Jaktminnen
Storminken
Det var några dagar före jul som min bror och jag gav oss ut i markerna för att se om storminken hade varit ute. Hittills hade vintern varit en barmarksvinter. Den första riktiga spårsnön kom bara för någon dag sedan. När vi kom fram till vår ”trapperbäck” kunde vi genast se storminkens spår. Hans stora spårstämplar stod prydligt nedtryckta i nysnön uppströms bäckfåran. Vi vände direkt och sprang genast hem efter några saxar för nu skulle storminken, som gäckat oss i flera år, äntligen bli vår.
Den här händelsen utspelades i början av 1950-talet och då var saxfångst fortfarande tillåten. Jag och min två år yngre bror befann oss i nedre slyngelåldern. D.v.s. vi fick ännu inte bära med oss något skjutvapen men vi hade blivit starka nog att själva gillra minksaxarna. De första åren av vårt ”trapperliv” fick vår far gillra saxarna hemma. Saxarna förpassades sedan i säkrat tillstånd ut till gillerplatserna. En gång misslyckades avsäkringen av en sax som då slog igen över min tumme. Ingen av oss förmådde rubba fjädern. Först när vi lade ihop skidorna för att få ett någorlunda stadigt underlag och min bror hoppade på fjädern kunde jag, när vi kom i takt, rycka undan tummen. Tack vare tjocka hemstickade yllevantar inskränkte sig skadan till en blå tumnagel som efter ett tag lossnade och blottade en ny nagel, ren och fin och utan sorgkant. Den ”bristen” avhjälptes snabbt med några kvällar i vår fars smedja där allehanda giller och fällor konstruerades.
Nåväl, efter att ha hämtat saxarna och konstaterat var minken tagit sin daglega så skred vi till verket. Vi gillrade alltid saxarna i vattnet för att undvika att andra djur än eventuella minkar fångades. Första saxen gillrade vi ovanför minkens daglega. I spakvattnet nedanför en liten fors lade vi ut saxen, agnad med en färsk småsik. Andra saxen gillrade vi någon kilometer nedanför daglegan i en vak där minken fiskat på uppvägen. Efter väl förrättat värv började vi hemfärden. Vi var så gott som säkra på att storminkens saga nu var all. Skinnet skulle vi sälja och för pengarna skulle vi köpa ett sedan länge åtrått salongsgevär med nätskuret pistolgrepp. Sidan med salongsgeväret föll självmant fram när vi öppnade den väl tummade katalogen från Vapen-Depoten. Priset för ”skönheten” minns jag inte, men det enklaste salongsgeväret kostade 62 kronor, ”vårt” salongsgevär var något dyrare.
När vi gått något hundratal meter på hemvägen så blev vi upphunna av en stor jämthund. Hunden kände vi genast igen som en av Mink-Olle tvås hundar. Vi stannade för att invänta husse som vi förstod inte kunde vara långt borta. Snart kom också Mink-Olle åtföljd av Ljungmark. De båda gubbarna hälsade på oss och undrade om vi visste var ”minkfaen” hade krupit in. De hade följt minkspåret hela dagen och funderade på att ge upp jakten eftersom de kände sig ganska trötta. När vi talade om att minken inte låg så långt borta så sken de upp, nu skulle jakten fullföljas. Min bror och jag blev väl inte så alldeles glada för vi såg nu i andanom att minken skulle glida oss ur händerna. Samtidigt tyckte vi att det skulle bli spännande att jaga tillsammans med de smått legendariska gubbarna.
Både Mink-Olle två och Ljungmark behöver en kort presentation: Mink-Olle var en tusenkonstnär som med enkla verktyg och gott om tid kunde göra vad som helst. Sitt tillnamn ”mink” fick han i samband med minkens explosionsartade tillökning efter kriget. Som inbiten jägare såg han snart minkens stora skadegörelse på småviltstammarna och beslöt att ägna sin i stort sett obegränsade tid åt minkjakt. Han lärde sig snabbt minkens vanor och blev tillsammans med sina stora jämthundar en effektiv minkjägare. För att inte blandas ihop med en annan Mink-Olle fick han även tilläggssiffran två. Som historieberättare sökte han också sin like även om sanningshalten i historierna knappast var så stor att den störde. De björn- och älghistorier som han berättade för oss, när vi var yngre, fick våra ögon att lysa av skräckblandad förtjusning. Björnarna var oftast väldiga bestar som rytande och slående med ramarna försökte förkorta livet på såväl hundarna som jägarna. Älgarna var vidunder som både i kroppsstorlek och hornstorlek vida överglänste sina kusiner på andra sidan Atlanten.
Ljungmark var också något av en mångkonstnär även om hans konst var mera grovhuggen. Han hade i yngre dagar varit en duktig älgjägare som inte brydde sig så noga om formaliteter som jakttider och gränser. Mest känd var dock Ljungmark för sina enorma kroppskrafter. Med sina oerhört stora händer och en kropp som en väldig tunna gav han ett överväldigande intryck. Nu var han närmare 70 år men fortfarande en bjässe som ingen med förnuftet i behåll ville ta ett nappatag med.
Jämthunden, till sist, var en ättling i rakt nedstigande led till den berömda jämthundstiken Rappa från Storåbränna.
Med våra nya jaktkamrater i släptåg följde vi minkspåret. Ljungmark på den ena sidan av bäcken, Mink-Olle och vi pojkar på den andra sidan. Vid ett särskilt risigt parti efter bäcken stannade Mink-Olle och sa: ”lyssna nu pojkar så får ni höra hur Ljungmarkarn smyger”. Från andra sidan hördes grymtanden, svordomar och kraftiga brak när ris och småskog vräktes åt sidan. En ordinär traktor kunde knappast ha åstadkommit mera oväsen. Hunden hade försvunnit för ett tag sedan men nu fick vi se den, ivrigt grävande i ett stenröse vid sidan om bäcken. Nu skulle minken tas. Mink-Olle passade vid ingångshålet medan Ljungmark med vår hjälp försökte gräva och röka ut minken. Efter bara några minuter ”pluppade” det till från Mink-Olles hemladdade skott. Minken hade tittat fram i ingångshålet och fått kulan mitt mellan ögonen, allt enligt Mink-Olles version. När Mink-Olle stack in armen i hålet kunde han också triumferande meddela att han kände minken och att den var stendöd. Ljungmark hastade också dit och stack in armen för att känna på minken. Båda gubbarna fick tag i minken och knöt händerna med den påföljden att både mink ock gubbar blev ohjälpligt fastkilade i det trånga hålet. Efter en stunds trätande släppte båda taget och drog ut nävarna. Ljungmark stack snabbt in handen igen bara för att finna att minken passat tillfället och smitit längre in i stenröset. Gubbarna skyllde minkens flykt på varandra och trätte så att snuset stänkte ända tills Ljungmark avgjorde grälet med att säga: ”om du inte är tyst nu så kastar jag dig med huvudet före i bäcken”.
Under tiden som gubbarna trätte och mixtrade med minken hade skymningen fallit och det blev snabbt allt mörkare. För att få ut minken, som enligt Mink-Olle var stendöd, så måste vi gräva oss ner i stenröset. Ett företag som var lättare sagt än gjort i det hårt ihopfrusna röset. Vid vårt första bökande hade vi fått loss en ordentlig stenbumling och det var nu som jag kom på den geniala ide´n att använda bumlingen som murbräcka. Mink-Olle var kvickt framme och grep tag i stenbumlingen men orkade inte lyfta den. En vänlig knuff från Ljungmark skickade Mink-Olle in i ett videsnår. Själv grep han tag i stenen med sina väldiga nävar, lyfte den över huvudet och lät den med enorm kraft dunsa ner i stenröset. I stendamm och i en doft av karbid plockade vi pojkar bort de losslagna stenarna och hade snart ett ordentligt djupt hål. Vi borde nu vara i nivå med minken. Vid en kontroll i skenet från en tändsticka såg vi en kort glimt av minkens lysande ögon. Mink-Olle som passade vid ingångshålet pluggade igen detta och kom snabbt till vår hjälp. En näverbit tändes för att ge ett bättre lyse. Minken kom fram men hann smita undan när Mink-Olle sköt så skottet blev en bom. Ett nytt försök. Vi pojkar darrade av upphetsning. Nu eller aldrig skulle minken bli vår. Jag som lyste med näverbiten skakade av spänning så det var ett under att elden inte slockna-de.
I nästa stund stack minkens trekantiga huvud fram rätt framför bösspipan. Med röster som gick upp i falsett skrek vi pojkar ”skjut, skjut!”. När skottet small rullade minken ner i hålet, stendöd, träffad mitt i huvudet. Det var med stor glädje men även lite sorg som vi plockade upp storminken. För den var stor, en av de största som Mink-Olle sett. Nu fick vi också förklaringen till varför minken blev kvar i hålet ett tag efter första skottet. Kulan hade snuddat minkens huvud och tillfälligt bedövar den.
När vi plockat ihop våra prylar var det nermörkt. Gubbarna och vi hade samma väg en bit innan vi skulle gå åt var sitt håll. Innan vi skildes åt räckte Mink-Olle över minken till oss och sa: ”ta minken ni pojkar, ni har gjort rätt för den”. Om det inte hade varit för vår nya status som storminkjägare hade vi väl omfamnat de svettiga och snusiga gubbarna i vild glädje. Nu nöjde vi oss med att högtidligt handtacka med risk för att få våra händer mosade av Ljungmarks stora näve. Resten av vägen sprang vi så fort vi kunde. Väl hemma visade vi glädjestrålande minken samtidigt som vi berättade om den spännande jakten. Hushållsvågen plockades också fram och till vår mors fasa lade vi minken direkt i vågskålen. Vågens visare stannade på exakt 1,5 kg, så nog var det en stormink.
