början. Det var således ej annat att göra än att lägga ut de blöta och kalla näten i den hårda stormen och då vi lade en del af näten undan vinden
var det med knapp nöd min kamrat kunde hålla emot så att jag ej ref sönder näten. Ja, så kunde det vara och det har väl flera än jag fått erfara. Och många qvinnor i Gåxsjö måste hjälpa till med fiskningen särskildt på våren, ty man brukade vanligen utföra vårarbetet samtidigt med fiskningen.

Och sågningen skulle man äfven utföra under vårfloden, ja kvinnorna skulle ofta vara med och dervid vanligen lägga ut och taga upp näten och torde även de blifva blöta och få frysa många gånger. En gång då far och mor skulle taga upp näten (på Stolsviken) blef det en sådan storm (jämte ett inträffat missöde) att de måste skära af nätsträngen. Och af de många lämnade näten fingo de endast igen några tälnstumpar, och även många andra har fått mer eller mindre af sina nät förderfvade under storm, samt genom timmerflottningen m.m. Förr har en del mindre pracktiska roddare haft för sed att “skrufva” båten emot stormen då man
skulle taga upp näten, hvilket är mycket dumt och förkastligt i flera afseenden.

Och man har väl många gånger varit i stor livsfara vid fiskningen och särskild vid stormväder, samt även vid andra förhållanden och mycket kunde anteknas, men vi gå alltsammans förbi. Men det må vi säg att då vi varit dristiga och öfverdådiga, har Gud ändå skonat och hjälpt oss. Och ingen mer har drunknat i Gåxsjön än en gumma som drunknade i Striån, eller vid holmarna i Vestansjö och detta skulle vara långt förr, än det var folk på Kakuåsen. Och sedan drunknade Olof Larsson i Hurtiggården vid resa (på skridskor) för att vittja i Rångnor. Han gick ned i en bråk öst om Rörnäset, d.v.s. en betydlig vak, som bildas genom blidväder oaktadt isen var körbar, och detta var i Nov. 1828. Men som nämnd är, det harvarit mycket nära att gå illa många gånger och även jag har varit i största lifsfara många gånger men Gud har skonat mig och det vissa gånger särskild underbart.

Rångnorssikfiske har troligen altid tillhört Gåxsjö by och varit ett kronoskattefiske, som vid afvittringen 1771 tilldelades Gåxsjö by i följd af vissa förhållanden, men för hvilket det likväl fortfarande betalades viss afgäld. Och fisket har varit mycket lönande, men af någon okänd anledning, kanske en följd afatt de nödgats lämna alla sina gamla fisken de haft nära upp till fjällen, eller att det var särskild klent med fisket så att de började tänka att de skulle taga igen skadan i Rångnorsfisket, ty enligt de gamlas berätelser, ålades fiskekarlarna att ej blått taga vad de kunde på lekplatsen, utan även att fiska med nät i Rångnorsviken och Ottsjöhafdet, men
huru länge de fortsatte med detta dumma tilltag är okänd. Men följden af fiskens
avstängande från lekplatsen, d.v.s. fiskens förhindrande att lägga sin rom på lekplatsen hade till följd att fisket blef nästan totalt slut. Och vid ungefär år 1808 bortarrenderade Gåxsjöborna fisket till Pål Andersson i Ottsjön emot en trepunds kagge med fisk. Ja, så gick det då, och det är fara värdt att det kommer att gå på samma sätt även nu, om man skulle fortsätta som man nu till någon del börjat vissa år d.v.s. att stänga långt nedanföre lekplatsen och i synnerhet om man skulle flytta stängerna nedom landsvägen. Och vid nedgången från Ottsjön tycks en del tjuffiskare göra vad de kunna för det gamla och värdefulla Rångnorsfiskets förderfande.

Men även utan sådana förderfliga åtgärder kan det misslyckas med rommen och ynglet även af andra orsaker. Och hvilken som gjör den mesta skadan på den befruktade rommen är väl den, i andra fall oskyldiga smärlingen, som dock i detta fall är en riktig roffisk. Och i de smärlingar jag räknat huru många romkorn han har i sin tarm har detta varierat mellan 10 och 325 och då en del smärling stannar på lekplatsen hela vintern vissa år, så torde han behöfva flera tusen vardera. Men å andra sidan har jag funnit många som ej hunnit göra någon skada.

