Spelman och uppfinnare.

Från Gåxsjöboken

Ante Englund föddes i Hallviken den 24 mars 1875. Hans mor hette Karin Johansdotter och kom från Lit. Som tioåring (1885) kom han till Anders Jonson Englund i Ede. Hammerdal och blev adopterad i dennes familj. De flyttade sedan till Kakuåsen där han bodde under sin uppväxttid. Han växte upp under små förhållanden, och försörjde sig på de diversejobb som fanns att få. Mest var del skogsarbete. Men Ante var en idérik man och han var även musikaliskt begåvad. Han såg möjligheter att med tekniska hjälpmedel underlätta den dagliga tillvaron. I bygden blev han känd som den klurige uppfinnaren. Bland de ”sina” uppfinningarna för vardagslivet kan nämnas en brynja knuten av grova snören att ha under huggarblusen. Den gjorde att snön som rasade ner på ryggen inte tinade sa att kläderna inunder blev vata. Han gjorde också en färdigknuten slips som man bara hakade låst under skjortkragen. Lite mera teknisk var en skränkmall för alt kunna skränka taggarna lika på timmer-svansen. Den har en skala som visar noggrannare än millimeterprecision.

Men han hade vidare vyer. Ett av hans större projekt, som han arbetade med under många år var en enskenig järnväg, byggd på stolpar och avsedd att trafikeras med motordrivna vagnar. Han byggde sin första bana i Lit ar 1908. Till banan hade han konstruerat en vagn vars duglighet nu skulle undersökas. Vagnen som drevs av en 1-cylindrig båtmotor, visade sig fungera bra.

Året därpå flyttades banan in till Östersund, där den uppmonterades och demonstrerades på Storsjöns is. Han hoppades att på så vis kunna hitta någon intressent som kunde stödja hans projekt ekonomiskt. Englund fick dock inget gensvar trots att självaste landshövdingen Widén, som han skjutsade en eftermiddag, tyckte att det var ett utmärkt transportmedel.

Genom skogsarbete och annat grovarbete samt spelning på danser, hade han år 1912 fått ihop så pass mycket pengar att han vågade sig på ett nytt experiment. Lagom till marsmarknaden fick han sin nya bana klar. Den gick ifrån Badhusparken till Aspnäs restaurant, en sträcka på 1200 meter. Som dragkraft hade han en 20 hkr. 2 cylindrig flygplansmotor som han köpt i England. Vagnen som rymde 25 personer kom upp i en hastighet av 70 km/tim. En tur kostade 15 öre per person.

Vagnen saknade växelsystem vilket medförde stora påfrestningar vid starterna med ofta förekommande driftstörningar som följd. Detta irriterade naturligtvis passagerarna och Ante Englund fick ”sina fiskar varma” både direkt på plats och genom tidningarnas fria ord. Ett inlägg som kan nämnas löd: ”Englund annonserade om regelbundna turer till Aspnäs restaurant. Det enda som var regelbundet var motorn, den strejkade hela liden”.

Expertisen, några järnvägsingenjörer, hade dock andra åsikter. De berömde banan och rekommenderade den som ett billigt och bra transportmedel och tillstyrkte anläggningen för allmän trafik. Någon uppbackning på det ekonomiska planet fick Englund dock fortfarande inte, och när de 6000 kr som han slitit ihop var slut, återstod bara att montera ned luftbanan och åka hem igen.

Englund hade dock ingen tanke på att ge upp och år 1916, när han körde timmer åt ett bolag i Hell i Norge, lade han fram en modell och sina patentpapper på den enskeniga järnvägen för bolagets chef, forstmästare Solberg, och en ingenjör Kittelsen. Dessa blev genast intresserade och en 700 meters bana byggdes för transport av sand till ett tegelbruk. Det största problemet var att skaffa materiel för bygget eftersom det pågick krig. I Stockholm lyckades de dock skrapa ihop det mesta som behövdes, däribland en gammal bilmotor för att driva vagnen.