Skinnet sålde vi sedermera för 110 kr. Något salongsgevär blev det inte på grund av eller tack vare vår fars bestämda avrådan. Han rådde oss i stället att spara till ett hagelgevär.
Både Ljungmark och Mink-Olle jagar sedan flera år i de sälla jaktmarkerna. Jag är säker på att gubbarna av Sankte-Pär har tilldelats en av de bättre himmelska jaktmarkerna. Jag är också säker på att gubbarna från sin himmel följer våra jordiska jakter och lider med oss när vi misslyckas och gläds med oss när vi lyckas. Visst hade de sina fel och brister men innerst inne var de hjärtinnerligt snälla och hjälpsamma. Vi minns gubbarna med värme och saknad.
Harjakt på riktigt
Äntligen hade dagen H som i harjakt kommit då jag skulle få delta i jakten beväpnad med ett alldeles eget vapen. Vapnet, en gammal ”belgare” av kaliber 16 med synliga hanar, var ganska slitet och glappt. Bl.a. fungerade inte ena hanens halvspänn. Bristerna på vapnet medförde en del stränga restriktioner från min far. Kraftigare patroner än Gyttorps vanliga röda fick inte användas. Pipan där hanens halvspänn var trasig fick endast laddas när jag stod stilla på pass o.s.v. Trots vapnets brister och restriktionerna var jag övertygad om att jag skulle uträtta stordåd nu när jag äntligen skulle få delta i harjakt på riktigt. Vi, det var min far, min två år yngre bror som följde med som sällskapsdam åt herr K och två hundar. Hundarna var dels vår egen hamiltonstövare, Krut, en kraftfull hanhund som utvecklades sent men som på äldre da´r blev en mycket god harhund, och dels K´s hund som var en stövartik av okänt ursprung, mycket feminin och vek. Nog hade hon skällt några skall på hare men det var nog lika mycket av rädsla som av jaktlust. Som de flesta hundägare trodde dock K på sin hund som, om inte förr, skulle bli ytterligt bra till nästa höst. Vår hund hade bl.a. den egenheten att han lika gärna spöade hundar av honkön som av hankön.
Senseptembermorgonen är dimfuktig och grå när vi i det första gryningsljuset söker oss ut till jaktmarkerna. I ett myrdråg i närheten av Älgsjöbäcken släpper vi hundarna. Nästan genast markerar vår hund harslag. Min far placerar mig på en smal timmerväg och säger att där skall jag stå för förr eller senare kommer haren dit.
Ett illvrål från vår hund och några tveksamma bjäbbanden från Lady, K´s hund, talar om att haren är på benen. Snart hör vi bara vår hunds kraftiga malmskall. Tyvärr försvinner drevet i fjärran och jag blir överlämnad åt skogens tystnad. Nåja, riktigt tyst är det ju inte, några mesar klänger omkring i en lavgran under stillsam konversation, en flock lavskrikor kommer ljudlöst seglande och håller mig sällskap en stund innan de drar vidare. Jag står envist kvar på mitt postställe fast jag tycker att det börjar bli en smula tråkigt. Svagt, knappt förnimbart, hör jag hundskall som snabbt kommer närmare. Spänningen stiger, närmare och närmare kommer drevet. För att vara beredd spännar jag båda hanarna på min bössa, även den dåliga. Så, plötsligt tystnar drevet bara ett 50-tal meter i från mig. Besviket fäller jag ner hanarna i halvspänn och bereder mig på en ny lång väntan. Väntan blev inte så lång för när jag lyssnat ett tag får jag höra konstiga ljud från tapptstället.
Jag beslutar mig för en snabb förflyttning mot ljudet. I brådskan glömmer jag att plocka patronerna ur den ”dåliga” pipan. När jag närmar mig ljudet som övergått till ömkliga gnyenden saktar jag farten och smyger försiktigt fram. Det är inte utan att det börjar kännas lite kusligt. När jag kommer fram till en liten glänta får jag se vår hund liggandes på backen med fradga runt munnen. När jag springer fram till hunden ser den mig och ger till ett fruktansvärt morrande som mer liknar ett rytande. Jag stannar förskräckt mitt i steget och spänner båda hanarna beredd på att skjuta vår älskade hund som jag är övertygad om har fått ”vattuskräck”. Nu är jag glad över att båda piporna är laddade. Hunden försöker resa sig men kommer inte upp på benen. Morrningarna upphör så småningom och övergår till svaga gnyenden. Jag börjar prata med hunden som snart känner igen mig och börjar vifta på svansen.
Nu kastar jag all försiktighet överbord. Bössan plundras samtidigt som jag med gråten i halsen springer fram till hunden. Hur nära var det inte att jag i ren rädsla hade skjutit vår hund som vi ungar växt upp med och som vi delat ljuvt och lett med. En lång stund blir jag sittande och kelar och pratar med hunden som slickar mina händer och även i övrigt visar att han skäms över sitt beteende nyss. Efter ytterligare en stund lyckas hunden resa sig på i början vingliga ben. Med hunden i släptåg och endast den ”säkra” pipan laddad går jag för att söka upp min far. (Långt senare fick jag veta att hunden troligen led av epilepsi och att den fått ett epileptiskt anfall.)
Under tiden som vi går blir hunden allt piggare och försvinner plötsligt. Kort därefter kommer en stor, nästan vit hare rusande emot mig. Reflexmässigt sliter jag upp bössan från ryggen och spänner hanen i samma svepande rörelse som jag kastar bössan till axeln. När skottet går försvinner haren med om möjligt ännu större fart. Några sekunder efteråt kommer hunden illtjutande i harens spår. Efter ett mycket kort drev blir allt tyst. Någon minut senare hör jag ett hundslagsmål som slutar med några tjut från Lady.
Ny väntan som inte blir särskilt lång förrän jag hör min fars hoanden. Snart kommer han fram till mig och frågar hur det gått. Jag hasplar ur mig hela berättelsen och slutar med att säga att ”Krut är sjuk och nu skall vi avbryta jakten och fara hem”. Min far lugnar mig och säger att det säkert inte är något större fel på hunden eftersom den jagade igen. Under tiden som jag berättat har K kommit fram. Han är väldigt upprörd eftersom han är säker på att vår hund bitit ihjäl Lady. Återigen får min far lugna ner oss och säga att nu går vi och söker rätt på haren för den ligger säkert död där vi hörde hundarna slåss. Med mig i täten går vi i drevriktningen. Efter bara ett hundratal meter hittar vi Krut med haren mellan frambenen nogsamt vaktande på Lady som försiktigt smyger omkring med svansen mellan benen.
Min far gratulerar mig till min första hare. Även K deltar i gratulationerna fast det tydligt märks att han är lite missbelåten. Min bror säger inget, han är enbart avundsjuk. Mitt erbjudande om att han får bära haren om han vill förkastas med en fnysning. Efter en stunds diskussion beslutar vi oss för att gå till våra fäbodar för att fika och låta hundarna vila. Om Krut verkar pigg efter rasten skall vi fortsätta jakten.
Vilan har gjort hundarna gott och Krut är lika pigg som på morgonen. Alldeles nedanför fä-bodarna får hundarna slag på en ny hare. Lady snubblar tydligen över haren för plötsligt ger hon ifrån sig några skrämda skall. Kort därefter tar Krut över och hans malmröst fyller skogen med en för jägare underbar musik. Min far beordrar mig till ett pass vid ett krondike. På snabba ben skyndar jag dit. Väntan blir inte med än några minuter förrän en stor vit hare sakta kommer hoppande efter dikeskanten. När jag spännar hanen hör haren knäppet och sätter sig. Det blir ett lätt skott.
Snart har vi alla samlats vid haren. Lady på respektfullt avstånd från Krut. K har nu mycket svårt att dölja sitt missnöje. Min far är enbart glad å mina vägnar och gratulerar mig till min andra hare. Min bror är om möjligt ännu mer avundsjuk och vägrar kategoriskt att acceptera mitt erbjudande om att få bära haren. Vi avslutade jakten och for hem. Att jag skyndade mig för att komma först hem och få berätta för min mor och övriga syskon att jag skjutit två harar får vara mig förlåtet. Det är ju inte var dag som en 14-årig premiärjägare får skjuta två harar. Jag tyckte nog att Krut favoriserade mig framför mina syskon efter den här jakten. Det verkade som om han sa ”oss jägare emellan” när han lade sitt tunga huvud i mitt knä för att bli ompysslad.
Mårdjakter
Den efterlängtade julhelgen hade äntligen kommit och med den ett välkommet avbrott i det tunga skogsarbetet. Efterhand som helgen fortskred började jag känna mig ganska less på både sysslolösheten och den myckna julmaten. Min timmerhuggar- och jaktkompis N-O kontaktades och vi var båda rörande ense om att vi borde försöka decimera den ganska stora mårdstammen. Vi bestämde att vi redan nästa dag skulle pröva jaktlyckan om vädret var lämpligt, d.v.s. det fick inte vara snöstorm och inte kallare än -20 grader. Matsäck skulle vi göra var för sig, övrig utrustning skulle vi fördela så att jag tog med hagelbössan, en trampsax och stubintråd. N-O skulle ta salongsgeväret, en yxa och en efter hemligt recept hoptotad rökbomb.