Dock torde man kanske få antaga att varje smärling i genomsnitt, för varje år ätit upp cirka 110 st romkorn i Rångnor. Således skulle endast det lilla antalet smärlingar jag fick vid slutet af fiskningen (1915) 10.166 st ha ätit upp 1.118.260 st romkorn och vilken oerhörd summa då på en hel höst (d.v.s. jag åtog mig fiskningen både under de s.k. dygnen och efterfiskningen från den 7/11 till slutet). Och så hvilket antal rom som stannar i våra rombyttor och vad som följer afskrädet vid rensningen, och så hvilket antal lake och särskild smålake som torde uppehålla sig på lekplatserna så länge han finner något att äta och så är det vattenmöss eller sork m.fl. snyltgäster och alla snoka efter rom.

Det är således många milioner romkorn som ej kommer fiskens förökning till godo, hvilket torde vara en behöflig regulering af fiskstammen, förr än våra fäder och vi behöfde vår stora andel. Men nu derimot vore det önskligt om fiskrommen och ynglet kunde på något sätt, och i möjligaste mån skyddas. Såsom många torde ha iacktagit har lake ej blått samlat rom, utan även sand och grus i sin mage, ty han samlar upp rommen m.m. som en mullskop der han kan komma åt densamma på slät botten, då de andra snyltgästerna derimot kunna plocka lite varstans. Och det torde väl hälst vara så, att den rom som blir lagd på stenig botten är bättre skyddat för ödeläggelse.

Visserligen säger en och annan att det är för mycken rom men jag har flera gånger
lagt mig ned på stenar m.m. för att se efter, men har ej kunnat upptäcka någon rom,
men så har jag numera svaga ögon, men de som har goda ögon torde kanske upptäcka någon. Den befruktade rommen har många naturliga fiender, samt desutom meniskans vinstbegär och oförstånd till sin fiende. Och nästan på samma sätt är det med fiskynglet, ty utom den stora skada som storm m.m. kan göra å det späda ynglet, så kan man även själf förderfva många milioner så till äxsämpel då man under många år flåttade timmer delvis efter kanalen och delvis efter Rångnoret dödades nästan allt småyngel i nedre delen af Noret genom det tjocka myr- och lerblandade vattnet som kom från kanalen, detta enligt timmerflottarnes
iaktagelse. Och vidare lär det allt sedan timmerkanalen började användas, varit
vanligt att man gjort ett damm af timmer i Ottsjöhofdet för att ha tillgång på vatten
för flottningen och dervid från början eller delvis tätat till dammet med myrgjord varaf följde att det yngel som fans i öfra ändan af Noret ej kunde komma upp i Ottsjön, och när dammet refs upp efter flottningens slut torde det orena och strömmande vattnet döda nästan allt yngel! Då det ej gärna kan låta sig göra att sänka kanalen för att släppa dessa fördämningar, så kanske det vore mindre förstörande för fisket, att bygga en sluss derstädes som kunde öppnas så
småningom.

Men både det ena och det andra af det här ofvan relaterade, torde ej anses ha något värde, eller någon betydelse, för sådanasom ej ser någon egentlig fara varken i rommens eller ynglets förderfvande utan deras största omsorg torde vara att det icke må läggas för mycken rom på lekplatserna! Och kanske då sedan, att man bör taga fisken så små man får, både i Rångnoret och Gåxsjön m.fl. ställen oaktadt alla borde ha kunnat iaktaga, att även den s.k. smärlingen kan blifva betydligt större men detta får han icke, ty då kunde det blifva brist på näring!! Och jag undrar om de som har, eller åtminstone förfäckta denna åsigt, om de voro något särskild glad då den stora fiskkullen d.v.s. den rika årgången som började år 1853 och varaf det återgick minst 520 st. i målkärlet och några år senare endast 170 st i samma mått, eller då man sedan bar 75 a 100 st. från Rångnorsfisket till Elgsjön der de efter ytterligare cirka 20 a 21 år vuxit till en längd af 21 1/2 – a 23 verktum (nära 60 cm) och en vickt af 5 och 6 £ (2-3 kg). Jag fruktar att en del varken vill se eller höra sådant.

Må nu även antekna K.B. i Jämtlands Län resolution på dels ansökan af Jöns Jonsson i Ottsjön, och dels Erik Persson m.fl. i Gåxsjö, de senare om tillstånd att för fångst af smärling (men varföre då icke även Sik, Harr och Öring m.fl. fiskarter). I Gåxsjön och Ottsjön finge användas nätredskap med högst tolf maskstolpar på en fot. Utihvilket ärende skrifter ingifvits dels af Olof Pålsson i Gåxsjö och dels af Jonas Jönsson i Ottsjön m.fl. i Ottsjön. (Men den skrifvelse som underteknats af så många Kakuås- och Gåxsjöbor med yrkande om bibehållande af den för Jämtland allmänt bestämda fiskredskapen d.v.s. tio maskstolpar på 3 Deci således i samma riktning, om ej med samma motivering som de af Olof Pålsson och Jonas Jönsson m.fl. inlämnade. Var har denna med så många namn försedda skrifvelse tagit vägen, då den ej var intagen ibland de öfriga i samma ämne?). Det tros dock att de voro med Jonas Jönsson i Ottsjön m.fl. Samt yttrande afgifvits af Fiskeriinstruktören i länet J.O. Olsén och Fiskeriintendenten Oskar Nordqvist;

Gifven i Östersund å Landskansliet den 20 december 1909.

