Ol Pålsa Krönika

Liksom våra förfäder hade stora arialer för jackt och fiske, så hade de även vidsträkta slotterområden, ty de sökte efter de bästa platserna öfverallt och det var i synnerhet långt bort på afradslanden m.m. på de stora starrfloarne och andra själfväxande platser som de hälst funno något som kunde duga, och som man kunde få ha mera fritt för andra. Och då man skulle färdas till de avlägsna slåtterna 1 ½ a 2 mil från hemmet måste man bära allt för tunga bördor (i mes och händer) ty man måste ha litet av varje för att nödtorftigt kunna reda sig, även slipsten, men mjölken måste man ofta uppblanda med vatten för att dryga ut den. 

Men på vintern blef det ofta svårt att köra hem detta skogsforder, ty de hade icke en gemensam väg till de aflägsna slotterna, utan var och en hade sin egen väg till sitt område. Eller kanske rättare ingen väg, särskild vid och efter snöstormar och det kunde gå så, att om man kom hem sent på qvällen med några fång starr på cirka 20 a 25 L£ (1 lispund var 8,502 kg, dvs här 170- 210 kg) ofta isig starr, så blef detta snart slut, så att de måste åter i väg med sin ende dragare och då kunde det vissa gånger knapt synas ett spår af den långa vägen särskild på de större slätterna, och det hände även att hästen tröttnade på vägen med några fång starr och körkarlen måste då på sina skidor fara hem utan häst och utan forder och hemma fans ingen hölada. Ty då Olof Andersson i Västgården ej hade mer än två höhärsjor, den ena på Smedibacka och den andra i åkerren, enligt hans dotters G.O.D. berättelse så torde de andra icke heller ha mer. 

Ja de hade det svårt med sina stora vidder, och under sådana förhållanden, synes som Gåxsjöborna m.fl. af gammelbyarne skulle varit villiga att lämna ifrån sig de äxtra områdena. Men det var ej så, enligt gamla handlingar m.m. men de måste. Och för att sedan kunna reda sig, togo de sig före att rödja upp skogsråkar inom eget område till slott. Och detta hade till följd att då de förut hade cirka 10 (tio) körhästar inom byalaget, som vid denna tid ökats från fyra till åtta bönder, så kunde de snart nog finna att det gick bättre med ett mindre område, ty inom kort tid kunde de ha dubbelt så många hästar och lika många kor vardera som förut. Och under 1840 talet kunde hästantalet nästan åter fördubblas, tack vare de goda “hästforröningarne”. Och som de då även börjat odla hö, kunde man även ha flera kor, samt jetter och får än förut, då man hade nästan bara halm och starrforder till desamma. Bör nämna att utom deras lilla hötillgång de hade under 1820 talet, samt förut, så hade de altid Ärter och Rofvor varav kreaturen fingo sin andel d.v.s. Ärtris och Rofkål. Samt då de lade nästan all sin gödsel på åkrarne kunde de få ända till 26 skylar på mälingen (841 kvm), det blef således delvis en mycket grön och go halm. Under 1840 och början af 1850 talen räkte höanden mycket länge, och det hände att det nedslagna starr och sämre hästforder kunde “snö ne” eller ock efter höstregnet frysa ner. 

Och efter den mycket långa höanden som vissa år kunde räcka till slutet af Septämber, hade man mycket att göra med att frakta hem foder åt hästarne och delvis även åt korna m.fl. Och dervid buro eller drogo vi detsamma ned till sjön (ty köra kunde man ej förr än det frös, förr än det blef några diken eller vägar) der man lassade det på båtar och då hälst på 2ne som voro sammanbundna, så att, då det var lungt på Gåxsjön, kunde man få se flera forbåtar samtidigt. Att ro foder har nog förekommit en och annan gång även sedan men torde nu vara slut. I Sikås och Mo har man rodt forder mycket senare än i Gåxsjö. 

Må även antekna, att under den långa höanden, måste nästan alla deltaga i slåtterarbetet oräknad “butöursan” endast de som voro gamla skröpliga och sjuka samt små barn kunde få stanna hemma eller i fäbodarne, men de andra skulle och ville vara med, och i många fall måste mödrarne taga sina dibarn och andra små, med ut på slotterna och dervid såsom andra, under nätterna lorcera i “slotter busta”, hvilka voro öppna åt främre sidan, der det var cirka 3 1/4dels aln högt till taket och cirka 1 1/4de1s aln högt bakåt, sådana och ännu mera primitiva slotterbostäder voro vanliga till början av 1850 talen och delvis även sednare, och dessa kunde lämna någor¬lunda skydd för regn, men icke mot mygg, blåst och kyla. Men blev det allt för kallt på natten, ty man låg i “teppan” (enkla täcken), då måste man upp och förnya stockelden, som jämte röken hade hållit myggen någorlunda i chack. Man hade således mygg eller rök att välja på kvällen och vissa gånger kyla och andra svårigheter att utstå under nätterna i sådana bostäder. 

Kaffe begagnades alldrig under veckan, utan då vi vaknade d.v.s. innan vi gingo ut på slotten fingo vi kall gröt och tjockmjölk och dermed var man mycket väl belåten. Må även nämna att under hela sommaren gingo männen under arbetsdagarne vanligen i knäbyxor hälst av “klutväf” (lumpväv) eller skinn, och alla, både män, kvinnor och barn alla gingo i tussar, stuttstrumpor och simpla kläder af klutväf. Man var således våt om fötterna på de förr mycket blöta slotterna och deraf följde även att fötterna blefvo ofta skinnlösa av vatten, värme, röävja (jordarter) och annan syra, om man ej i tid, och sedan dagligen konserverade fötterna med tjära, vide- eller albark eller vissa gräsarter m.m. i synnerhet då det var regn och värme. Och då det emellan tussarne och stuttstrumporna var fotleden vanligen bar, till nöjje och åtell för broms och myggor m.fl. 

Det var dock kanske ännu värre på höstarne, när mossan var frusen och det var då altid grufsamt att gå ifrån bustan och ned i det isiga vattnet, särskild på morgnarne med en sådan fotbeklädnad. Även fäbod flickorna (butoursan) gingo i sådan fotbeklädnad m.m. till sena hösten, vanligen till dess det blef snö. Och sedan det blef snö, kunde många, särskild män, gå i söndriga skor. Och under den långa höanden var det väl icke en på hundra, som hade sådan fotbeklädnad att de kunde gå torra om fötterna, men många gingo barfota och det gick bra, då man hade vant sig dermed, särskild då ej vattnet var för mycket kallt. Det ofvan anteknade avser tiden under 1840 talen och början af 1850 talet och längre tillbaka Slåtterfolk vid Gåxsjön cirka år 1905. hade de vist icke större anspråk på bekvämligheter.Höanden började med att slå starr i 2ne veckor och i vissa fall ännu mer, sedan hästfor cirka 2ne veckor och först sedan slog man hö och sedan återigen skogsfoder till sena hösten ifall man hade något att slå. 

Vill även nämna, att då vi, särskild barn, varit med på slåtten under de gamla förhållandena och kommo hem på lördagsaftnarne var det särskild roligt och trefligt, ty då hade Mormor skurat golvet och strött ut löv på detsamma och då blevo alla veckans svårigheter såsom bortblåsta, ty nu fick man kaffe och andra godbitar, dock alldrig dopp. Och att vara hemma var väl det förnämsta, men då kaffe icke begagnades under vardagarna bidrog även det till högtidligheten.