Dagen därpå var jag uppe långt före gryningen och kollade väderleken. Det var 19 grader kallt, vindstilla och således att ganska bra jaktväder frånsett att ”nysnön” var från föregående natt. På utsatt klockslag var jag klar med alla förberedelserna och satt och väntade på N-O. Någon N-O kom emellertid inte och vid förfrågan via telefon fick jag veta orsaken. Där var det mer än 23 grader kallt och därmed klart över vår bestämda köldgräns. N-O föredrog med andra ord sängvärmen framför en osäker mårdjakt i sträng kyla. Jag tyckte det var synd att avbryta jakten innan den ens hade börjat och beslöt att på egen hand åka en liten tur. Utrustningen behövde dock kompletteras med en yxa. Min timmerhuggaryxa hade jag lämnat i skogen. Jag försökte ragga upp en yxa av min far. Tyvärr så hade han brutit av skaftet på sin yxa, kvar fanns bara en skaftstump på ca två dm, och någon annan yxa fanns inte tillgänglig. (Det här hände före motorsågarnas och skogsmaskinernas tid.) Nåja, skaftstumpyxan var ju bättre än ingen yxa alls och den fick därför följa med i ryggsäcken.
Den första biten ut till jaktmarken åkte jag efter en hästbasväg. Kylan gjorde att skidföret var kärvt och för varje stavtag skrek det i den sträva snön. Redan efter en knapp km åkning korsade spåren efter en stor mård basvägen. Att säkert avgöra om spåret var nattgammalt eller från föregående natt var svårt. Jag beslöt att ändå följa spåret en bit. Kanske skulle jag kunna utröna ”åldern” så småningom. Snön var meterdjup men ett tidigare töväder hade packat snön varför det var ganska lättåkt även i skogen. Det var därför med god fart som jag tog an spåret. Ganska snart kom jag till ett alsnår där mården följt ett järpspår i ett, som det visade sig, fåfängt jaktförsök. Nu började ett, som jag själv tyckte, spårdetektivarbete i den högre skolan. Sista snöfallet hade inträffat sent föregående natt. Om mården hade trampat i järpspåren borde spåren vara nattgamla. I det bleka gryningsljuset nagelfor jag spårlöporna och kunde snart med visshet fastställa att mårdspåret var nyare än järpspåret. Mårdspåret borde därför med nästan 100% säkerhet vara nattgammalt. Stolt över min spårningsförmåga och i förvissning om att jag följde ett nattspår satte jag högsta fart efter spårlöpan.
Efter ca 4-5 km spårning i delvis risig och besvärlig terräng kom jag till ett område med gammal grov granskog. Mården hade där, vad jag kunde se av spåren, börja söka efter en plats för daglegan. Spåren gick nämligen kors och tvärs, upp i träden och in i rotvältor och vindfällen. Att bringa någon klarhet i spårlöporna var närmast ogörligt. Jag beslöt därför att ringa hela området. När jag ringat ungefär halva området kom jag fram till ännu en hästbasväg. Eftersom vägen gick i ringens riktning följde jag den i hopp om att träffa på mårdens utspår. Ganska omgående träffade jag på spåren där mården med några kraftfulla språng tvärat över vägen. Kort efter gick spårlöpan spikrakt upp i en mycket stor asp. Strax under den väldiga kronan fanns ett hackspetthål där mården, av risporna i rimfrosten att döma, sökt daglegan.
Försiktigt för att inte röja min närvaro åkte jag en snäv ring runt aspen utan att hitta några utspår. Med största säkerhet fanns mården i aspen, men hur locka fram den? Ett svagt raspande med skidstaven på den skrovliga marken gav inget resultat. Samma dåliga gensvar gav några slag mot stammen med skaftstumpyxan. Jag började smått tvivla på om mården verkligen hade tagit sin daglega i aspen och beslöt att göra en ny, större ringning. Innan sköt jag ett hagelskott in i hackspett hålet för att riktigt skrämma fast mården om den nu fanns där. Inte heller den nya ringningen gav något utspår. Mården fanns i aspen och för att få den återstod tydligen endast en möjlighet och det var att fälla aspen. Det verkade vara ett närmast hopplöst företag att hugga igenom den drygt halvmeter grova stammen med skaftstumpyxan. Mitt hopp stod till att stammen skulle vara rötangripen eller i bästa fall ihålig. De första yxhuggen åstadkom ingen märkbar skada i den stelfrusna stammen, men skam den som ger sig. Efter en dryg timmes huggande och många svettdroppar senare hade jag åstadkommit något som liknade ett bävergnag i den genomfriska stammen. (Jag tror att jag aldrig sett en så genomfrisk asp i den grovleken.) Aspen stod nu och balanserade på en ganska grov tapp i mitten.
Med skidstaven försökte jag pressa omkull aspen ut mot en glänta i den i övrigt täta granskogen. En svag, knappt märkbar skälvning gick genom kronan. Så knakade det till, mittappen bröts av och med ett våldsamt brak och i ett moln av snö föll aspen till marken. Kvickt som ögat sprang jag fram och stoppade handskarna i hackspett hålet och hörde till min glädje hur mården fräste inne i aspen.
Nu gällde det att försöka stänga in mården i ett begränsat utrymme i ihåligheten. Med yxan slog jag på stammen och lyckades också med hjälp av ljudet fastställa början och slutet på håligheten. Längst ner på håligheten stoppade jag in en bit stubintråd. Jag hörde tydligt hur mården fnös och hur den sprang upp till ingångshålet för att försöka bryta sig ut. Efter ett idogt arbete hade jag, genom att hugga många små hål som jag pluggade igen med grenar, lyckats stänga in mården på ett meterlångt område i aspen. Nu gällde det att på något sätt avliva mården utan att skjuta den sönder och samman med en hagelsvärm på nära håll. Nu skulle salongsgeväret ha kommit väl till pass.
För att minska på sönderskjutningsrisken försökte jag krafsa ur de flesta haglen ur en vanlig Gyttorps röd. Först under den manövern märkte jag att den korta vinterdagen övergått till skymning. Det tilltagande mörkret gjorde också att det var svårt att beräkna antalet kvarglömda hagel. Med en käpp som riktmedel stack jag in pipan i hackspetthålet. Jag hade räknat ut att när mården högg i käppen skulle jag skjuta. Det fungerade också som jag tänkt men tyvärr så uteblev smällen. Ett svagt poffande var allt som hördes. Tydligen hade jag krafsat ut alla hagel och även rubbad förladdningen. Ett nytt skott preparerades och nu var jag noga med att lämna ett tillräckligt antal hagel och förvissa mig om att förladdningen var på plats. En kontroll av att pipan var ren och så ett nytt försök. När mården högg i riktkäppen sköt jag igen. Nu small det riktigt och allt blev tyst och stilla i aspen. Med käppen drog jag fram mården och kunde konstatera att den var både mörk och ovanligt stor. Glad över den lyckade jakten packade jag ihop mina pinaler och beslöt att åka basvägen hem fast den vägen blev betydligt längre. Men hellre längre väg än att riskera att åka vilse.
Väl hemma synade jag mården och upptäckte till min bedrövelse att förladdningen rivit ett drygt dm långt hål i skinnet. Skadan förevisades för min far som lovade att fixa den så att ingen skinnhandlare i världen skulle kunna upptäcka den. Med små fina stygn som efteråt vaxades över med fett utplånades också alla spår av skadan. Sedermera såldes också skinnet till en kringfarande skinnhandlare som mycket noga granskade skinnet utan att upptäcka några fel.
Några år senare var jag som vanligt hemma över jul. Jag var sedan något år lyckligt gift och firade årets helg i min frus föräldrahem. Efter ett antal år som ”tjänsteman” hade min goda fysik sedan timmerhuggaråren avsevärt försämrats, något som jag inte ville erkänna för mig själv och ännu mindre för någon annan. Både före jul och under julhelgen hade snön vräkt ner. Snödjupet var därför närmare metern och snön var mycket lös. Att ta sig fram på skidor någon längre sträcka var därför förenat med stora strapatser. Jag hade dock under de senaste dagarna åkt upp ett skidspår som jag successivt förlängde. Den här morgonen stoppade jag ett äpple och en näve Gyttorps röda i anorakens bröstficka., hängde på mig hagelbössan och förkunnade för min undrande hustru att i dag skall skidspåret förlängas med minst en km. Min frus lite syrliga kommentar ”och till det behöver du hagelbössan” låtsades jag inte höra, när jag tog på mig skidorna och i det första dagsljuset stakade iväg efter skidspåret.
Sedan föregående dag hade det snöat ca en dm men det gick ändå lätt att åka i skidspåret. Efter en knapp km åkning korsades skidspåret av ett pinfärskt mårdspår. Jag stannade och funderade på om det var någon mening med att följa efter det. Nu när jag stod stilla frapperades jag av den absoluta tystnaden. Den snötyngda skogen fungerade som en ofantlig ljuddämpare som sög upp alla ljud. Efter att ha mediterat en stund tog jaktivern överhanden och jag beslöt att, mot bättre vetande, följa mårdspåret men bara en liten bit. Vid sidan av skidspåret sjönk jag ner till knäna i snön och redan efter en kort sträcka var jag genomsvettig. Den ”lilla biten” förlängdes med bit efter bit och blev till nästan två timmars snöpulsande. Då var jag beredd att ge upp, särskilt eftersom inte riktigt visste var jag befann mig. Att åka samma skidspår tillbaka med alla dess kringelikrokar kändes inte särskilt uppmuntrande. Jag beslöt därför att trots allt följa spåret en liten bit till för att, om inte för annat, så för att åtminstone försöka orientera mig.
Ganska omgående kom jag fram till en hästbasväg och nu visste jag exakt var jag befann mig. Mårdspåret svängde nu ner mot en liten skogssjö där jag visste att det fanns några ”hålaspar”. Dit skulle jag spåra, men inte längre. Mården hade gått värdshus förbi och fortsatt uppför en tvärbrant backe med som det verkade elegant lätthet. Efter att med stor möda ha forcerat backen svor jag dyrt och heligt att inte fortsätta spårandet längre än till en stig ett hundratal meter längre fram. Stigen skulle jag sedan följa till en skogsväg som ledde till bebyggelsen. Strax hitom stigen hade mården korsat ett ekorrspår. En vild jakt som ömsom gick i trädkronorna och ömsom efter marken hade startat. Nu glömde jag mina dyra föresatser och fortsatte efter spåret med ökad iver för att utröna hur ekorrjakten slutat. Efter ca 500 meter slutade jakten på ett för ekorren olyckligt vis. Det enda som återstod av den snabbe trädklättraren var den långa och yviga svansen.