Konungens Befallningshafvande, som tagit handlingarnes innehåll i öfvervägande, finner, med afseende å vad Fiskeriinstruktören Olsén och Fiskeriintendenten Nord-
qvist anfört samt med stöd af 14 § uti den för länet gällande fiskestadgan, skäligt
medgifva att för fångst af smärling må i Gåxsjön och Ottsjön samt mellanliggande
vattendrag tillsvidare användas not (nät) med en maskvidd af minst 2,5 centimeter.

Besvärshänvisning
År och dag som ofvan
Johan Widen/J. Eurenius
Rätt afskrifvet betygar Östersund i Landskansliet den 10/5 1910.

/ J. Eurenius
Uppläst i Gåxsjö Kyrka den 22 Maj 1910. Af
J. Palmblad

I den skrifvelse som förut ingifvits till K.B. af Erik Persson m.fl. i Gåxsjö och Kakuåsen med anhållan att i Gåxsjön och Ottsjön få fiska smärling med nätredskap af högst 12 maskor per fot, men i denna ansökan ingick ej huru det skulle förfaras om Öre, Harr, Abborre och den stora mängd Sikungar fastnade på näten! Men derimot uttalades (om jag mins rätt) en fruktan att om smärlingen skulle få lefva, och växa (och förökas) till nätredskap om högst tio maskstolpar per fot skulle det blifva för mycken fisk, så att den möjligen ej skulle finna tillräcklig näring!! Och i en sådan skrifvelse fick man många namnunderskrifter i Gåxsjö och Kakuåsen,
tack vare att man gick emellan gårdarna och talade vackert för saken, men en del af underteknarne var sedan ånger. Och jag tänker att då en del ändrat sin fiskredskap enligt stadgan och särskild när det visat sig att fisken blef frodigare när han blef större borde man först ha pröfvat den då lagliga fiskeredskapen, så att man värkligen fått se om det blifvit för mycken fisk och brist på näring ty jag och många andra tänker att detta var en högst onödig farhåga. Och man är frästadt tro att det var de kära 6 varfs näten som var hufvudorsaken för skrifvelsen i fråga.

Och nu är det i följd av detta “tillsvidare” och det är nu mer än dubbelt många 6 varfs nät som byalaget skaffat sig m.fl. orsaker har det nu blifvit brist på s.k. smärling. Eller rättare att det stora antal s.k. smärling som särskild under de rika fiskåren 1912 och 1913 var lämplig för 6 varfs nät och fångades, och det lilla som kom undan blef sedan allt för stor för dessa nät, visserligen kommer det nästan varje år någon ny årgång med småsmärling men ofta allt för fåtaliga och derföre borde man spara småfisken till dess han blefve cirka dubbelt större, men då de kära 6 varfs näten voro så skadliga då det fans ett så litet antal af desamma, blir det nu svårare
att ändra fiskredskapen sedan även många andra skaffat sig 6 varfs nät.

Emellertid är det väl endast ungefär vart 3dje eller 5te år i genomsnitt som det blir några talrikare årgångar med s.k. Smärling, och som redan nämnd är, var det en sådan stor kull eller årgång som var lekfärdig år 1853 och denne torde vara utkläckt år 1850 d.v.s. befruktad rom under det goda fiskåret 1849. Och af denna ovanligt rika årgang som började år 1853 och fortsatte i 4 eller 5 år utan att uppblandas med någon ny upplaga, men så kom det en ny späd kull, men de gamla stora räckte även sedan 4 a 5 år och fiskades gemensamt med de yngre, och fick då mer och mer tillnamnet spettfiskar d.v.s. man brukade steka på ett spett en och annan af dessa stora fiskar, då det i nästa fall ej behöfs mer än 3 a 4 år för att göra slut på en mindre talrik kull.

Och de som hade ögon och ville se det värkliga förhållandet kunde tydligen se huru smärlingen i stora upplagen växte för varje år. Då det derimot vid små upplagor tager man det hufvud-sakliga medan smärlingen är mycket små, d.v.s. under 1sta och särskild under 2dra året och de som lyckas slippa undan de två första åren, blir vanligen tagen under det tredje året. Och så kan man fråga, varföre men ej får flera af de större i Rångnor! Och varföre man ej kan få lika stora sikar i Rångnor som i Elgsjön m.fl. ställen, då det är samma fiskart!! Men kära, flyttningen har väl medvärkat betydligt, men att några af smärlingen fick lefva 20-21 år längre i Elgsjön var väl kanske största orsaken, till det ovanliga resultatet. Se ofvan.