Så snart banan var klar och syntes fungera utmärkt satte Englunds båda kompanjoner igång med marknadsföringen. De förnämsta ”trafikmännen’’ i Norge inbjöds att beskåda banan och en dag kom chefen för Norges Statsbanor i sällskap med fyra andra högre tjänstemän och ingenjörer för att undersöka och prova banan. Englund var väldigt nervös att motorn skulle krångla men allt gick bra och de fick fina intyg om banans förträfflighet. Efter denna framgång var det inga problem med att i Norge skaffa fram kapital, och ett bolag. Aktieselskapet Norsk enskenebane, bildades. Englund blev arbetschef i bolaget och han sålde patenträtten för 6000 kr, samma summa som experimenten kostat honom tidigare.

Bolaget fick en lyckad start och Englund hade fullt upp med alt demonstrera uppfinningen för alla intresserade. Bolaget fick in beställningar på 90 banbyggen. Den första byggdes i Fredrikshald, en 7 km lång bana för transport av bränntorv. Vid materialtransporterna begagnades de kavelbroar som Karl XII låtit anlägga vid belägringen av Fredrikstens fästning. Det var svårt att hålla byggnationerna igång då fullgott materiel var svårt att skaffa p.g.a. kriget. Bolaget gjorde en del beställningar i Amerika på motorer, räls m.m. som dock tog lång tid att få expedierade. Ett projekt blev fördröjt närmare ett år p.g.a. att den båt som fraktade materialet blev torpederad.  

Englund berättar själv i en intervju i ÖP 1945: ”Så började bolagets tekniska personal med förbättringar på min vagn, förbättringar som jag genast såg skulle göra varenda motorvagn oduglig. Jag protesterade, men vad hjälpte det. Först då massor av pengar kastats bort, avsatte ledningen den tekniske experten, och jag fick den absoluta bestämmanderätten i fråga om konstruktionen”. Englund fortsatte sitt arbete i bolaget fram till år 1923 då han styrde kosan till Nordamerika, där han totalt tillbringade 14 år.

Bland Englunds uppfinningar var också en maskin för tillverkning av gengasved. Under krigsåren for han omkring med den i byarna, och hjälpte därmed till att hålla biltrafiken i gång.

Som tidigare nämnts hade Ante Englund också en musikalisk ådra. Han var sexton år när han första gången provade ett dragspel. Det var ett enradigt Magdeburgerspel. Han säger själv i en intervju:

”Snart hade jag en repertoar på många tiotals låtar som jag drog på baler runt om i Jämtland”. Under långa kvällar i timmerkojorna funderade han på att göra en spelskola med noter för dragspel. Den blev inte med vanliga noter, utan med en sifferskrift som åskådliggjorde taktindelning och annat som hörde till. Han lät trycka den i 5000 exemplar och det kostade honom 1300 kronor. Han fick hugga många timmerstockar och skaka fram åtskilliga polskor för all få fram den summan. Men det gick, och han tjänade 700 kronor på affären. Skolan, som även innehöll 65 låtar, blev gammalmodig när de tvåradiga spelen kom (den var skriven för enradigt spel) och den försvann snart ur handeln. Tillsammans med fiolspelmannen Olof Pålsson i Kakuåsen notsatte han ett 30-tal gamla låtar. bl.a. flera av storspelmannen Äng-Andreas från Yxskaftkälen.

Även Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio) uppmärksammade Ante Englund. 1950 deltog han i ett program ”Dansa med mej” som sändes från Runeborg med Hilding Peterson som programledare. 1953 intervjuades han i ett halvtimmesprogram, av Olof Forsén, om sin enskeniga järnväg. Programrubriken var:” Min enskeniga järnväg – 40 år före Wennergren”. Som bekant exploaterades den här idén av svensken Axel Wennergren. och moderna enskeniga järnbanor finns i dag i storstäder som Sydney och Tokyo m.fl.

Det är säkert många av de äldre Gåxsjöborna som minns den reslige mannen Ante Englund, som med det lilla dragspelet i knäna, tillsammans med Hans Ersa, Jonas Mascha, Nils Annescha m.fl. spelade upp till dans eller uppträdde på andra tillställningar i bygden.

Ante Englund gick ur tiden den 1 februari 1954. Han bodde då i Grytan i Brunflo, men han ligger begravd i Hammerdal.