Mårdspåret fortsatte och även jag, för nu var jag övertygad om att mården snart skulle söka daglega. Och mycket riktigt, efter ännu en dryg km spårning slutade mårdspåret under en gammal grov stubbe. Med min begränsade utrustning förstod jag att det skulle bli mycket svårt att avsluta jakten med en, från min sida sett, lycklig utgång. Med skidorna grävde jag undan snön så gott det gick för att få en uppfattning om jordgrytets svårighetsgrad. Alla hål som jag stötte på tätades sorgfälligt med granris och snö. Ett hål på motsatt sida från ingångshålet lämnades öppet och där tände jag på en hög med näver och granlav i ett försök att röka ut mården. När inget hänt efter en dryg kvart måste jag erkänna mig besegrad särskilt eftersom det också började mörkna betänkligt. Jag stängde igen alla hål för att om möjligt hålla kvar mården till nästa dag då lag lovade mig själv att återkomma för att fortsätta jakten.
Nu när spänningen var över märkte jag hur trött, frusen och hungrig jag var. Jag kom då ihåg äpplet i anoraksfickan. Aldrig har väl ett halvfruset äpple smakat så gott och ätits upp så väl. Något styrkt av äpplet tog jag ut kursen mot skogsvägen för att följa den till mitt föräldrahem dit jag beräknade att det var ca fem km.
På darriga ben nådde jag skogsvägen. Men någon lättnad i skidåkningen blev det inte för vägen var både oplogad och ospårad. Avståndet mellan mina vilostunder blev allt kortare och jag insåg att jag inte skulle orka hem, men kanske till våra fäbodar där jag visste att det åtminstone fanns bitsocker att styrka sig med. När jag i mörkret svängde in på avtagsvägen till bodarna stod jag plötsligt på öronen i ett djupt ”dike”. Med stor möda kom jag på benen igen och upptäckte då, till min stora glädja, vad jag stupat i. Min far var upphovsman till diket. Han hade under dagen kört med häst och vedsläpa för att trampa upp sin rävjaktsstig, och det blev nu min räddning. Det var fortfarande tre km hem, men utför hela tiden och ett hårdtrampat spår.
När jag kom fram hade kläderna av fartvinden och kylan frusit till is och det var därför som jag med viss svårighet fick av mig skidorna och kunde gå in i värmen i mina föräldrars hem. Först efter en stund hade kläderna tinat upp så pass att jag kunde få av mig dem. Vid kaffebordet planerade jag tillsammans med en yngre broder (och jämthunden Grogg) nästa dags jakt. Min jaktkompis N-O med salongsgeväret kontaktades också och lovade att ställa upp i gryningen nästa dag. Först därefter ringde jag till min hustru och bad om hämtning med bil. På frågan om jaktlyckan varit god svarade jag ”inte idag, men i morgon skall vi ta dem”. Jag är inte säker, men jag tyckte att jag hörde min hustru muttra något om tokstolle innan hon lade på luren.
Nästa dag hittade gryningsljuset oss när vi var en god bit på väg mot ”mårdgrytet”. Jag var något stel efter gårdagens strapatser men efter ett tag hade mina otränade muskler mjukats upp och det gick hyfsat att ta sig fram, särskilt eftersom jag åkte näst sist i sällskapet. Sist gick vår jämthund. Framme vid mårdgrytet behövde vi inte ens ringa för att konstatera att mården låg kvar. Grogg dök direkt ner vid ingångshålet och började gräva med stor iver. Smågnisslande och med snön sprutande om bakbenen försökte han nå mården som uttryckte sitt missnöje med ilskna fräsningar. På andra sidan grytet grävde vi upp ett nytt hål som vi lyste in i med en ficklampa samtidigt som N-O bevakade hålet med salongsgeväret redo. Nästan på en gång blänkte det till i mårdens ögon. N-O sköt reflexmässigt och lyckades träffa mården mitt emellan ögonen med en 22-kort. Vi påstod att det var ett turskott, själv påstod han att det enbart berodde på skicklighet förvärvad av mångårig träning.
Hela jakten var över efter ca tio minuter. Eftersom vi tyckte att jaktdagen borde utnyttjas lite bättre så beslöt vi att spåra av vägen upp till grannbyn. Vi hade åkt ca en km när vi träffade på ett färskt mårdspår. Åtminstone så tyckte Grogg det för han satte iväg efter spåret med, till en början, god fart. Den djupa och lösa snön gjorde dock att han snart gav upp förföljandet och i stället ägnade sig åt att trampa på bakkanten av mina skidor eftersom jag åkte sist. Efter bara några hundratal meters spårande så pekade mårdspåret spikrakt upp i en gammal torr aspstubbe som lutade sig kraftigt över en tillfrusen liten pöl. Vi ringade och kunde konstatera att mården var hemma. Med två man på vakt angrep den tredje av oss stubben med yxan. Mården låg kvar trots att yxhuggen måste ha skickat oerhörda ljudvågor genom den ihåliga stubben. Redan efter en kort stunds huggande gav stubben vika och föll med ett brak ner på isen. I fallet gick den i flera bitar men mården låg envist kvar. Grogg var snabbt framme och lokaliserade mården till mellanbiten av stubben. Med granris stängde vi igen alla hål för att hålla mården på plats medan vi planerade avfångningsstrategin. Grogg kopplades och placerades utom riskzon för eventuella kulor. Ett litet hål öppnades i stubben för att ge insyn och skottmöjlighet. Med en käpp föste vi fram mården till ”skottplatsen”. Även nu lyckades N-O träffa mården mellan ögonen, men först efter andra försöket.
Trots att dagen bara var barnet beslöt vi oss för att åka hem särskilt som Grogg började visa tecken på trötthet. Varken förr eller senare har vi lyckats skjuta två mårdar på så kort tid. Båda ”jakterna” var avklarade på knappt två timmar. Trots det lyckade resultatet har inte de här mårdjakterna placerat sig på topplistan över spännande jakter, det gick lite för enkelt…
Trädgårdsälgen
September började med en riktig brittsommarvärme. Vi satt en onsdag-kväll, jag och en kompis, och diskuterade hur vi bäst skulle förvalta det vackra vädret. Min kompis framkastade ett halvallvarligt menat förslag ”vi sticker till fjälls och fiskar!”. Förslaget växte till ett beslut och vi kom överens om att åka iväg tidigt på fredagen.
Vi var båda ungkarlar och arbetade på ackord med diverse skogsarbeten. Själv var jag för tillfället sysselsatt med röjning och hyggesrensning med ”Moffa”, inspektor för dåvarande Jämtlands skogsägareförening, som närmaste arbetsledare. På torsdagen packade vi det nödvändigaste och meddelade våra respektive chefer att vi skulle bli borta på fiske några dagar. Moffa hade inga invändningar utan önskade mig lycka till med fisket.
Tidigt på fredagsmorgonen lastade vi min motorcykel, en Panther 350 cc, med en ryggsäck på tanken och en fastbunden på bakskärmen. Själva trängde vi ihop oss på det lilla utrymme som blev kvar mellan ryggsäckarna. Resan upp till Lakavattnet gick bra även om lösgruset på vägen mellan Storåbränna och Lakavattnet vållade en del styrproblem med den baktungt lastade motorcykeln. Vandringen upp till ”våra” hägrande fiskevatten gick ovanligt lätt i den höga och klara luften. Fjällen i väster stod som etsade mot den klarblåa himmelen, fjällbjörkarna och myrarna hade börjat anta höstens brinnande färgprakt och det var förunderligt tyst. Det enda ljud som bröt tystnaden var en korps metalliska läte i riktning mot Stakafjället, men det ljudet var inte störande utan förstärkte enbart intrycket av total tystnad. Själva gick vi också tysta och bara njöt.
Ovanför Lillskalet mot Länsmansvattnet stötte vi på ripor i otaliga mängder. Jag har varken förr eller senare sett så stora och talrika flockar. Något fiske att tala om blev det inte. Tidpunkten och det vackra vädret gjorde fisken slö och huggovillig. (Vad jag minns så saknade vi också fiskekort och det kanske också bidrog till den dåliga fiskelyckan?)
På söndagen började vi hemfärden. Nedanför Lillskalet fiskade vi en stund i Småöring-tjärnarna innan vi tältade inför natten. Tältplatsen valde vi vid ”Byxlöustjärnen”. Det namnet begåvades tjärnen med först något år senare när en av mina svågrar lämnade sin byxa där. Trots ihärdiga varningar för ett lömskt bottenlöst dyhål så gick han ner sig till midjan i hålet. Den dyindränkta byxan hängdes upp i en gran där den lämnades som reserv för kommande tider. Byxan hängde i många år innan den av ålderdomssvaghet och tidens tand föll sönder i sina beståndsdelar. I gryningen vaknade vi av att vi frös. Natten hade varit ordentligt kall och rimfrosten täckte marken med skimrande silver-stänk. Vi planerade att gå till Haravattensån och fiska oss ner till Lakavattnet men kom på att det var första älgjaktsdagen. För att störa eventuella älgjägare så lite som möjligt beslöt vi därför att gå stigen över fjället ner till Lakavattnet. Vi såg inga jägare och inget djur överhuvudtaget under vandringen mot Lakavattnet. I Lakavattnet var det också ”dött” förutom en stor svart korp som ogenerat promenerade på bron hos Kristofferssons. Senare fick vi veta att korpen var tam.