Af den kull eller årgång som började år 1853, fick vi ännu mer 1854, men 1855 blef det högsta eller bästa fiskåret ty af den massa fisk som samlades på lekplatsen orkade man ej taga alt. Ja, kanske icke ens hälften, ty det har altid varit sed att endast 2ne fiskekarlar skulle utföra fiskearbetet. Visserligen kunde de få liten tillfällig hjälp af en och annan som kom för att taga sin andel af fisken men det blef ändå för mycket för fiskekarlarne under de rikare fiskeperioderna som ofta förekomma förr. Ty fiskekarlarne skulle även hugga den ved de behövde, ej blått för behöflig värme utan och sådan ved att man kunde se att ränsa och salta fisken under qvällarne och nätterna och sådan ved fans ej i närheten och aldra minst på den skoglösa flon der stugan då stod. Och så skulle man vittja sina 4 rysjor flera gånger på qvällarne och nätterna och då de hade 2ne i Ottsjöhafdet, var det ofta mycket tungsamt särskilld medan flon m.m. var ofrusen då man måste trampa i den lösa gjyttjan, med sina tunga fiskbördor ty man hade ej några diken.

Emellertid var det riktigt fiskår 1855, och särskild 3dje och 4de veckorna och de 1sta dygnen, men jag tycks minnas att vi ej fick något under 1sta veckan såsom det ofta var fallet på den tiden, men under 4de veckan brukade man nästan altid få mäst. Och detta år finge de 126 Mål å cirka 2 1/2 L£ d.v.s. 315 L£ och för hela hösten 827 L£ (cirka 6,930 Kg.) och på ett L£ behöfdes cirka 140 smärling alltså cirka 115.780 st. Och då man fick minst lika stor mängd fisk i Gåxsjön om man medräknar både vinter och sommarfisket, samt stora och små 115.780 st och vi äro icke oroliga öfver att vi tagit till för mycket. Alltså Summa 231.560 st. Och Rångnorskarlarne sade att under den bästa tiden hade de kunnat taga nästan dubbelt så mycket, om de haft behöflig hjälp. Ja, kanske någon tänker att vi genom en sådan försummelse ådrog oss en stor skada, men det var nog häldre tvärt om, ty om vi lyckats taga nästan alltsammans af den rika årgången eller kuln de första åren d.v.s. 1853 och 54, såsom det ofta sker, det hade varit en förlust, ty den som fick leva till åren 1855 och 56 var väl mer än dubbelt så stor. Och den som lyckades få lefva ännu längre, i propotion derefter.

År 1913 var även ett sådant rikt fiskår, dock ej som år 1855 då det samtidigt var rikt både i Gåxsjön och Rångnoret. År 1913 derimot var det Godt om fisk i Gåxsjön i följd af flera orsaker, och enligt förfrågningar och antaganden m.m. skulle vi tillsammans under tiden 14/5 till 11/6 fått cirka 49.875 st. och vi kunna antaga att vi sedan under sommaren och hösten och till Nyåret fick cirka 30.125 st. Och i vickt nästan lika mycket som 115.780 år 1855. Summa 80.000 st. Rångnorsfisket var, så att säga, derimot ett medelmåttigt år 1913.

Under min barndom d.v.s. under 1840 och början af 1850 talen hade man mycket olika nät, från de s.k. örebäcknäten som voro cirka 5 varf per fot och mycket grofva och delvis boddo med sten i stora hylsor af näfver, eller och insydda i strigväf till sänken. Och sådana sänken kunde man delvis ha även å andra nät d.v.s. å de äldre näten och som flöten användes stora och stygga näfverrullar. Senare användes flår af mycket grof furubark som senare svarfvades, och nu användes utom något näfver huvudsakligen kork. Till sänken begagnades även täljsten och järn och nu endast järn och bly och s.k. patenttälnar. Och far hade 3ne nyare öre- bäcknät på hvilka han även fiskade sik, och jag tycks minnas att han fick 15 st storsikar på en gång under lektiden, vid ett “skär” i Stolsviken och dessa torde tillsammans väga cirka 20 K.g. Och vidare hade vi nät om 6, 7, 8, 9 och 10 varf på foten som delvis kallades för halfrumnät och lomsjönät, samt s.k. ögnnät om I2, 13, 14 och 15 varf per fot. Och af dessa var väl största antalet cirka 13 a 14 varf på fot. Men längre tillbaka hade man väl icke så finmaskade ögnnät. Men nät som hade 15 varf per fot blefvo mer och mer modärna och även vi hade 3ne st. och mor tyckte att de voro bra men far tyckte ej om desamma och detta även derföre att de voro så arbetsamma att bygga, reparera ty de voro bundna af otvinnat “haspelgarn” och Olof Hemmingsson hade ett mycket finmaskat nät som han bekommit från Sannviken som han kallade för “fisknätet”. Ja, det har altid varit så, att med de nät, man kan taga först, får man naturligtvis största antalet.

Och vid en bystämma som höls hos oss (året mins jag ej) hade föreslagits att alla rum och halfrum 4 och 5 varfs nät skulle afskaffas! Men min far (som då var ordningsman) tyckte ej om detta förslag och ville att man då häldre skulle kassera alla ögnnät som hade mer än säx varf på qvarteret. Men på min faders förslag svarade en mycket framstående man P.A.S. “Att detta var att ta små sitjen rektet”, d.v.s. förra förslaget hade till syfte att låta all småsik växa till nät om 3 varf på qvarteret, (oaktadt en stor mängd småsik når alldrig upp i 3 varfs nät). Och det senare att låta all s.k. smärling växa till s.k. 6 varfs nät. Men min far, eller rättare hans förslag fick ej något stöd eller förord af någon, emedan alla torde ha den öfvertygelsen “att det va te ta småsitjen rektet te ha s.k. Säxvarfsnät”. Nu har en del fått den öfvertygelsen att det är med s.k. 5 varfsnät, man tar småsitjen rektet.

Men i värkligheten är det nog så att man kan ta småsiken både på 5 och 6 varfsnäten. Ja, till och med på 8 varfsnäten. Men då största delen, eller åtminstone en stor del af de sikarter som förekommer i Gåxsjön ej växer upp så att den kan fångas på s.k. 3 varfsnät, så synes mig vara förståndigt att taga denna mindre sik på 5 varfsnät, då en stor del af densamma kan vara nära fullväxt (åtminstone närmare än då man tager den på 6 varfsnät) även om man samtidigt tager bort många som kunde växa upp till s.k. 3 varfsnät och derutörver. Ty får man ej fånga denna mindre sikart på 4 och 5 varfsnät, såsom några nu vill påyrka, så blir det slutligen såsom vi redan sett, en mängd värdelösa gammelfiskar af den förr frodiga småsiken eller s.k. Smärlingen och samma förhållande är det med en del abborre. Och man tycker vanligen att far har rätt, och så tyckte jag, och fastän det nu är cirka 60 år sedan nämnde bystämma, har jag ännu samma åsigt.

Emellertid började jag der far slutade i fiskredskapsfrågan och påyrkade att vi inom vissa år ej skulle fiska med nät som hade 13, 14, och 15 maskstolpar pr fot, och i stället ha nät som har högst 12 maskstolpar pr fot, men förslaget fick starkt motstånd, men en och annan och deribland A. Öhrberg ansåg förslaget för klokt men hans sätt var ej att strida med sina grannar och kanske han tyckte att frågan var icke heller så mycket värd. Men så gick Olof Jonsson med på förslaget och sedan gick det bra, så att alla utom två satte sina namn under öfverenskommelsen om s.k. 6 varfsnät, men de som protesterade sade att vi nog skulle få ångra detta beslut, men det blef ej så ty smärlingen växte fort upp i de s.k. 6 varfsnäten och alla torde inse detta. Men så under Landshöfding G. Asplunds tid, utarbetades en fiskestadga för Länet, om hvilken det blef många olika meningar (visserligen vill nog alla att fiskena skola förbättras men man vill vanligen ej uppofra något derför).

Men undertecknad m.fl. framhöllo att då det visat sig att även smärlingen kunde växa till 6 varfs nät och derutöfver, man då, borde försöka att tillämpa denna stadga även för Gåxsjö fiskevatten, d.v.s. att ej begagna finare fiskeredskap än högst fem maskstolpar på qvarteret. Men nu blef motståndet betydligt starkare än förra gången, ty många tyckte att då man ändrat sina nät enligt min önskan så borde jag vara nöjd. Och min svärfar Olof Jonsson sade vid ett enskild samspråk om saken att om fiskynglet altid komme till lifs så räkte nog fisken till huru vi än fiskade. Och i synnerhet nu sedan vi ändrat näten till 6 varf. Och kommer ej ynglet till lifs, så hjelper det ej om vi ock ändrade fiskredskapen till 5 varf på qvarteret.