Vi sparkade liv i motorcykeln och puttrade hem till byn dit vi anlände betydligt tidigare än vi räknat med. När jag öppnade dörren till mitt hem märkte jag att där rådde en ganska upphetsad stämning. Det var som sagt första älgjaktsdagen och alla vapenföra gubbar med älgvapen värt namnet hade dragit till skogs. Men inte alla älgar.
En granngubbe hade nyss ringt hem till oss och velat låna ett älgvapen för bakom ladugården hade han sett bakdelen på en älg; ”och det var den största älgbakdel som han någonsin sett!”. Så kvickt han kunde hade gubben stultat in efter sin 12,7 men tyvärr inte hittat några patroner. Det enda han kunde finna var några ärggröna tomhylsor. Där stod gubben med ett obrukbart vapen och såg älgen försvinna till skogs och kanske var det bäst så, både för älgen och gubben.
Jag lyssnade till berättelsen med ett halvt öra för jag hade bråttom att ringa och komma iväg till Moffa i Hammerdal för att få ut min innestående lön. Vid telefonsamtalet meddelade Moffa att han skulle finnas på kontoret till tolv men inte längre. Ville jag ha några pengar så måste jag således vara på kontoret senast vid den tiden. Snabbt riggade jag om och förskönade mitt utseende med att raka av en nästan veckogammal skäggstubb. Under den proceduren ringde telefonen. Efter några sekunder kom min mor inrusande och talade om att det var vår faster som hade ringt, det stod en älgtjur i trädgårdslandet! En älgtjur som verkade skadad på något vis.
Rakhyveln kastades i tvättstället och mina helgdagsskor byttes mot de ännu fjällsura stövlarna. Ur vapenskåpet hämtade jag en Mauser modell 96 och två laddramar trubb helmantel. Någon tid till justering av patronerna till mera effektiva älgskott gav jag mig inte. För att inte väcka någon uppmärksamhet sprang jag sjöstranden den knappa kilometern till min faster. När jag kom fram var hela ”familjen” samlad på bron och alla pekade ivrigt mot trädgårdslandet. På ett ögonblick tryckte jag in en laddram i magasinet och matade in en patron i loppet. Laddramen flög i en båge ut i gruset där den landade med ett svagt klirrande. Något som jag i min upphetsning knappast lade märke till. Under laddningsmanövern kom älgen fram bakom lekstugan och fortsatte i sakta lunk ner mot sjön. Jag sprang fram några steg för att få stöd mot flaggstångs-foten. Språngmarschen och spänningen gjorde mig något darrhänt så ett stöd bedömdes som nödvändigt. För att få stopp på älgen med en helmantel förstod jag att jag måste träffa halskotpelaren. Med viss svårighet lyckades jag få det darrande kornet ungefär mitt på halsen och tryckte av. Av skottet blev älgen stående som en sågbock med alla benen vitt utspärrade. Snabbt rusade jag fram och sköt ett andra skott bakom älgens öra. Med en tung suck rasade älgen omkull, sparkade några gånger och blev sedan liggande stilla.
Någon kniv hade jag inte fått med mig och bad därför familjen, som nu samlats runt mig, att fixa fram en kniv för att jag skulle kunna sticka älgen. Efter en stund fick jag i min hand en morakniv stor som ett mindre samurajsvärd och otroligt slö. Slö som en kniv lätt blir när den används som allroundverktyg. Med viss möda lyckades jag dock sticka älgen. Eftersom jag visste att jag skjutit med ett olovligt vapen så gömde jag det i lekstugan och plockade även upp tomhylsorna. Det enda spåret efter skjutandet som jag inte lyckades hitta var laddramen. Ingen av oss var kunniga i slakt eller styckning. Vi var därför tvungna att ringa till byns slaktare som prompt kom och hjälpte oss. När vi flådde älgen fick vi också reda på varför älgen hade betett sig så underligt. Älgen var påskjuten rakt bakifrån. Kulan hade snuddat lårens insida, gått snett in i buken och ut genom vommen strax bakom revbenen. (Skytten fick senare en kraftig reprimand av min far som var jaktledare.)
Nåväl, vi grovstyckade älgen och jag fick beröm för att jag stuckit älgen så bra. Vi såg också att mitt första skott hade gått igenom halsmuskeln strax ovanför halskotpelaren och tydligen ”förlamat” älgen. Mitt andra skott hade gått rakt igenom hjärnan och varit omedelbart dödande. Jag såg också något annat som jag dock höll tyst. I skogen, i skjutriktningen skymtade jag en för tillfället obebodd sommarstuga. Båda mina kulor hade ju gått igenom älgen och jag misstänkte att de kanske träffat stugan och där orsakat ”svåra” skador på eventuella oersättliga föremål. Det var därför som jag, trots beröm, kände mig ganska betryckt när jag lämnade skottplatsen.
Under min frånvaro kom gubben med 12,7.an och hämtade älgen för jaktlagets räkning. På grund av omständigheterna ville vi inte protestera men nog tyckte vi att älgen borde ha tillfallit oss; min faster, slaktaren och undertecknad. (Trädgården ingick ju knappast i jaktvårdsområdet.)
Slutet blev dock gott: vi fick några väl tilltagna köttbitar. Trofén, som spikades upppå fäbodstugan som minne, har i många år tjänstgjort som boplats åt sädesärlorna, den är numera hårt märkt men lika populär. Och det bästa av allt, från sportstugeägaren kom det inte in någon anmälan om något ligistdåd.
Två stortjurar
Första jakthelgen i oktober inleddes med rena brittsommarvärmen. När vi tidigt i gryningen gick ut till våra pass blåste en ljum sydvind och vi som hade längre till våra pass blev ordentligt genomvarma innan vi var framme.
Själv hade jag vid lottningen fått ”Vändplan” nedanför Vintervägsråken. Passet var inte oävet så det var med ganska stora förväntningar som jag ställde mig i ordning för några timmars sittande när jag kom fram. Under vandringen upp till passet hade nästan alla kläder åkt av, nu fick kläderna åka på igen, fast i omvänd ordning. För även om det är varmt så blir det ganska kallt att sitta stilla en längre stund. Under påklädningen kände jag mig iakttagen och vid en försiktig spaning ner mot Källardalen upptäckte jag en älg som med stort intresse åsåg min modevisning. I handkikaren avslöjades älgen som en liten pinntjur. Intresset för min person var tydligen stort för plötsligt kom älgen i god fart mot passet. På drygt etthundra meters avstånd stannade älgen och vände bredsidan till. Med gott stöd av sittbänken riktade jag in rödpunkten bakom bogen men fann till min förargelse att en liten björk skymde sikten. I nästa stund fick älgen vittring av mig, kastade om och försvann i raskt trav tillbaka in i såten. Visst grämde jag mig lite över den förlorade skottchansen, med det varade inte länge delvis beroende på att jag tidigare under hösten hade skjutit tre pinntjurar.
Under mitt älgbesök hade även min passgranne kommit på plats. Han satt på samma föryngringsyta men ca femhundra meter längre bort. I kikaren kunde jag se hur han förberedde sig för passandet med att bl.a. ta fram radion. Visst ja, radion hade jag glömt att plocka fram! Till min förargelse upptäckte jag att radion blivit kvar hemma. Det kan bli ganska långtråkigt på ett pass även med radio, utan kan det bli rena pinan. Det var därför med slocknade förväntningar som jag gjorde det bekvämt för mig. Dagen riskerade att bli lång.
Någon längre stunds ro fick jag inte för plötsligt började det smälla hos passgrannen. I kikaren kunde jag se röken från skottlossningen, men ingen älg hur jag än spanade ut över hygget. Vad f-n skjuter karln på? (Först efter avslutad jakt fick jag reda på att han skjutit på en älg på mycket långt håll utan att, som det lyckligtvis visade sig, träffa. Det visste dock varken jag eller hundpatrullen som för dagen bestod av en inlejd hundägare med sin son och svåger samt vår jaktledare och stigfinnare. Efter ett tag kom således den manstarka hundpatrullen för att börja eftersöket. Deras röda hattband och röda ”norrbottensfrackar” lyste upp hygget som stoppfärger. Signalfärgade kläder syns verkligen och är en viktig säkerhetsdetalj.
Hundpatrullen försvann och med den även hoppet om något spännande älgmöte. Få saker kan ju förstöra en jakt som ett eftersök. Nu började en lång väntan som bara avbröts av något enstaka skott långt i fjärran utanför vårt jaktvårdsområde. De fåtal hundskall som nådde fram till mitt pass kom från någon gårdshund och inte från några av våra älghundar. För att fördriva tiden riktade jag kikaren mot grannpasset och fann till min häpnad att passgrannen var försvunnen. Ett kikarsvep över hygget avslöjade en blänkande radioantenn långt från passet. Karln var tydligen ute och sökte sin försvunna älg. Nu blev jag smått förbannad för hans irrande begränsade kraftigt min skjutsektor. Efter ett tag ser jag dock att min granne återvänder till sitt pass och allt återgår till en ny väntan. Väntan blev inte så lång för plötsligt ser jag hur en skugga lösgör sig ur skogsbrynet och tar form av en älg. I kikaren avslöjas älgen som en ståtlig tjur med kraftiga skovelhorn. Älgen står som en staty i gott och väl tio minuter. Avståndet är drygt trehundra meter men det plöjda hygget erbjuder goda ansmygningsmöjligheter. Jag tvekar med att lämna passet, för kanske kommer tjuren att passera mig inom skotthåll när den väl har bestämt sitt vägval. Av en ingivelse riktade jag kikaren mot min passgranne och ser till min stora förargelse att han återigen är ute på vift. Ett solblänk i radioantennen avslöjar honom mitt ute på hygget väl tvåhundra meter från ”min” älg. Älgen står fortfarande som en staty med de stora öronen riktade mot passgrannen. Plötsligt ser jag hur älgen rycker till som för ett piskrapp, kastar om och försvinner tillbaka in i skogen. Nästan samtidigt når ljudet av ett skott mina öron. Min passgranne har också upptäckt älgen och skjuter, på ett avstånd av säkert tvåhundra meter och på fri hand, ett skott mot älgen. Nu blir jag förbannad på allvar. Som tur är saknar jag ju radion. Mina tankar lämpade sig nämligen inte för att uttryckas i ord och basuneras ut i etern. Jag lovar dock mig själv att passgrannen skall få sig en verbal omgång efter jaktens slut.