Och detta var såsom allt vad han talade allvarligt ett förståndigt ord. Och hade jag rättat mig derefter hade vi sedan sluppit många obehagliga stridigheter. Men oaktadt många inom byalaget ej ville kassera sina nya 6 varfs nät, tänkte jag derimot mera på målet, större fisk, och vad det nu angår, att det ej hjälper hvilken fiskredskap man än har, om ej fiskynglet kommer till lifs. Så tänkte jag något annorlunda. Att även af ett mindre antal fiskyngel som kommit till lifs, är det väl ändå bättre om dessa bli dubbelt större och frodigare. Men jag var sedan orolig och missmodig öfver striderna i fiskfrågan.

Men målet större fisk, detta ville ej många vara med om varken i Gåxsjö, Kakuåsen eller Ottsjön, och i de 2ne senare byarne och särskild i Ottsjön hade man de gamla bedröfliga finmaskade näten. Och som jag blef satt till fiskeritillsyningsman i västra Hammerdal ville jag försöka få klart huru Stadgan skulle tillämpas, ty i § 3 mom. 2 i stadgan gjordes ett förbehåll emot den allmänna bestämmelsen med följande lydelse. “Till smärlingsfiske, der sådant tillförene särskildt idkats må smärlingsnät och annan i denna afsedd redskap fortfarande användas sådane, de hittils för detta fiske brukats”.

Det var således ej fråga om fisken växte mer eller mindre, utan så att säga en nödfalls lag efter Kinesisk sed. Ty ehuru Asplund ville länets bästa, och höll många möten med befolkningen, men det var väl många som ej deltaga i dessa och deribland Gåxsjöborna som i stället fick Länsman P.U. Nilsson att uppsätta en skrifvelse till K.B. som undertecknades af de flästa och afsändes. Och nämnde § och mom. kom in i stadgan.

Och har medvärkat till en mycket större ekonomisk förlust för många, än vad en del
antaga. Ty den tillämpas der den icke alls har något sken till berättigande, bara man
lyckats få någon som intygat att gammalt fiskades smärling i det och det vattendraget! Ja, det var så, att medan de hade frihet att ha hvilken maskstorlek de ville, var det altid någon som började gjöra sin fiskredskap mera finmaskat, för att få taga först. Och så komma de andra fiskedelägarne strax efter, och så har man fått till smärlingsfiske der alla möjliga fiskarter förekomma, utom s.k. smärling, se Hammerdalssjön m.fl. att ej nu tala om Gåxsjön.

Emellertid fick jag af Landsekreteraren P.G. Rissler det rådet att draga fiskfrågan inför Häradsrätten, för att få den afgjord. Men jag hade ej lust att processa och dessutom var det så, att nämnde § 3 Mom. 2 kunde genom gamla antaganden, och nya påståenden, tillämpas på Rångnorsfisket. Men i följd af detta grundfalska förhållande, kunde jag ej åberopa Stadgans allmänna bestämmelse för sjöarne, och tänkte att det var bättre att på en annan väg söka få en rättvis öfverenskommelse emellan fiskedelägarne i Gåxsjön, Ottsjön och Rångnoret till stånd.

Och K.B. utsatte ett sammanträde i Kakuåsen den 13 juni 1881, med fiskedelägarne i nämnde vattendrag, med förordnande för Länsman i Ström att leda sammanträdet. Och 28 fiskedelägare hade hörsammat kallelsen och voro personligen närvarande och efter sammanträdets öppnande, inlämnades en skrifvelse af undertecknad som förslag till öfverenskommelse, vari några Gåxsjöbor hade instämd.

Den kan dock ej införas här, men var i hufvudsak så, att då det tydligen visat sig att även den s.k. smärlingen växer mycket mer än vad de förr påstått, varvid åtskilliga fakta påvisades, och att man med stöd af sådana erfarenheter, borde pröfva denna
sak dels med att under fem år ej använda mera finmaskat nät än högst fem maskstolpar på qvarteret. Och att under tiden söka få den s.k. Rångnorssmärlingen vetenskapligt undersökt af fackman. Och detta förslag understöddes af alla närvarande från Ottsjön och Kakuåsen och af mer än hälften från Gåxsjö eller närmare bestämd med 24 ja, emot 4 nej som ville göra undantag, bara för Rångnoret, (och som i följd af den olyckliga § 3 mom. 2 blifvit ett hinder för stadgans rätta och välsingnelsebringande tillämpning) och som bestreds af Ottsjöborna under yrkande “att samma maskvidd skulle användas å redskapen även i Rångnoret”, och det med rätta.

Ty den skulle heldre ha varit något rummare i Rångnoret, emedan fisken kan fångas 2 a 3 år tidigare i ryssjor än i nät utan att vi behöfva rycka upp desamma, alltså hade delägarne i Rångnoret fått taga först, men de som ville fånga samma sikart i sjöarne på nät hade fått hade vänta 2 a 3 år längre. Och det var endast några Gåxsjöbor som hos K.B. anförde protest emot öfverenskommelsen!!

Emellertid fick A. Öhrberg och jag i uppdrag af K.B. att inlägga några s.k. rångnorsmärlingar i sprit och vi lade in 6 st, 2 st. af de största, 2 st. af de minsta och 2 st. mellanstor. Och fisken blef undersökt af fackman som konstaterade att den kunde växa till en vikt af 50 ort (över 2 kg), således betydligt mer än vad som behöfdes för s.k. 5-varfsnät. Men i följd af § 3 mom. 2 förordades s.k. 6 varfsnät, och något prof med s.k. 5 varfs redskap kom ej till stånd. Ty den finmaskade fiskredskapen begagnades, utom några undantag. Och hvilken var orsaken till denna utgång af denna öfverenskommelsen? Ja det var några Gåxsjöbor som ville göra sig
till godo, eller rättare sig till skada § 3 mom. 2 i Stadgan.

Emellertid höll Landshöfding Asplund, och senast Landssekreteraren Jacobsson sammanträden med samma fiskedelägare förordnandet af samma fiskfråga, hvilken kommit så att säga i “baklås” genom den åtminstone här på orten onödiga och skadliga § 3 mom. 2. Men det ljusnade mer och mer för att fisken, d.v.s. ej blått den s.k. smärlingen utan även andra fiskarter skulle få lefva 2 a 3 år längre, ty motståndarne hade i följd af klara fakta mer och mer uppgifvit sitt motstånd emot en något rummare fiskeredskap, d.v.s. 10 maskstolper på 3 Deci.

Men så kom Fiskeriinstruktören Herr J.O. Olsén för att inspektera fiskningen i Rångnoret, och det blef då ett litet möte här i Gåxsjö. Och ingen hade något att invända emot fiskestadgans allmänna bestämmelser om maskstorleken. Men så framkastade H. Mårtensson i Gåxsjö “Att dä e int säkert att han finn maten, om han ske få förökes och lefva så länge”. Och jag trodde då att detta var bara skoj, ty såväl han, som vi alla, åtminstone de äldre mindes många rika fiskår eller perioder och deribland den ovanligt rika fiskkullen som började leka 1853, huru den växte till och huru vi fiskade år 1855 så att, om man sammanräknade alla fiskarterna och alla både stora och små som vi fiskade i Gåxsjön och Rångnoret det året så blef det en summa på minst 231,560 st. Men så vitt jag hörde, var det ej någon som klagade att fisken var mager, utan de voro glada då de fingo köpa densamma. Ja så var det då, och sedan har det aldrig varit så mycken fisk och torde kanske icke heller blifva, även om den skulle få lefva 2 a 3 år längre, ty dels blir det flera och flera som vill
ha fisken så att man tager nog ut, de större förr än de blifva allt för gamla, och dels har det sjöljds ned oerhörda massor myrjord i Gåxsjön, så att befruktad rom fördervats af det tjocka vattnet vid höststormarne. Och på vårarne har det väl varit ännu värre, för det späda ynglet, särskild vid stränderna der vattnet vanligen är tjockare än längre ut, och på skären och vid stränderna der större och mindre sik eller s.k. smärling samt även harr, har hållit sin lek, tyckes nu stenarne m.m. ha blifvit mera ludna än förr, och även detta en följd af det ler- och myrblandade vattnet, som derföre i någon mån bidraga till osäkrare fortplantningsmöjligheter. Men derimot torde samma myrjord m.m. ha bildat vidsträckta lager här och var, der allt möjligt småkryp finner god jordmån och således indirekt förökar fiskens föda.

Således torde det nu vara mera föda för en del fiskarter men derimot ogynnsammare för rommens och ynglets utveckling än förr, och i följd af sådana omständigheter borde man icke vara rädd för att låta fisken växa 2 a 3 år längre, och en farhåga för fiskens allt för stora tillökning är nu enligt min åsigt obefogat. Men icke förty, har Mårtenssons obevisade rädsla för fiskens allt för stora förökning, upptagits af yngre krafter och redan burit en mycket sorglig frukt, och delvis i följd deraf beslutades vid bystämma den 7 April 1915 att man ej gärna får fiska mer än till husbehof.

Ja, detta var ett ovanligt beslut då man vet huru oerhördt mycken fisk Gåxsjöborna såld från Gåxsjön både gammalt och under senare tid, men då man icke ville spara den mindre fisken, måste man så att säga, enligt detta beslut spara både stora och små. Hade man derimot enats om s.k. 5 varfs nät, d.v.s. icke begagnat mera finmaskade nät, under de goda fiskåren 1910-1914 så skulle man under dessa år kunnat få fisk mera än till husbehof ändå och under de påföljande ojämnförligt mycket mer, på nät om 8ta, 9o och 10 maskstolpar pr fot, men det blef endast, så att säga, ett mindre antal qvar af de rika årgångar (kullar) som voro lämpliga på s.k. 6 varfs nät de rika fiskåren 1910-1914.