Nu upprepas samma historia. Hundpatrullen kommer åter och ett nytt eftersök påbörjas. Den här gången tar jaktledaren, som väl är, med sig den olycklige skytten. Kanske för att förhindra nya dumheter. Själv har jag nu definitivt resignerat och tänder en sällskapseld samtidigt som jag fördjupar mig i det som återstår av magsäcken. Jag börjar också förstrött med att försöka forma en solvriden träbit till något som skall likna en studsare i miniatyr. Mina mat- och snickarbestyr avbryts när jag ser hundpatrullen, fortfarande förstärkt av passkytten, återvända ut på hygget. I kikaren ser jag hur de slår sig ner för att även de åtnjuta en säkert behövlig matrast.
Min kikarspaning störs av en rörelse i vänster ögonvrå. Ett hastigt ögonkast dit avslöjar att en älgko med kalv och en svart, ståtlig älgtjur i kölvattnet är på väg mot mitt pass. Kikaren byts blixtsnabbt ut mot studsaren, rödpunkten sveper förbi bogen på älgtjuren och nästan automatiskt går skottet. Tjuren kastar åt sidan och springer några meter innan den stannar. För andra skottet reser den sig rakt upp på bakbenen, slår ner på rygg och blir liggande orörlig så när som på några svaga sparkar med bakbenen. Vid detta andra skott stannar kon och kalven. Kalven erbjuder en lätt måltavla där den vänder bredsidan till på knappt sjuttio meter. Tyvärr befinner sig hundpatrullen, som suttit som på första parkett, rakt i skottlinjen. Kalven och kon får därför löpa utan åtgärd från min sida. Än en gång noterar jag hur förträffligt det är med den röda signalfärgen på kläderna.
På några sekunder har en från början ”hopplös” jaktdag förvandlats till en jaktdag att minnas. Jag känner också som vanligt en stilla glädje när jag kommer fram till mitt vackra byte. Nästan samtidigt med mig kommer också sonen till hundägaren fram trots att han haft närmare sex gånger så lång väg, tala om ungdomlig snabbhet! Tillsammans försöker vi lyfta upp det tunga huvudet för att räkna taggarna men får ge oss, hornen är för djupt nerborrade i marken. Efterhand kommer dock ytterligare förstärkning och vi kan lyfta upp hornen och räkna en udda 18-taggare med mycket vackra skovlar.
Slutet blev således gott. Glädjen över det lyckliga slutet på jaktdagen dämpade också min föresats att ge passgrannen en riktig utskällning. Utskällningen stannade vid en välmotiverad tillsägelse.
Lördagen första älgjaktsveckan verkade bli en riktig drömdag åtminstone för passkyttarna. Det var alldeles vindstilla och solen steg upp på en klarblå himmel. Natten hade varit ganska kall och marken var täckt av rimfrost som skimrade som silver i de första solblänken. Björkarnas och asparnas löv brann med en gyllengul färg i bjärt kontrast mot rönnens röda löv. Höstdagen bjöd med andra ord på en nästan pastoral skönhet som vi nästan inte nändes störa. Det var också med något av andakt och under tystnad som vi förflyttade oss till våra respektive pass. Själv var jag siste man efter passkedjan och hade fått Bengts kalvpass på min lott. Namnet fick passet för något år sedan när Bengt sköt en kalv där. För övrigt den första älg som fällts på passet. Vid den tilldragelsen satt jag på grannpasset som vi numera har övergivit på grund av en avverkning. Bengts kalvpass däremot har genom samma avverkning blivit betydligt intressantare både för älgarna och då även för passkyttarna.
Den dagen Bengt invigde passet satt jag som sagt på grannpasset. Vid skottet skrek kalven något alldeles fasansfullt. Jag har varken förr eller senare hört en kalv skrika så. När Bengt rapporterade på radion att han skjutit en älgkalv var det därför som jag nästan drog en suck av lättnad. Bengt ville ha hjälp med kalven men jag hann aldrig dit för när jag plockade ihop mina prylar kom en älgko, med två kalvar i släptåg, in på mitt pass. Jag lyckades skjuta den ena. Vi fick således två kalvar inom loppet av några minuter.
Under min rekapitulering av händelsen ovan hade jag kommit fram till mitt pass som låg på en liten myr med skjutgator åt båda sidorna och en rakt fram. Passet var verkligen inbjudande och jag noterade även med tillfredsställelse att det fanns rikligt med färdighuggen tjärved. Efter ett tag började det bli lite kallt och jag kunde inte motstå frestelsen att sätta fyr på ett par vedträn. Tjärveden är en underbar ”uppfinning”. Bara genom att tälja några spån fick jag eld på de ganska grova vedbitarna och hade snart en skönt värmande eld som brann utan sprakanden. Röken från elden drev sakta ut över myren och lade sig som en luftig dimslöja över skjutgatan rakt fram.
Plötsligt började ett par talltitor att ”varna” för besök. Talltitorna är turfåglar i motsats till lavskrikorna. Strax efteråt hördes också ett kraftigt brakande. Studsaren, som hittills hade haft en undanskymd plats vid sidan av mig och elden, kom nu hastigt i färdigställning. Och där kom den, i solgatan rakt emot mig, en stor älgtjur i snabbt trav. Jag försökte placera kikarsiktets hårkors i stickhålet, men älgtjurens gungande trav gjorde det svårt att skjuta ett säkert skott. (På grund av försämrad syn hade jag bytt ut Aimpointen mot ett kikarsikte.) Tjuren kom snabbt närmare och jag räknade med att den skulle tvärstanna när den nådde rökslöjorna, men den hade inte samma uträkning som jag. När den nådde rökslöjorna så kastade den med en otrolig snabbhet in mot närmaste skyddande rökridå. Trots att jag satt i färdigställning hann jag knappt med men tyckte ändå att jag sköt ett bra skott. I skottet kastade tjuren ett helt varv och rusade in i ett skyddande björkbuskage innan jag hann skjuta flera skott. Det sista jag såg av tjuren var några vita benblänk när den i, om möjligt, ännu högre fart rusade över en liten hyggesgip.
Som alltid efter en sådan här explosiv upplevelse blir det strax efteråt nästan overkligt tyst. Så även nu, och ingenting hördes som kunde tyda på att tjuren gått omkull. Jag började fundera på om jag skjutit ett ”tuppskott” trots att jag varit så väl förberedd. Jag anropade hundföraren N-O och framförde mina farhågor. Han tyckte att jag skulle gå fram till skottplatsen och undersöka spåret en bit och sedan återkomma. Strax efteråt hördes några hundskall där älgen försvunnit, hundskall som jag tyckte avlägsnade sig innan de tystnade.
Med tunga steg gick jag fram till skottplatsen och kunde efter ett trettiotal meters spårande se några blodstänk som verkade tillta i antal och storlek. Jag gick tillbaka till passet, anropade N-O och gav en lägesrapport. N-O var inte långt borta och kom fram till mitt pass efter några minuter. I korta ordalag beskrev jag händelseförloppet, hundskallen och mina farhågor om att älgen gått undan in på grannmarken. N-O som kände sin hund såg lite klurig ut och trodde för sin del att älgen inte låg så långt bort. Om det var ett tröstens ord för en bedrövad skytt eller övertygelse som låg bakom orden vet jag inte. Alltnog, vi tog oss an spåret, plaskade över ett surdrog där älgen blött kraftigt och fortsatte uppför en liten brant backe. Där på baksidan låg den, stendöd, en vacker 16-taggare. Att en sådan här gång påstå att man enbart blir lite glad är en underdrift. Själv blev jag både så lättad och glad att jag nästan ruskade N-O ur stövlarna. Hunden såg lite betänksam ut och verkade fundera på att ingripa till sin husses försvar men övergav den tanken och fortsatte med att lugga älgen. Sedan mitt ”sydländska temperament” svalnat tog vi ur älgen och såg att skottet tagit lite långt bak, en trea, men punkterat båda lungorna. Trots detta gick älgen undan gott och väl hundrafemtio meter innan den föll.
Efter någon timme kom vårt älgtransportfordon fram till platsen och vi lyckades, om än med svårighet, lyfta upp älgen på släpkälken. Om jag minns rätt så var slaktvikten något över trehundra kilo och hornen mättes upp till nästan silverpoäng. Fortfarande väntar jag på guldtjuren. Om och när jag lyckas skjuta den kommer flaskan med Napoleonkonjak, som jag fick när jag fyllde ett halvt sekel, att öppnas och tjuren kommer att hedras av jaktlaget med en gemensam skål.
Älgjakt med ficklampa
Första älgjaktsdagen i oktober var grådisig med stark sydlig vind, så förutsättningarna för en bra laktdag var väl inte de allra bästa. Men som alltid när det gäller jakt och i synnerhet älgjakt var det ändå med stora förväntningar som vi i sjutiden traskade ut till våra pass. Kvar på licensen hade vi sex stora och tre små så det fanns att ta av om några älgar skulle behaga visa sig. Redan efter någon halvtimme small första skottet. Nils-Olof, en av hundförarna, hade skjutit en kalv vid Långloken. Någon timme senare meddelade Bengt, vår andre hundförare, att han skjutit en kalv strax ovanför Aspbacken. Kort därefter fick vi ett meddelande på radion att tredje kalven skjutits av Ivan vid Aspbacken. Per radio meddelade jag att vi skjutit fullt av kalvarna och att vi tills vidare skulle ha kalvförbud. Strax därefter meddelade Nils-Olof att han hade något på gång. Ett kraftigt brak innanför poststället fick mig på helspänn. Efter några ögonblick kom en stor ko i fullt sken in i skjut-öppningen. Hållet var trettio meter, men eftersom jag inte kunde avgöra om någon kalv var med så fick den gå. Kon gick sedan förbi en annan passkytt som också släppte förbi den.
Något mer hände inte på morgonpasset utan vi avbröt jakten för att ta rätt på kalvarna som vi skjutit. Två av kalvarna gick att ta direkt på bilsläpvagn. Den tredje körde vi hem med en Skogis. Det tog tid för av någon underlig anledning så hamnade Skogisen i ett lerdike. Efter diverse baxande, hävande, lyft och onämnbara uttryck kom den dock upp på det torra och vi fick hem både den och kalven.
På eftermiddagen skulle vi jaga av Erik-Stjernakälen, ett mindre område som är lätt att posta av. Själv fick jag Storoxpasset som av namnet att döma förpliktar åtminstone vad beträffar storleken på älgarna. Till att börja med hade ingen av hundförarna något av intresse att berätta. Först vid 16-tiden rapporterade Bengt att en liten tjur var på väg mot passkedjan. Strax efter så small det hos grannpassaren. Kort därefter meddelade han per radio att han hade skjutit på en ko som kommit från grannlagets marker. Efter skotten vände kon och sprang tillbaka mot grannmarken. Kon markerade tydligt för första skottet och haltade när den försvann in i skogen. Jag kontaktade Bengt och bad honom koppla upp hunden och möta mig vid skottplatsen. Samtidigt meddelade jag att jakten på övriga djur skulle avbrytas.
Väl framme vid skottplatsen kunde vi konstatera att kon spretat kraftigt med höger framklöv. Efter några hundra meters spårning hittade vi de första blodstänken. En jaktledares mardröm var ett faktum. En sårskjuten älg på väg mot grannmarken, snart slut på skjutljuset och ett tilltagande fint duggregn som effektivt skulle omöjliggöra ett framgångsrikt eftersök dagen efter.
Efter ca en km spårning kom vi fram till rågången. Älgen hade gått undan hela tiden och endast några blodstänk här och var på buskar och grenar som älgen strukit emot skvallrade om att det var rätt älg som vi spårade. Vid rågången markerade vi övergångsstället och hade ett kort rådslag om vi skulle släppa hunden eller inte. Men eftersom dagsljuset var på upphällning beslöt vi att släppa hunden för att om möjligt få stopp på älgen och kunna skjuta den innan det blev helt nermörkt. Att lämna en skadad älg till nästa dag tilltalade oss inte, särskilt inte eftersom regnet verkade tillta.
Inom parentes bör väl nämnas att vi har de bästa kontakter med grannlaget (Höjdarna) och att vi har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att vi ömsesidigt får gå över rå-gångarna för att avliva skadade djur.
Nåväl, vi hörde inget från hunden. Ett tag tyckte vi att vi hörde hunden rakt västerut mot Klumpen, för att nästa gång vi lyssnade höra hundskall från Höjden. Det var den kraftiga blåsten som spelade oss spratt. I det tilltagande mörkret kunde vi inte på måfå försöka få kontakt med hunden, utan vi gick upp till landsvägen för att spåra av den. Vi såg inga spår efter någon skadad älg, däremot efter en frisk älg som skenat över vägen.
När vi kom fram till bilarna så hade jaktlaget samlats där för att höra resultatet från vår spårning. Jag talade om att vi inte kunde göra något mer nu i kväll och bad min bror åka upp till grannlaget för att tala om att en skadad älg fanns på deras marker. Själv tog jag bilen och åkte, tillsammans med Bengt, efter en skogsbilväg för att leta efter hunden och för att eventuellt kunna utröna vart älgen hade tagit vägen. Inga spår efter någon skadad älg och ingen hund. Vi åkte tillbaka till landsvägen och in på en annan skogsbilväg ganska långt in på vår egen mark. Vid vägslutet stannade vi och lyssnade och fick höra hunden upp mot Klumpen vid Storflon.
Klockan var nu sex och det var helt mörkt. ”Vad gör vi nu?” Bengts fråga hängde i luften. Hur svårt skadad var älgen? Den hade flyttat sig åtminstone fyra km vilket tydde på att den tog sig fram ganska bra. Ståndskallet hördes tydligt och älgen verkade stå helt stilla. ”Vi kan inte lämna några försök oprövade så vi tar ficklampan och försöker komma i håll för älgen.” Mitt svar fick Bengt att dra en suck av lättnad, om hans ansikte lysta upp av glädje kunde jag inte se i mörkret, men att han var lika ivrig som jag att få ett slut på älgens lidande och jakten var jag helt säker på. Ficklampan fungerade och det gick faktiskt ganska bra att sikta efter ljuskäglan inom trettio meter.
Första biten av vår framryckning gick efter en igenbuskad vinterväg, förresten samma väg som vi tidigare på dagen hade kört med Skogisen, och var ganska framkomlig. Efter ca 1.5 km kom vi fram till ett nyavverkat hygge, eller föryngringsyta som det numera heter. Bortom hygget stod älgen. Den som försökt smyga över ett skördaravverkat hygge i dagsljus står inför stora svårigheter om framkomsten skall ske någorlunda tyst. I mörkret är det helt omöjligt. Ficklampan kunde vi naturligtvis inte använda, för då hade vi tappat orienteringen och förvarnat älgen. Så småningom hade vi emellertid forcerat hygget och var ganska nära ståndskallet. Ett äldre gräsbevuxet hygge skymtade till höger om oss och med teckenspråket till hjälp kom vi överens om att fortsätta ansmygningen på det hygget. Tyvärr så visade sig hygget vara en sankmyr som så när fyllde våra stövlar med vatten. Vid vår snabba reträtt plumsade vi så kraftigt att vi skrämde älgen som gick undan mot Storflon. Efter några hundra meter var det fast stånd igen. Vi gick försiktigt efter och passerade en sank rännil som var ett av Tokbäckens källflöden.
Tokbäcken påminde mig om en annan mörk kväll med likadant väder för ca trettio år sedan. Min bror och jag högg timmer och bodde under veckorna i en koja ca tre km från Klumpen. Några flitiga timmerhuggare var vi väl inte. En del veckor gick nog helt i jaktens tecken. Den här speciella kvällen hade vi varit hemma på bio. När vi kom tillbaka till Klumpen så hämtade vi en fem liters mjölkhink och började gå stigen mot kojan. I mörkret tappade vi snart bort stigen och beslöt oss för att gå till Tokbäcken och följa den till kojan. Tokbäcken har väl fått sitt namn av att den rinner i alla möjliga och omöjliga krokar vilket vi nogsamt fick erfara. Efter att ha stapplat efter bäcken någon timme insåg vi det omöjliga i vårt företag och kröp in under en risgran för att övernatta. Något sov vi väl men för det mesta var vi vakna och försökte hålla oss varma med åkarbrasor. Natten blev lång, men även den längsta natt har ett slut och så även denna. I det första gryningsljuset kröp vi fram från risgranens skyddande grenar och fick se kojans plåttak blänka tvåhundra meter bort.
Under mina funderingar hade vi avancerat mot ståndskallet och befann oss helt nära. Vi kunde tydligt höra älgen och hundens flämtningar. Försiktigt smög vi vidare, jag med ficklampan redo för aktion och Bengt med studsaren färdig för skott. Ett kraftigt brak och hunden tystnar. Efter några minuter hör vi hunden igen nu mot Höjdlinjen. Sakta smyger vi efter. Nu är det lite öppnare myrmark som inte är så blöt så vi lyckas ta oss fram ganska tyst. Bengt blir så ivrig att jag får bromsa hans framfart lite. Sakta, sakta fot för for avancerar vi för nu är vi mycket nära. Vi hör tydligt älgens flåsande och väntar att vilket ögonblick som helst få en skymt av de vita benen. Men en förarglig liten gran är i vägen. Försiktigt, som vi tycker helt ljudlöst, för vi granbuskens grenar åt sidan för att kunna förflytta oss framåt ytterligare någon meter.
Då brakar det till knappt tjugo meter i från oss och hunden blir tyst. Nu dröjer det ganska länge innan vi hör hunden och vi konstaterar att älgen troligen gått över rågången igen. När vi går efter ser vi att vi befinner oss på ”Ol Kalsa-passet”, ett bra pass där vi skjutit många älgar. För några år sedan sköt jag en dubble´ på det här passet. En dubble´ som jag gärna skulle ha bytt ut mot den älg som vi nu jagade, om det bara hade gått.
Svettiga och törstiga kom vi fram till passtigen och stannade för att lyssna. Vi hör hunden klart och tydligt, men på fel sida om rågången. Efter en kort diskussion beslöt vi oss för att ge upp jakten fast det bar emot. Frågan var vilken väg vi skulle ta hem. Till Klumpen var det tre km, varav två km blötmyr, till bilen var det lika långt, men mycket besvärlig väg, till Höjden var det också ca tre km, men dit var det i stort sett fast mark över några stora hyggen. Vi valde det senare alternativet och för att få en säker orienteringspunkt så gick vi till Hängmyren, ett postställe som vi sällan använder. Väl framme vid Hängmyren hör vi ståndskallet helt nära ute på hygget. Samtidigt utan någon diskussion börjar vi smyga mot ståndet.