Må även antekna att medan Goksjö borna hade sina stora områden för jackt och fiske nästan upp till fjällen, hade de en fisk bod på en holme i Hökvattnet och till denna bod torde man samla i hop även från andra sjöar. Och denna fisk fick stå der orörd till dess det blef körföre. De hade även dylika fiskkällare vid Storån. Och ett bevingat ord från den tiden lydde så, att dess mera fisk de togo dess mera fisk blef det. Och då de hade så många värdefulla fisken, kunde det väl synas så. Och även senare kunde man påminna om de gamlas åsigt om fisken. Men att nu vid början af 1900 talet, sedan folkmängden är cirka 30 gånger större än vid början af 1700 talet, åberopa samma botemedel emot den knappa fisktillgången, såsom bättre än att kassera 6 varfs näten, och försöka hushålla, vilket är onödigt, ty de gamla gjorde så. Men sådana tänka väl ej på huru folket förökats, och huru näten under senare tiden varit ojämförligt finare och mera farlig för fisken än de gamla grofva näten.

Gammalt fiskade hälften af Gåxsjöborna Lake i nedre delen af Rångnoret och den andra hälften vid lekplatsen d.v.s. vid Rångnorsstugan, och de senare skulle altid taga upp rångnors ryssjorna och stängnäten, men dessa blefvo slutligen ledsna på de der, ty de förra fick mycken lake och de senare fick litet, och hade dessutom stort besvär med byalagets ryssjor och så blef denna ojämna delning slut under 1850 talen. Men förr än Kakuåsborna tillkom fick man väl mycken lake från Ottsjön. De s.k. ströfiskena i Noret, Örebäcken, samt vårfiskena i Rångnoret och Lillsjönoret voro alla någorlunda gifvande och i synnerhet de 2ne första. I Noret var
det Harr och Smärling samt även Öring, och i Örebäcken var det Storöring och sedan äfven smärling (se förut). Och i Rångnoret och Lillsjönoret Jädda och Abborre m.m. Nu är det slut i Lillsjönoret sedan Per Vik tog upp ett dike.

Gammalt höll smärlingen lek även i Lomån särskildt i eller vid “skraflet” vid Lomåsgångan, men sedan de byggde Slottdammet, vid Killbacken är det slut. I Striån har det förr varit ett mycket gifvande smärlingfiske men de har förderfvat detsamma, och nästan allt fiske i Västansjö. Även i Gårdstjärn fiskade man ej så litet medan det s.k. Hansqvarndammet var i ordning och i denna tjärn började jag att fiska “på egen hand”. Och i Stordiket kunde man få Jäddor och Abborre, men även Mört ty far hade burit befruktadt mörtrom från Lomsjön till Gårdstjärn och i följd deraf fick vi en gång 11 L£ oränsat mört i stordiket på en gång, i en ryssja, men så blef det då nästan slut. Mätning af små och delvis även större Öring, i Kälabäcken och Örebäcken m.m. har förr varit mera gifvande, dels derföre att det stöp ned stora träd öfver bäckarne och bildades stora dammar och djupa grubbor der fisken kunde gömma sig och även ha det någorlunda under vintern, nu är det betydligt annorlunda. Och dels är det nu många flera bäckfiskare, som tager honom allt för små.

Och nu till slut vill jag vänligen hemställa till fiskedelägarne att pröfva och behålla det bästa. Ty då det är så att befruktadt rom och fiskyngel äro ett eftersökt rof för så många, och dessutom i fara för ogynnsamma naturförhållanden så att det ofta mer eller mindre misslyckas. Man då så mycket heldre bör vara rädd om den småfisk som börjar blifva ätbar och värdefull, ty den kan blifva ännu värdefullare, då den ej blått blir större, utan även frodigare och får ett fastare kött.

Och talet om att det kunde blifva brist på näring om han skulle få lefva 2 a 3 år längre är en onödig farhåga. Ty det är värre, och närmare att det kan blifva brist på fisk, annat kunde det väl ha varit om den befruktade rommen och ynglet altid blifvit vid lif, men då det icke är så, må man handla klokt med vad som återstår. Ty då vi fått så stora och goda fiskevatten, vi då även bör handla så att de som har lite eller inga sådana, måtte kunna få köpa, såsom det från gamla tiden varit vanligt. Och om en del då skulle fiska mer än andra i det oskiftade fisket, kan väl detta på flera olika sätt godtgöras.