Ute på öppna hygget borde vi ha en möjlighet att komma till skott. Älgen jagar tydligen hunden för det brakar kraftigt ett flertal gånger. Vår ansmygning över hygget blir allt annat än ljudlös, för även det här hygget är nyavverkat med otaliga rishöger som alla tycks vara placerade framför våra fötter. Resultatet blir att vi även nu stöter älgen som går undan en bit efter en skogsholme. Framme vid hörnet på skogsholmen hör vi att älgen fortfarande är ute på hygget ca hundra meter bort.
Efter att ha lyssnat på ståndskallet en stund börjar vi återigen att smyga mot ståndet. Smygandet blir närmast en parodi på ljudlös framfart för redan efter några steg står jag på öronen över en, som jag tycker, ovanligt stor rishög. Hunden tystnar och vi står var för sig och förbannar rishögar, mörker, väder och sårskjutningar. Ett prasslande i riset framför oss får oss att haja till. Strax efter kommer hunden och gör en sväng fram till oss för att åter försvinna i mörkret som en svart vålnad. Några ögonblick senare börjar hunden skälla intensivt för att strax tystna. Kort därefter höt vi älgen gnöla som en svårt påskjuten älgkalv.
Så fort och tyst som vi kan förflyttar vi oss mot älgen som fortsätter att gnöla. När vi är helt nära så tystnar älgen, vi varken hör eller ser något. Ett lätt prassel tätt intill oss och Bengt kommenderar ”lys!”. I ficklampans sken ser vi älgkon, liggande, med hunden springande runt, vaktande på varje rörelse som älgen gör. Älgen försöker resa sig men bländad av ficklampan som den är törnar den mot en stubbe och faller tillbaka. Hela tiden springer hunden runt älgen och gör det omöjligt att skjuta utan att samtidigt riskera att träffa hunden. Så gör hunden en sväng bakom älgen. Bengt får sin chans och skjuter. Älgen sjunker ihop med en tung suck, jakten är över.
Jag går fram till Bengt och lägger armen om hans axlar och ruskar om honom och tackar för en god jakt. Det känns oändligt skönt att ha lyckats med en jakt där vi redan från början hade alla odds emot oss. Att vi lyckades berodde på tur, något skicklighet och envishet men framförallt på en bra hund.
I ficklampans allt mattare sken tar vi ur älgen. Vi konstaterar också att vänster framben är avskjutet så högt upp att kulan fortsatt in i bröstbenet där den stannat. Det var således inget genomskott vilket förklarar den ringa blödningen. Skadan var dock så svår och älgen så slutkörd att den, sedan den lagt sig, inte orkade ta sig upp på benen igen.
När vi är färdiga med urtagningen tar vi ut riktningen mot ”väglysets återsken på himmelen” och travar iväg mot Höjden. Men efter bara några hundratal meter ser vi en bil komma farande efter hygget. Jag blinkar och vinkar med ficklampan och bilen stannar. I bilen sitter min bror. Han talar om att han är ute och söker några vilsekomna stoller och att stollarna nu tydligen är upphittade. Vi visar våra blodiga händer och talar om jaktens lyckliga slut. På hemvägen far vi in till Höjdarna och talar om att vi har skjutit den skadade älgen på deras mark. Den är urtagen och färdig att hämta. Klart och tydligt deklarerar de att älgen är vår och ingen annans. Behöver vi hjälp för att hitta älgen stället de gärna upp, men någon älg vill de inte ha. Hatten av för sådana jaktgrannar.
Klockan var närmare tio när jag återförenades med min oroliga hustru som rakt och utan krumbukter talade om vad hon ansåg om älgjägare, särskilt jägarna i vårt lag och i synnerhet jaktledaren, men det får bli en annan ganska lång historia.
Bäverkväll
Bäverstammen hade ökat kraftigt på våra marker och sedan flera år hade bävrarna jagats ganska flitigt av mina jaktkompisar. Själv hade jag inte känt någon större lust för vårjakt på bäver, kanske beroende på min uppfostran. Min far hade varit något av en föregångare när det gällde jaktetik och präntade i oss barn hur viktigt det var med ett totalt jaktförbud under vår och försommar, d.v.s. under djurens yngeltid. Inte ens kråkor och skator var tillåtna under denna tid och ännu mindre fick deras bon röras. Vi barn tyckte att det var att driva jaktförbudet in absurdum men det stränga straffet; ingen skytteträning på ett tag, avhöll oss från att bryta mot förbudet.
Det var med andra ord med lite kluvna känslor som jag nu, gott och väl fullvuxen, satte mig till rätta vid en liten tall tätt intill åstranden för att försöka utöka min skottlista med en bäver. En tidigare rekognoscering tydde på att just den delen av åstranden sedan en tid fungerat som bävrarnas skafferi.
Vårkvällen var underbart vacker och stämningsfull. Den nedgående solen färgade vattnet i en skimrande rosa färgton, rödhaken och koltrasten underhöll med sin sång, ett knippar kom på visslande vingar efter ån och landade i en liten vattenkaskad ett tilltal meter uppströms från min sittplats. Honan kom sakta simmande mot mig, flitigt uppvaktad av den kärlekskranke hanen. När jag försiktigt lyfte kameran för att försöka ta en bild av paret upptäcktes jag genast av honan som med snabba , kraftfulla vingslag kastade sig iväg tätt följd av hanen. Vilken kraftutveckling! Att på några få meter kunna lyfta från vattnet och accelerera till toppfart tyder på en närmast otrolig muskelkraft.
Sakta, nästan omärkligt övergick vårkvällens ljus till vårnattsskymning. Jag hoppades nästan att ingen bäver skulle visa sig och ge skottillfälle för det kändes som något av ett helgerån att ”slita” sönder vårnatten med skott.
Under min väntan på eventuella bävrar kom jag att tänka på ett annat bävermöte. För ganska många år sedan gjorde familjen en utflykt till Hårkan. Vår dotter sprang i förväg till en liten pöl vid sidan av älvfåran. När hon kom fram till pölen hördes ett kraftigt plask och hon ropade; ”Pappa vilken fisk!” ”Nej” svarade jag ”Det var en bäver och nu skall vi se hur länge den kan hålla andan!” Efter sju, åtta minuter började jag oroa mig för bävern, hade den drunknat? Då fick vi syn på den där den låg under en stock på botten av pölen. I tron att den fastnat försökte jag peta loss den med en kraftig käpp. Men icke, den låg kvar som fastklistrad. Först efter drygt tretton minuter kravlade den sig ut från stocken och simmade, till vår dotters stora lättnad, upp till ytan för att hämta luft. Strax därpå dök den igen och simmade via en liten kanal ut till älven. Vid senare efterforskningar i facklitteraturen fick jag fram att bävern kan hålla andan i upp till femton minuter.
Tydligen så var jag ouppmärksam under mina funderingar för plötsligt satt det en liten bäver på motsatta stranden. Var den kom ifrån märkte jag aldrig, den bara fanns där och skalade med stor snabbhet av barken från en liten sälgkvist. I kikarsiktets 9x förstoring kunde jag i detalj se hur skickligt den snurrade kvisten mellan framtassarna samtidigt som den med ett tydligt skrapande ljud gnagde av barken.
Jaktivern tog överhanden över mina eventuella betänkligheter att störa vårnatten med ett skott, men jag beslöt att skjuta först om bävern avlägsnade sig minst en meter från strandkanten. Det gjorde den och jag satte kikarens hårkors strax under skulderbladet. (I det läget tänkte jag inte på att kombibockens siktlinje, på det här avståndet, låg ca fem cm under kulbanan.) I skottet kastade sig bävern med otrolig snabbhet ner i vattnet och försvann i en skumvirvel. Frammumlande ord som inte lämpar sig för tryck kunde inte återkalla skottet. Fast jag visste att eftersök på en sårad bäver som hamnat i vattnet är i det närmaste lönlöst beslöt jag att trots allt göra ett försök.
För att komma till andra stranden måste jag gå ner till en bro ca en km nedströms. På norra sidan av ån var det i stort sett barmark men på södra sidan låg snön meterdjup. För att snabbast möjligt komma till skottplatsen genade jag över ett näs där ån gjorde en U-sväng. Det visade sig vara en formidabel senväg. Några steg bar skaren för att i nästa steg brista så att jag låg där med snö upp till låren, ibland med ena foten kvar på skaren. Efter något hundratal meter var jag genomsur och jag förbannade allt vad bäverjakt hette samtidigt som jag tänkte en förlåtande tanke till min far och barndomens vårjaktsförbud. I det läget beslöt jag att gå direkt ner till ån för att efter iskanten försöka ta mig vidare till skottplatsen.
På väg mot ån passerade jag förbi en björkdunge med långa ”metspöbjörkar”. Av en ren ingivelse skar jag en ca fyra meter lång björk för att ha något att ”rota” med där bävern försvunnit. När jag äntligen kom fram till ån spanade jag av strömfåran uppströms och nedströms. Nästan genast fick jag syn på en bäver som simmade konstigt. Den följde med srtömmen viljelöst och utan styrsel. Först fattade jag inte vad det var för fel på bävern. Men när den kom närmare så såg jag att den var död. Det var ”min” bäver som kom flytande. När jag vadade ut så långt som stövelskaften räckte och lite till så nådde jag precis fram med mitt björkspö och kunde dra in bävern till stranden. Det var den påskjutna bävern. Det visade sig att kulan gått lite lågt, genom båda lungorna men inte varit omedelbart dödande.
Som alltid när en jakt slutar lyckligt kände lag en stor tillfredsställelse. Att jag blivit våt från midjan och nedåt var glömt när jag med nästan av lite andakt försiktigt strök med handen över bäverns mjuka, täta päls. Samtidigt tänkte jag på vilken otrolig slump som gjort att jag fick min bäver. Om jag inte tvingats ner till stranden, om jag inte skurit björkspöet, om jag hade kommit ner till stranden några sekunder senare, om… Var det en slump? Kanske var det jaktens outgrundliga gudinna som bestämde att: ”Den bävern skall du få”.